Tusentals människor avlider varje år genom suicid, i Sverige och globalt. Flera av dem har en tid innan sin död haft kontakt med hälso- och sjukvården. Dygnet runt, årets alla dagar går det att nå sjuksköterska på telefonrådgivning för att få råd och stöd. Psykiatrisjuksköterskan arbetar för att vården av suicidnära patienter ska ge utrymme för att kunna uttrycka sina suicidtankar på ett tryggt sätt. Genom vårdrelationen kan patienten finna viljan att fortsätta leva. Suicidriskbedömning på telefon är vanligt förekommande och är en komplex uppgift att göra på psykiatrisk akutmottagning. Det är viktigt att fånga upp psykiatrisjuksköterskans upplevelser för att skapa förståelse för de utmaningar som telefonbedömning medför. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskans upplevelse av att göra suicidriskbedömning på telefon på psykiatrisk akutmottagning. Totalt åtta informanter, varav fyra specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk omvårdnad och fyra grundutbildade sjuksköterskor som arbetar på psykiatrisk akutmottagning intervjuades. Intervjuerna gjordes genom semistrukturerade intervjufrågor och med kvalitativ innehållsanalys. Av analysen bildades tre huvudkategorier: utmaningar och svårigheter, möjligheter och trygghet. Sju underkategorier: att bedöma utan att se, forcerad av tiden, anhörigas delaktighet, livräddande samtal, möjlighet till ökad kunskap, kunna få hjälp och stöd och vinster i det vårdande samtalet. Huvudfynd som lyfts i diskussionen är rädslan för att göra fel i bedömningen, vilka förutsättningar som finns till hjälp och anhörigas betydelse samt hur de kan spela en betydande roll i bedömningen.

Bakgrund: Den vård som bedrivs inom hälso- och sjukvården har de senaste decennierna blivit alltmer specialiserad, och för att hälso- och sjukvården ska kunna bedriva en mer specialiserad vård krävs välutnyttjade resurser och specialistkompetens. Inom den psykiatriska vården är därför psykiatrisjuksköterskan en resurs med sin fördjupade kunskap inom området. Tidigare forskning belyser svårigheter i att definiera psykiatrisjuksköterskans kompetensområde och roll. Vilket vidare påvisar ett behov av att tydliggöra psykiatrisjuksköterskans kompetens och hur kompetensen används. Syfte: Syftet var att undersöka psykiatrisjuksköterskans upplevelse om hur specialistkompetensen används inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Tillämpad metod för att svara mot syftet var kvalitativ intervjustudie med ett induktivt förhållningssätt. Semistrukturerade intervjuer genomfördes individuellt och med hjälp av en intervjuguide. Antalet informanter till studien uppkom till totalt nio psykiatrisjuksköterskor. Tanskribering av intervjuerna genomfördes nära inpå intervjutillfället som möjligt, detta för att inget skulle falla bort. Det insamlade materialet analyserades sedan utifrån Graneheim och Lundman innehållsanalys. Resultat: Analysen av det insamlade materialet mynnade ut i två kategorier och resultatet baseras på: Fördjupad kunskap och teamarbete. Till båda kategorierna skapades underkategorier och till fördjupad kunskap skapades underkategorier som beskriver olika situationer som psykiatrisjuksköterskan upplever att den fördjupade kunskapen används i. Underkategorier som skapades var: I mötet med patienten, kommunikation och omvårdnadsprocessen. Till teamarbetet skapades Ledarskap som underkategori. Slutsats: Psykiatrisjuksköterskorna upplevde att specialistkompetensen används inom psykiatrisk heldygnsvård. De beskriver hur de upplevde det genom att den fördjupade kunskapen används i olika situationer som beskriver hur specialistkompetensen används. De upplevde även teamarbete och ledarskap som en situation som de upplever sin specialistkompetens synliggörs.