Denna kvalitativa studie undersöker sinnena och synestesi som pedagogisk resurs inom det drama-och teaterpedagogiska fältet. Covid-19-restriktionerna under 2020/21 ledde till anpassningar i studien där empiri från fysiska träffar föll bort. Syftet är att lyfta fram sinnena och synestesis roll i drama- och teater-estetiska lärprocesser ur ett fördjupat teoretiskt och ett praktiskt empiriskt perspektiv. Framför allt ur ett multilitteracitetspedagogisk teoretiskt perspektiv och med stöd av L.S. Vygotskis tankar om föreställningsförmåga/fantasi, Augusto Boal´s begrepp om det estetiska rummet och M. Merleau-Ponty syn på synestesi blir viktiga. Metodansatsen som stödjer syftet består av olika fenomenologiskt inspirerade metoder som fokuserar på individens egen erfarenhet. Hela studien genomfördes på två enskilda faser; en fördjupad litteraturgenomgång som kan anses som en litteraturstudie, ett essäskrivande vars empiriska material är två väldokumenterade tidigare drama- och teater-estetiska lärprocesser. Allt insamlat empiriskt material analyserades och kontrasterades med de valda teorier och begrepp. Resultatet i studien visar på en stor inverkan av sinnena på hela barnens kognitiva och kreativa utveckling. I ett pedagogisk/konstnärlig sammanhang visar det sig att sinnena är avgörande bland annat för en optimal förståelse i utövandet av metaxis, en process där eleven/skådespelaren agerar i karaktär och i det indirekt upptäcker den egna individens erfarenheter. Studien identifierar synestesi som ett icke-neurologiskt tillstånd och som en förmåga som kan främjas i drama- och teater-pedagogik och som dessutom blir mer identifierbar inom strukturerade ritualer. Ur ett större pedagogiskt sammanhang belyser studien drama- och teater-estetiska lärprocessers multimodalitet med hjälp av multilitteracitetspedagogisk teori. Detta i sin tur bidrar till att nyansera den “mediepanik debatten” och vidgar diskussionen om den traditionella skolans begränsade syn på multimodalitet och bruket av det i relation till ny medieteknologi. / This qualitative study aims to explore the senses and Synaesthesia as a pedagogical resource in the field of Applied theatre and drama. The Covid-19 restrictions during 2020/21 led to adaptations in the study, where empirical data from physical meetings were not included. The purpose is to highlight the role of the Senses and Synaesthesia in Drama and theatre-aesthetic learning processes, from an in-depth theoretical and a practical empirical perspective. In the theoretical framework become relevant especially the Multiliteracy pedagogical theoretical perspective and with the support of L.S. Vygotsky’s Theory of Imagination, Augusto Boal's concept of The Aesthetic space and M. Merleau-Ponty's view on Synaesthesia. The methodological approach that supports the purpose, consists of various phenomenologically inspired methods that focus on the individual's own experience. The entire study was carried out in 2 individual phases; an in-depth literature review that can be considered as a literature study, an essay writing whose empirical material is two well-documented previous Drama and theatre aesthetic learning processes. All collected empirical material was analysed and contrasted with the chosen theories and concepts. The results of the study show a great impact of the Senses on the cognitive and creative development of the infant. In an educational/artistic context, it appears that the Senses are crucial, among other things, for an optimal understanding in the practice of Metaxis, a process in which the student/actor acts in character and in doing so indirectly discovers his/her own individual experience. The study identifies Synaesthesia as a non-neurological condition and as an ability that can be promoted in pedagogy and that, moreover, becomes more identifiable within structured rituals. In a wider pedagogical context, the study highlights the multimodality of Drama and theatre aesthetic learning processes using Multiliteracy pedagogical theory. This in turn helps to nuance the so-called debate “media panic” and broadens the discussion on the traditional school's limited view of Multimodality and its use in relation to new media technology.