Bakgrund: Sorgeprocessen är ofta mer komplicerad hos efterlevande som förlorat en anhörig genom suicid jämfört med andra dödsorsaker. Hälso- och sjukvården har en viktig funktion i att stödja närstående efter suicid men stödet som erbjuds idag upplevs bristfälligt. En sörjande människa har ett stort behov av omtanke och sjuksköterskan kan stödja genom att bekräfta saknaden och medverka till att individen återvinner meningsfullhet igen. Syfte: Att beskriva efterlevandes erfarenheter av stöd från hälso- och sjukvården efter en anhörigs suicid. Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktivt förhållningssätt. Tio deltagare intervjuades med hjälp av semi-strukturerade frågor. Den inhämtade datan transkriberades och analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet presenteras i två huvudkategorier “Bristfälliga insatser och konsekvenser på den egna hälsan” och “Behov av förbättrade insatser och ökad tillgänglighet” med fyra subkategorier vardera. Slutsats: Det framkommer behov av samlade riktlinjer och arbetssätt för hur hälso- och sjukvården ska arbeta för att stärka efterlevandestödet eftersom rutinerna i dagsläget är otillräckliga. Hälso- och sjukvården behöver axla ett större ansvar för efterlevandestödet genom att utveckla uppsökande arbetssätt som innebär att initiera den första kontakten och att aktivt erbjuda stödinsatser och uppföljning över tid. Det finns behov av ökad kompetens och erfarenhet kring efterlevandestöd efter suicid inom primärvården som i hög utsträckning möter efterlevande.

Bakgrund: 2014 anlände drygt 80.000 flyktingar till Sverige. Dessa individer kan ha varit med om traumatiska händelser vilket i sin tur kan ha bidragit till sämre psykisk hälsa i form av depression, posttraumatisk stressyndrom och psykos. Sjuksköterskor som möter flyktingar med psykisk ohälsa upplever olika svårigheter vid omvårdnad av flyktingar. För att sjuksköterskorna ska kunna optimera vården behövs större förståelse för deras upplevelser av denna patientgrupp med psykisk ohälsa. Syfte: Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors upplevelser att vårda flyktingar med psykisk ohälsa. Metod: En studie med empirisk ansats i form av kvalitativa intervjuer med fem sjuksköterskor inom en psykiatrisk verksamhet. All data analyserades med hjälp av en innehållsanalys. Resultat: Det var flertalet olika upplevelser som synliggjordes i resultatet, vilka utmynnade i fem teman: "upplevelser att tillgodose flyktingars behov", "upplevelser av kompetensutveckling", "upplevelser av kulturkrock", "upplevelser av maktlöshet" samt "upplevelser av medlidande för flyktingen". Slutsats: Två av de fem dimensionerna av sjuksköterskors upplevelser är nya i förhållande till tidigare studiers fynd. Dessa upplevelser är maktlöshet och medlidande som är viktiga att beaktas i sjuksköterskors arbete inom psykiatrisk vård. Medlidandet hos sjuksköterskorna i studien bidrog till en ökad påfrestande belastning, både under och utanför arbetstid. Professionell handledning och utbildning är väsentliga för att underlätta sjuksköterskans vård av flyktingar med psykisk ohälsa. Fortsatt forskning: För att minimera upplevelse av exempelvis maktlöshet måste vidare forskning på nationell och internationell nivå på detta område utvecklas. Detta genom att undersöka på djupet vilka situationer som orsakar upplevelse av maktslöshet och medlidande hos sjuksköterskor inom psykiatrisk vård. / Background: In 2014 about 80,000 refugees arrived to Sweden. Most of these individuals have experienced traumatic events, which contributed to mental illness, example of these diagnosis are depression, PTSD and psychosis. Registrered nurses who take care of this group of patients facing some difficulties in their caring. To optimize the caring there is a essential need of comprehensive for the nurse´s experiences of refugees with mental illness. Aim: The aim of the study is to describe the experiences of registred nurses to care of refugees with mental illness. Method: A study with a empirical approach, qualitative interviews with five registrered nurses in a psychiatric clinic. All data were analysed through a content analysis. Results: The results demonstrated five different experiences of the nurses: "experiences of caring of the refugees, "experiences of the need of skills development", "experiences of culture clash", "experiences of powerless" and "experiences of compassion". Conclusion: Two of five dimensions of experiences are new compare to earlier studies´ approaches: experience of powerlessness and experiences of compassion among the nurses in psychiatric care. Compassion of the nurses contributed to a tension in their own mental health. A professional supervision by the employer is necessary to facilitate the nurses´ care of the refugees. Further research: To minimize the experiences, for example powerlessness, the research should exspand on national and international basis.

Tidigare forskning talar om förutfattade meningar, okunskap, rädsla m.m. hos somatisk vårdpersonal och om patienter som känner sig avskrivna från den somatiska vården med att det är den psykiska ohälsan som är orsak till de fysiska symtomen. Psykiatrins vårdpersonal upplever problem med att vårda den fysiska hälsan hos patienten, då deras specialitet är den psykiska hälsan.  Syftet med denna studie är att beskriva hur patienter med allvarlig psykisk ohälsa erfar den somatiska vården och psykiatrisjuksköterskans erfarenheter av ansvar relaterat till psykiatripatienternas fysiska hälsa. Studien bygger på nio semistrukturerade intervjuer, varav fem intervjuer med patienter och fyra intervjuer med psykiatrisjuksköterskor. Intervjuerna har analyserats utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att patienterna känner sig sedda som sin psykiska sjukdom och upplever sig inte vara lika mycket värda som övriga patienter i den somatiska sjukvården. Psykiatrisjuksköterskorna erfar att det finns många svårigheter både teoretiskt och praktiskt för dem att ta hand om patienternas fysiska hälsa. Slutsatsen är att fördomar upplevs som tyngande för patienterna och orsakar med tiden mer psykisk ohälsa och större risker för deras fysiska hälsa. För sjuksköterskan är det en konst att skilja på vilket som tillhör psykiatriska vårdens ansvar och vad som är ämnat för den somatiska vården.

Närstående betraktas tillsammans med patienten att vara experter i patienternas livsomständigheter. Ett gott samarbete mellan psykiatrisjuksköterskan och närstående kan innebära flera fördelar för patienters mående. För att uppnå förbättrad samarbete med närstående är det av betydelse att få ta del av psykiatrisjuksköterskors erfarenheter av samarbete med närstående. Syfte: Syftet med pilotstudien var att belysa psykiatrisjuksköterskors erfarenheter av samarbete med närstående i psykiatrisk vård. Metod: Studien har en kvalitativ ansats. Data baseras på fyra intervjuer med psykiatrisjuksköterskor utifrån öppna frågor. Data har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Studien resulterade i kategorierna: Möjligheter till samarbete, Ett väl fungerande samarbete och Utmaning till samarbete. Konklusion: Psykiatrisjuksköterskorna hade intresse för samarbete med närstående i psykiatrisk vård. Samarbete sågs som positivt i patientarbetet men var inte alltid möjligt att praktisera. Samarbete upplevdes underlätta patientarbetet och leda till förbättrad relation mellan närstående och patienten. Det fanns flera svårigheter som utgjordes som hinder till samarbete. För kvalitétsbättring krävs att verksamheten ger stöd i kompetenshöjning och har ett förhållningssätt som är riktad till samarbete med närstående. Resultatet kan ha betydelse i förbättringssyfte för att utveckla ett fungerande samarbete med närstående till patienter i den psykiatriska vården. / Family members and next of kin are a central and natural partner who, together with the patient, constitutes the most important experts in their life circumstances. Collaboration with family members may include prevention of illness, acceleration of recovery, shorter care time and fewer incisions for the relative with mental illness. Only a few studies describe the professionals´ perspective on collaboration with family members. Aim: The aim of the pilot study was to describe the psychiatric nurse's experiences of collaboration with family members in psychiatric care. Method: The study has a qualitative approach and data was based on four interviews with psychiatric nurses based on open questions. Data has been analyzed with qualitative content analysis. Result: The study resulted in the categories: Opportunities for collaboration, Experiences of working collaboration and Experiences of challenge for collaboration. Conclusion: Psychiatric nurses had an interest in collaboration with family members in psychiatric care. Collaboration was considered positive in patient work but was not always possible to practice. Collaboration was found to facilitate patient work and lead to improved relationships between family members and patient. There were several difficulties that constituted interference to collaboration. It requires that the psychiatric care unit provide support in raising competence and has an attitude aimed at collaboration with family members for quality improvement. The result may be important for improvement purposes in order to develop effective collaborative relationships with family members in psychiatric care.

Bakgrund: Rapporter och studier belyser utvecklingsbehovet inom hälso- och sjukvården avseende salutogena förhållningssätt. Få systematiska hälsofrämjande arbetsmetoder existerar samt att ett helhetsperspektiv där den enskilde patientens resurser tillgodoses, bör vara centralt. Denna studie avser att skapa ökad kunskap om hur arbetet med patientens resurser ser ut. Syfte: Syftet var att undersöka hur specialistsjuksköterskan i psykiatrisk vård identifierar, värderar och använder sig av resurser hos patienter med psykisk ohälsa. Metod: Kvalitativ design valdes för att ge svar på syftet. Datainsamlingsmetoden var intervju där sex specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård deltog. Forskningsfrågorna besvarades via frågor av öppen karaktär. Datamaterialet analyserades enligt kvalitativ innehållsanalys, induktiv ansats. Resultat: Informanterna beskrev att patientens resurser identifierades i alliansskapande möten, kartläggande samtal samt motiverande samtal. Vad informanterna värderade som resurser resulterade i kategorierna interna respektive externa resurser. Exempel på betydelsefulla resurser är att ha ett socialt nätverk, att ha insikt över sin situation samt motivation att göra förändringar i sin tillvaro. Att formulera resursdiagnoser och att interagera dem med åtgärderna i omvårdnadsplanen, beskrevs som ett effektivt verktyg för att förvalta patientens resurser. Samtliga informanter upplevde påtagliga förbättringsområden avseende resurshanteringen, till exempel saknades ett gemensamt språk angående hur resurser skall tillvaratas, arbetet upplevdes alltför probleminriktat samt önskades ett processmässigt tankesätt istället för att endast det akuta åtgärdas. Diskussion: Studiens resultat diskuterades gentemot Antonovskys salutogena perspektiv, vilken understryker vikten av att se det friska hos patienten och vilka resurser som bidrar till hälsa. Flera studier lyfter fram att det salutogena perspektivet och begreppet KASAM kan användas i praktiken samt ha betydelse i återhämningsprocessen mot psykisk hälsa. / Background: Studies show a need for development in mental health service for salutogenic approaches. Few systematic health promoting activities exist and a holistic perspective, where the patient’s individual resources are catered, should be the focus. This study intends to provide a better knowledge of how the work with the patient’s resources look like. Aim: The aim of this study was to examine how psychiatric nurses identify, value and use the resources of patients with mental illness. Method: A qualitative design was chosen. The data collection was done by interviews, in which six psychiatric nurses participated. Open-ended questions were used to answer the research questions. Data was analyzed according to qualitative content analysis, using an inductive approach. Results: The participants described that the patient’s resources were identified in sessions where the emphasis was laid on building a therapeutic alliance, information gathering and motivational interviewing. The resources that the participants valued resulted in two categories, internal versus external resources. To have a social network, to have awareness of one’s situation and motivation to change were all examples of meaningful resources according to the participants. To formulate resource diagnosis and to integrate these with the interventions in the care plan were described as effective tools in order to look after the patients’ resources. All participants experienced significant improvements in terms of managing their resources. For instance, there was no agreed understanding of how to utilize resources, the work was perceived as too problem focused and a preference for a more process focused way of thinking was expressed. Discussion: The study’s results were discussed against Antonovsky’s salutogenic         perspective, which emphasises the importance of viewing the healthy aspects in patients as well as the factors that contributes to good health. Many studies highlight that the salutogenic perspective and KASAM can be applied in practice and is useful for the recovery process in mental health.

Bakgrund: Hot och våld i psykiatrisk slutenvård är ett vanligt förekommande fenomen. Hot och våld uppstår av en rad olika anledningar. Det är ett störande moment i sjuksköterskans arbete och väcker negativa känslor, vilket kan avspeglas i sjuksköterskornas interaktioner med patienterna. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att vårda hotfulla och våldsamma patienter i psykiatrisk slutenvård. Metod: En intervjustudie genomfördes med åtta sjuksköterskor på två psykiatriska kliniker vid ett större sjukhus i en storstadsregion i västra Sverige. Materialet analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fyra kategorier framkommer. Den första är olustkänslor med underkategorierna att känna oro och ångest, att känna stress, att känna sig ledsen samt att känna sig kränkt. Den andra kategorin är rädsla, med underkategorierna rädsla för den hotfulla patienten samt att känna rädsla för andras skull. Den tredje kategorin är maktlöshet med underkategorierna att förlora kontrollen, att känna frustration samt att arbeta med en tickande bomb. Den fjärde kategorin är trygghetsskapande strategier med underkategorierna att sätta sig in i patientens situation samt att våga stå kvar. Slutsats: Ofta kan det aggressiva beteendet hos patienterna associeras till sjukdomsbild och/eller missbruksproblematik, vilket bekräftades i vår studie. I de flesta fall har sjuksköterskorna en djupare förståelse för patientens beteende och har därmed högre tolerans för hot och våld. Sjuksköterskorna betonar att det är viktigt att alltid vara tillgänglig för patienterna, då det skapar trygghet för båda parter samt är en förutsättning för en god vårdande relation. / Background: Inpatient aggression is common as a phenomenon in psychiatric inpatient care. Inpatient aggression arises for several reasons. It disturbs the nurses in their work assignments and causes negative emotions, which can be reflected in the interaction with the patients. Aim: To describe nurse's experiences of caring for aggressive patients in psychiatric inpatient care Method: An interview study was conducted with eight nurses at two psychiatric clinics at a hospital in a big town in Western Sweden. The material was analysed through qualitative content analysis. Results: The analysis resulted in four main categories. The first category is uneasiness, with subcategories: to feel anxiety, to feel stress, to feel sad and to feel offended. The second category is fear, with subcategories: to feel fear for the aggressive patient and to feel fear for others sake. The third category is powerlessness, with subcategories: to lose control, to feel frustration and to work with a ticking time bomb. The fourth category is work to create security policies with subcategories: understanding the patients' situation and courage to remain in an aggressive encounter. Conclusion: Inpatient aggression is often associated to symtoms and/or drug abuse, which also was confirmed in our study. In most scenarios the nurses had a deeper understanding for the patients behavior and thereby a higher tolerance towards inpatient aggresion. The nurses claimed that beeing available to the patients was very important, since that created an atmosphere of security for both parties and it was assumed a presumtion for a good caring relationship.