För att kunna registrera ett EU-varumärke krävs att det inte föreligger några absoluta eller relativa registreringshinder. Ett av de absoluta registreringshindren, art. 7.1 e) iii) VMF, stadgar ett förbud om att registrera kännetecken som endast består av ”[...] en varas form eller en annan egenskap som ger varan ett betydande värde”. Bestämmelsen har varit föremål för omfattande diskussion eftersom regeln medför väsentliga tolkningssvårigheter. I uppsatsen utreds hur omfattningen av art. 7.1 e) iii) VMF ska tolkas. Ett mål som belyser svårigheterna med nyss nämnda bestämmelse är Svenskt Tenn-målet, där frågan är om MANHATTAN ska anses omfattas av art. 7.1 e) iii) ÄVMF eftersom det är ett tvådimensionellt varumärke som är en tvådimensionell återgivning av en tvådimensionell vara. Vidare undersöks även det överlappande skydd som kan uppstå mellan upphovsrätt och varumärkesrätt, som art. 7.1 e) iii) VMF syftar att förhindra. Av uppsatsen framgår att begreppen i art. 7.1 e) iii) VMF måste tolkas var för sig. Utformningen av bestämmelsen medför således att ”en varas form” ska tolkas som fristående från en ”annan egenskap”, vilket gör att endast tredimensionella varor ska omfattas av begreppet ”form”. Lokutionen ”annan egenskap” syftar istället till att fånga upp sådana kännetecken som inte omfattas av form. Det som blir avgörande i bestämmelsen är emellertid begreppet ”betydande värde”, vilket kan utgöra olika faktorer såsom pris, renommé och omsättningskretsens uppfattning av varan. Vid en sammanvägd bedömning bör MANHATTAN omfattas av art. 7.1 e) iii) VMF mot bakgrund av bestämmelsens ordalydelse och syfte. I uppsatsen framgår även att det överlappande skyddet mellan upphovsrätt och varumärkesrätt inte torde vara önskvärt. Upphovsrätt och varumärkesrätt har skilda skyddsintressen och inne- håller olika bestämmelser, varför en överlappning medför ett för vittomfattande skydd som inte kan ha varit önskvärt av lagstiftaren. Visserligen borde en överlappning vara önskvärd från rättsinnehavarens perspektiv. Den sammanvägda bedömningen mellan lagstiftarens, rätts- innehavarens och allmänintressets intressen medför dock att överlappningen inte kan anses vara önskvärd. / In order to be able to register an EU trade mark, there must be no absolute or relative grounds for refusal. One of the absolute grounds for refusal, art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation, prohibits registration of signs which consist exclusively of “[...] the shape, or another characteristic, which gives substantial value to the goods”. The provision has been subject of extensive discussion because the rule brings significant interpretation difficulties. Therefore, the essay investigates how the scope of art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation shall be interpreted. A case that highlights the difficulties with the aforemen- tioned provision is Svenskt Tenn-målet. The question in this case is whether MANHATTAN should be covered by art. 7.1 e) iii) of the Community trade mark regulation since it is a two-dimensional trademark which is a reproduction of a two-dimensional product. Furthermore, the overlapping protection that may arise between copyright and trademark law, as art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation aims to prevent, is also being investigated. It appears from the essay that the concepts in art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation must be interpreted separately. The formulation of the regulation also means that “the shape” must be interpreted as being separate from “another characteristic”, which means that only three-dimensional goods shall be covered by the term “form”. Instead, the “another characteristic” aims to capture such signs that are not covered by “form”. However, what is decisive in the regulation is the term “substantial value”, which may include different factors, such as price, reputation and the consumer’s perception of the product. The judgement is that MANHATTAN should be covered by art. 7.1 e) iii) of the European union trade mark regulation in the light of the wording and purpose of the regulation. The essay also states that the overlapping protection between copyright and trademark law is not desirable. The copyright and trademark law have differing protection interests and contains various provisions. Therefore, an overlapping protection entails a too extensive protection, which may not have been desirable by the legislator. Certainly, an overlap is to be desirable from the right holder’s perspective. However, the judgement between the legislator, the right holder’s and the public interest’s perspective means that the overlap cannot be consid- ered desirable.

All three shape marks-exclusions in EUTMR art. 7 e) can be avoided by adding an essential element to a shape, which is not attributable to the conditions set out in the exclusions, such as a distinctive nonfunctional element. A valid shape mark registration gives the rights holder the right to prevent other trade mark registrations of identical or similar signs for identical or similar goods if there exists a likelihood of confusion on the part of the public, as well as to initiate infringement proceedings against anyone who uses such a sign in their line of business. Under the test for likelihood of confusion, it is assessed to what extent the average consumer remembers a distinctive sign, which is not limited to its distinctive elements. Since the average consumer is capable to remember other elements than distinctive elements, only negligible elements are excluded from the average consumer’s overall perception of the sign. Non-distinctive elements are not necessarily deemed negligible, depending on their size and/or position within the mark. So, while functional elements are usually perceived as merely functional or ornamental, and thus non-distinctive, they may still be deemed non-negligible due to their size and/or position within the mark. Case law shows that a likelihood of confusion may therefore follow as a result of two marks only sharing an element deemed non-distinctive on its own. The CJEU has also expressed that the public interest behind the test for likelihood of confusion is to secure the rights holder’s interests and not to secure the competitors’ need for a free access to signs and elements. The need to keep certain signs and elements free is therefore not considered a relevant factor in the test for likelihood of confusion. So, while it may seem logical that a sign, which is registrable only due to incorporating a distinctive element as a part of a complex mark, would have a scope of protection limited only to that distinctive element, case law shows that such a conclusion is not necessarily true. In this thesis it is argued that if the average consumer does not even perceive that a functional element constitutes a part of a complex decorated shape mark, consisting of both e.g. a functional naked shape and the added distinctive element, the functional element is negligible and will not be remembered by the average consumer. But if the average consumer is able to perceive a functional naked shape or element as its own indication of origin, or at least as an element of such a complex mark, its size and position alone in the complex mark could be enough to be able to establish a similarity of signs with another resembling shape, even if the latter lacks the inclusion of the same distinctive element. If the other shape does not deviate enough from the visual appearance of the functional naked shape or element in the registered complex mark, the similarity of the signs could be enough to cause a likelihood of confusion.

Varumärkesrätten innefattar en bred definition av vilka kännetecken som kan konstituera ett varumärke, vilken inkluderar formen på en vara. När kännetecknet består av en varuform utgör således varan i sig kännetecknet och därmed varumärket. Vid en varumärkesregistrering ska bedömningen av olika kategorier av kännetecken inte skilja sig åt, men för varuformer finns ytterligare hinder vid registrering jämfört med andra typer av kännetecken. Ett sådant registreringshinder avser specifikt funktionella former. Många former tenderar att vara funktionella till viss grad, vilket aktualiserar art. 7.1 e) ii) VmF. Artikeln föreskriver ett absolut registreringshinder mot att registerna former som endast består av ”en varas form eller annan egenskap hos varan som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat”. Om en varuform hindras registrering enligt artikeln, är uteslutningen från registrering permanent. Det innebär att registreringshindret inte kan övervinnas även om formen förvärvar särskiljningsförmåga på marknaden. EUD har uttalat att det inte vore skäligt att neka registrering av varuformer endast på grund av att de innehar några funktionella element. För att ett kännetecken ska falla inom ramen för artikeln behöver således en forms alla väsentliga särdrag falla inom ramen för bestämmelsen. Detta medför viss problematik när det kommer till hybridkännetecken vilka innehar vissa element som är funktionella, men även andra element som är icke-funktionella. Enligt gällande rätt kan hybridkännetecken registreras som varumärken om de innehar icke-funktionella särdrag som anses vara väsentliga. Hela formen av ett hybridkännetecken kan således registreras som ett varumärke under förutsättning att endast några av de väsentliga särdragen krävs för att uppnå den tekniska funktionen. Genom en undersökning av rättspraxis konstateras att EUD utför en fri och långtgående undersökning vid bedömning av vad som utgör en forms väsentliga särdrag och dessa särdrags eventuella funktion. EUD är inte bunden till vad som anges i varumärkesansökan, utan undersöker även den faktiska varan på marknaden för vilket kännetecknet är ämnat att användas. EUD verkar generellt vara restriktiv med att låta tredimensionella former registreras, inte minst när de innehåller funktionella element. Möjligen beror den negativa inställningen till att registrera hybridkännetecken på bristen av effektiva lösningar att tydligt undanta de funktionella elementen från registrering. Vid en registrering av hybridkännetecken uppstår även intressanta aspekter ur intrångssynpunkt eftersom formen är registrerad som en helhet, även om vissa väsentliga särdrag inte är ämnade att omfattas av ensamrätten. Vid analoga tillämpningar av rättspraxis framstår det som att dessa element, utan att det explicit framgår av exempelvis en disclaimer, ska vara undantagna från den ensamrätt som erhålls varumärkesinnehavaren. / The trade mark law includes a very broad definition of signs that can constitute a trade mark, which includes the shape of a product. When a sign consists of the shape of a product, the product itself becomes the sign and thus the trade mark. In the case of a trade mark registration, the assessment should not differ between different categories of signs. However, when it comes to registration for signs consisting of the shape of a product, there are further obstacles to overcome before protection can be granted compared to other types of signs. Many shapes tend to be functional to some extent, which brings relevance to the absolute ground for refusal found in art. 7.1 e) ii) EUTMR. The article prohibits registration of signs which consist exclusively of “the shape, or another characteristic, of goods which is necessary to obtain a technical result”. If the registration of a sign is prohibited by the article, the exclusion from registration is permanent. This means that the ground for refusal cannot be overcome even if the sign acquires distinctiveness on the market. The CJEU has stated that it would not be reasonable to deny a shape registration only on the sole ground that it has some functional elements. Therefore, in order for a sign to fall within the scope of the article, all the essential characteristics of a shape must fall within the scope of the provision. This causes certain difficulties when it comes to hybrid signs, which possess some elements that are functional, but also other elements that are non-functional. Under current law, hybrid signs can be registered as trade marks if the non-functional elements are considered as essential. The entire form of a hybrid sign can thus be registered as a trade mark only if some, but not all, essential characteristics are required to achieve the technical function. By examining case law, it can be stated that the CJEU carry out a free and extensive examination when assessing what constitutes the essential characteristics of a shape and the possible function of these elements. The CJEU is not bound to the trade mark application but also examines the actual goods for which the sign is intended to be used. The CJEU generally seems to be restrictive in allowing registration for three-dimensional shapes, especially in regard to those incorporating functional elements. This might be the case since there is no good way to clearly exclude the functional elements from the registration. However, when registering a hybrid sign, interesting aspects also arise from the infringement point of view since the shape is registered as a whole but contains certain essential features, which are not intended to be covered by the exclusive right granted. In analogous applications of case law, it appears that these elements, without being explicitly stated in e.g. a disclaimer, must be excluded from the exclusive right granted to the proprietor.