Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka vilka sociala och psykologiska processer som kan vara bidragande när unga människor radikaliseras in i våldsbejakande extemism. Avsikten har inte varit att finna en absolut sanning i orsaken till radikalisering, ambition har istället varit att bidra med en fördjupad insikt om att det finns processer som vi tenderar att utelämna. Med hjälp av en hermeneutisk ansats har tre förklaringsmodeller jämförts. Resultatet visar att radikalisering är en komplex process trots att de individer som valt att ansluta sig till våldsbejakande grupperingar och begå våldshandlingar uppvisar ett antal gemensamma riskfaktorer som går att identifiera i efterhand. Resultatet visar även att vi med tydlighet ser vår utgrupps radikalisering men tenderar att inte beakta på vilket sätt vår ingrupp bidrar till att eskalera en konflikt. Likväl förbiser stater ofta det faktum att de själva, i kampen mot terrorismen, är med och skapar den radikalisering och terrorism som de sedan ägnar stor möda åt att bekämpa och avstyra.