Syftet med den här studien är att undersöka hur gymnasielärares prov och arbetsuppgifter i historia uppmuntrar eleverna till att svara historiemedvetet. Studien söker svar på: Vilken roll ges eleverna? Vilka narrativ kompetenser efterfrågas? Vilka referensramar görs tillgängliga? Det teoretiska ramverket är kognitivism. Utgångspunkten är den kognitiva historiedidaktiska forskningens begrepp: begreppskunskap av 1:a- och 2:a ordningen samt processkunskap. Därtill förstås den narrativa kompetensen som en pendelrörelse mellan begreppssfärerna och anses som nyckeln till historiemedvetande. Metodologiskt görs en textnära analys genom systemisk-funktionell grammatik på interpersonell nivå. Det innebär textens relationella språk undersöks i skriftliga språkhandlingar, modalitet och modal bedömning. Resultatet visar att uppmaningar och frågor är i majoritet medan påståenden är i minoritet. Däremot förekommer uppmaningarna framförallt genom omgjorda påståenden. Det kan sägas vara ett sätt att väva in olika begreppskunskap för att tillgängliggöra den för eleverna. Även modalitet undersöks och det visar en hög grad av förpliktelse vilket minskar elevernas responsmöjligheter. Sannolikhet förekommer dock också vilket kan sägas öppna upp, men vid närmare titt är den knuten till uppgiften och inte eleven. Slutligen studeras modal bedömning genom talarattityder och subjektivitet. Det visar att referensramar tillgängliggörs via framförallt objektiva subjekt. Talarattityden framkommer framförallt genom förstärkningar vilket ger eleverna olika referenspunkter att reagera på. Att poängtera är dock att eleverna förekommer som subjekt i nästintill alla prov vilket visar att deras identitet tilltalas och därmed kan deras referensramar sägas aktiveras.

Forskning hävdar att det i ett allt mer informationsrikt samhälle ställs högre krav på kritiskt tänkande. Denna förmåga är därför viktig att utveckla hos oss som samhällsmedborgare. Av den anledningen är det i skolan nödvändigt att så tidigt som möjligt påbörja utvecklingen av detta förhållningssätt hos eleverna. Det finns dock en motsättning mellan att som demokratifostrande institution upprätthålla en norm, samtidigt som skolans uppgift är att utbilda eleverna till kritiskt tänkande och därmed uppmuntra dem till att ifrågasätta densamma. Syftet med den här studien var därför att ta reda på hur gymnasielärare arbetar med att utmana eleverna till ett kritiskt förhållningssätt. Under vårterminen 2013 genomförde jag fyra lärarintervjuer som berörde elevers syn på demokrati, samt lärarnas syn på kritiskt tänkande. Resultatet visade att samtliga lärare tycktes medvetna om betydelsen av kritiskt tänkande och att de i sin undervisning uppmuntrade eleverna att utveckla denna förmåga. De uppfattade också att elever ansåg demokrati vara något abstrakt och att de inte var samhällsengagerade. Slutsatsen blev att elever bör få förståelse för det kritiska tänkandets betydelse. Lärare bör även skapa ett klassrumsklimat, där eleven i dialog med andra tillåts pröva sina idéer och därigenom utveckla sitt kritiska tänkande.