I likhet med många andra länder har våld i nära relation, sexuellt våld och våld mot barn uppmärksammats mer och mer i Sverige de senaste fem decennierna. I takt med att kunskapen om våld i nära relation har ökat har det också vuxit fram en kritik mot brister inom rättsväsendet, i synnerhet när det gäller att ge skydd och upprättelse till de som utsätts för dessa former av våld. Genom denna utveckling ställs det idag andra krav på de rättsliga aktörerna gällande kunskap och bemötande. Syftet med denna avhandling är att utforska hur relationsvåldsspecialiserade åklagare förhandlar om sina professionella identiteter i relation till de förändrade diskurserna om professionalitet inom rättsväsendet. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med 32 relationsvåldsspecialiserade åklagare på åtta åklagarkammare runt om i Sverige. Utifrån en narrativ och emotionsteoretisk ansats belyser avhandlingen hur dessa åklagare iscensätter en respektabel professionalitet i relation till möten med målsägande, tilltalade och rättsliga aktörer samt i relation till särskilda arbetsuppgifter, så som att leda förundersökningar, fatta beslut om åtal samt vara part i rätten. Avhandlingen synliggör de normativa motsättningar och spänningar som åklagarna upplever och hanterar i sitt arbete. I sina narrativ rör de sig mellan, och förenar, positioneringar kring objektivitet-engagemang, rationalitet-magkänsla, skepticism-lyhördhet, auktoritet-ödmjukhet, distans-närhet och iscensätter på detta sätt en komplex professionell respektabilitet. En av avhandlingens centrala slutsatser är att den professionella respektabiliteten iscensätts genom en prövande och ambivalent hållning till den auktoritet och makt som arbetet bygger på. Genom berättelser om tvivel och maktlöshet, snarare än genom berättelser om ofelbarhet och autonomi, konstrueras professionalitet som ett lärande, reflexivt projekt. Inom en professionell kontext där känslor kan anses vara särskilt nedtystade, bidrar analysen av åklagarnas tal om emotioner med ett viktigt perspektiv. Analysen visar att tal om känslor tänjer den diskursiva uppdelningen mellan ett professionellt respektive ett privat jag och fungerar som ett narrativt element som både bekräftar och utmanar gränserna för den professionella respektabiliteten. Som helhet, bidrar avhandlingen till det kriminologiska forskningsfältet i de nordiska länderna genom att synliggöra en central rättslig aktör, åklagare, och bidrar till fältet om våld i nära relationer genom att belysa varför strukturer och praktiker som har kritiserats under så lång tid består men också hur de kan förändras. / As in many other countries, intimate partner violence, sexual violence and violence against children have been the focus of an increasing amount of attention in Sweden over the past five decades. As the knowledge on relationship violence has increased, the Swedish criminal justice system (CJS) has faced growing criticism for its failure to protect and provide redress to the victims of these forms of violence. Justice system actors are facing new demands in terms of their levels of knowledge and the quality of the service they provide for those they meet in the context of their work. The aim of the dissertation is to explore how prosecutors who specialise in relationship violence negotiate their professional identities and their normative boundaries in relation to the changing discourses of professionalism within the criminal justice system. The study is based on qualitative interviews with 32 prosecutors specialised in relationship violence, from eight prosecutors’ offices in different parts of Sweden. On the basis of a narrative and emotion theoretical approach, the dissertation explores how these prosecutors accomplish professional respectability in relation to situations where they meet with complainants, defendants and legal actors as well as in relation to specific work tasks, such as the leadership of police investigations, making indictment decisions and presenting the prosecution case in court. The dissertation discusses the normative dilemmas and tensions the prosecutors experience and handle in their work. In their narratives, they both shift between, and manage to reconcile, objectivity-engagement, rationality-gut feeling, scepticism-receptiveness, authority-humility and distance-intimacy, and in doing so perform a complex professional respectability. One of the dissertation’s central conclusions is that professional respectability is performed by maintaining an exploratory and ambivalent attitude towards the power and authority that their work is based on. By means of narratives of doubt and powerlessness, rather than narratives of infallibility and autonomy, professionalism is constructed as a learning, reflexive project. In a professional context in which emotions may be viewed as being particularly suppressed, the analysis of the prosecutors’ speech on emotions constitutes an important perspective. The speech about feelings disrupts the discursive separation between a professional and a private self and often serves to both confirm and challenge the boundaries of professional respectability. Overall, the dissertation contributes to the field of Nordic criminology by raising the visibility of prosecutors as a central legal actor, and to the field of relationship violence by illuminating why structures and practices that have been criticised for such a long time endure, but also how they may be changed.