Det övergripande syftet med denna uppsats är att undersöka hur journalister utnyttjar de interaktiva möjligheterna med Twitter, och hur journalisters användning av Twitter förhåller sig till deras förhållningssätt till publiken. Med hjälp av både en kvantitativ innehållsanalys och kvalitativa intervjuer undersöks nio journalisters användande av Twitter, och samma nio journalisters förhållningssätt till sin publik. Resultatet analyseras sedan främst med hjälp av Anderssons (2009) teorier om svenska journalisters förhållningssätt till publiken och Karlssons (2007) teorier om interaktion i journalistiken. Resultatet från intervjuerna visar att journalisterna har en positiv syn på publiken och att de även är positiva till interaktion med publiken. I intervjuerna är publik och interaktion två nyckelord och journalisternas svar pekar på att de fokuserar både på uppdraget och på publiken. Däremot visar den kvantitativa undersökningen av journalisternas Twitter-inlägg att journalisterna inte i speciellt hög grad använder den interaktiva möjligheten som Twitter ger till att skapa kontakt med publiken. Endast tio procent av journalisternas inlägg är interaktion med publiken. Twitter används i stället främst för att hålla koll på vad som skrivs i andra medier och för att länka till egna och andra journalisters texter. Journalisternas interaktion sker vanligtvis med andra journalister och personer yrkesverksamma inom media och PR. Slutsatsen i studien är att journalisternas inte ”lever som de lär”. Journalisternas användning av Twitter ger inte en ökad interaktion mellan journalister och publik trots att journalisterna i intervjuerna ger uttryck för en positiv syn på publiken och interaktion.

<p>Syftet med den här uppsatsen var att undersöka hur sportjournalister förhåller sig till sin publik och till de ökade möjligheterna till interaktivitet som ny teknik har gett upphov till. Jag ville också undersöka hur yrkesrollen påverkas av publikkontakt och hur de ser på sin egen yrkesroll. För att göra det utgick jag ifrån tre dimensioner för att undersöka förhållningssätt mot publiken – publikkontakt, publikorientering och publiksyn – och skapade frågeställningar som gick ut på att beskriva dessa så bra som möjligt. Jag gjorde kvalitativa forskningsintervjuer med sju sportjournalister på Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och en innehållsanalys där jag undersökte hur interaktiviteten ser ut på webben idag.</p><p>Min undersökning visar att sportjournalister har en daglig kontakt med sin publik och att de i regel uppskattar att föra en dialog med sina läsare. Utifrån det kan man dra slutsatsen att dessa sportjournalister känner sin publik tillräckligt bra för att kunna spegla det de tycker, tänker och vill ha. Vidare kan vi också se att sportjournalisterna har en ambition att producera en mer granskande och djup journalistik – men att de inte är säkra på att detta är vad läsarna vill ha. Dagens publik är kunniga och sätter höga krav, vilket tvingar sportjournalisterna att vara bättre pålästa och genererar en bättre sportjournalistik. Sportjournalisterna sätter både plus och minus till de nyare tekniska innovationerna som skapats för att öka interaktionen mellan dem och publiken. Kommentarsfältet fungerar endast som ett forum för läsarna att diskutera i, och skapar inga band mellan sportjournalist och publik. Däremot kan bloggen fungera som en utmärkt plattform för dialog mellan publiken och sportjournalisten, förutsatt att sportjournalisten har tid att engagera sig i bloggen.</p>

Syftet med den här uppsatsen var att undersöka hur sportjournalister förhåller sig till sin publik och till de ökade möjligheterna till interaktivitet som ny teknik har gett upphov till. Jag ville också undersöka hur yrkesrollen påverkas av publikkontakt och hur de ser på sin egen yrkesroll. För att göra det utgick jag ifrån tre dimensioner för att undersöka förhållningssätt mot publiken – publikkontakt, publikorientering och publiksyn – och skapade frågeställningar som gick ut på att beskriva dessa så bra som möjligt. Jag gjorde kvalitativa forskningsintervjuer med sju sportjournalister på Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och en innehållsanalys där jag undersökte hur interaktiviteten ser ut på webben idag. Min undersökning visar att sportjournalister har en daglig kontakt med sin publik och att de i regel uppskattar att föra en dialog med sina läsare. Utifrån det kan man dra slutsatsen att dessa sportjournalister känner sin publik tillräckligt bra för att kunna spegla det de tycker, tänker och vill ha. Vidare kan vi också se att sportjournalisterna har en ambition att producera en mer granskande och djup journalistik – men att de inte är säkra på att detta är vad läsarna vill ha. Dagens publik är kunniga och sätter höga krav, vilket tvingar sportjournalisterna att vara bättre pålästa och genererar en bättre sportjournalistik. Sportjournalisterna sätter både plus och minus till de nyare tekniska innovationerna som skapats för att öka interaktionen mellan dem och publiken. Kommentarsfältet fungerar endast som ett forum för läsarna att diskutera i, och skapar inga band mellan sportjournalist och publik. Däremot kan bloggen fungera som en utmärkt plattform för dialog mellan publiken och sportjournalisten, förutsatt att sportjournalisten har tid att engagera sig i bloggen.