Denna studie syftar till att undersöka vilken effekt fondavgiften har för fondens avkastning samt för den riskjusterade prestationen. Dessutom tas hänsyn till om fonden är en aktiefond eller räntefond, samt ifall det har någon betydelse ifall fondens placeringsinriktning är i Sverige eller i utlandet. Genom statistisk dataanalys med såväl korrelations- som regressionsanalys studeras därmed sambandet mellan fondens avgiftsnivå och den genomsnittliga avkastningen under en 3-årig och 10-årig period.  Den teoretiska grunden utgörs av portföljvalsteori samt den effektiva marknadshypotesen. Avgiften anges av TER och Sharpekvoten mäter den riskjusterade prestationen i uppsatsen. Studien uppvisar blandade resultat som både talar för samt emot den tidigare forskningen inom området. På kort sikt återfinns ett negativt samband mellan avgiften och avkastningen vilket är i enlighet med litteraturen inom området. På längre sikt uppvisar resultaten dock ett positivt samband, det vill säga att en högre avgift har viss betydelse för avkastningen samt för den riskjusterade prestationen, vilket inte har framgått i tidigare forskning. Anmärkningsvärt är att det föreligger stora skillnader mellan aktie- och räntefonder. Räntefonder har överlag gått betydligt bättre än aktiefonder under bägge perioder vilket är förvånande då aktiefonder har haft en betydligt högre avgiftsnivå. På liknade vis har svenska fonder gått bättre än utländska fonder, trots att utländska fonder generellt sett tagit ut en högre avgift. Vidare belyser studien vilka konsekvenser olika avgiftsnivåer får över tid, varför kritik riktas till fonder som inte kan leverera en avkastning i paritet till avgiften. Att inte aktiefonder under någon av de studerade perioderna kunnat prestera bättre än räntefonder trots en ansenligt högre avgiftsnivå utgör en varningssignal för fonder med höga avgifter.

Studien syftar till att undersöka vilken förvaltningsstrategi som är bäst, fonders prestation genom olika ekonomiska förhållanden samt persistens på den svenska fondmarknaden. Huvudsyftet är att undersöka om fonders föregående prestation kan användas för att förutsäga framtida avkastning. Genom att använda etablerade mått på förvaltningsprestation som Jensens Alfa, Sharpekvoten och Modiglianis riskjusterad prestation (𝑀2) jämförs fonders prestation. För att identifiera persistens jämförs fondernas avkastning med medianavkastning under en specifik period. Genom statistiska tester i form av Oddskvot, Chi-två-test och regressionsanalys fördjupas studien ytterligare. Resultaten från studien visar enskilda fall av persistens, men inga konsekventa mönster kan utläsas för alla fonder. Slutsatsen från studien är att det inte går att slå fast en överlägsen förvaltningsstrategi. Slutsatsen indikerar även att det inte finns några signifikanta indikationer på att det går att förutspå framtida avkastning utifrån föregående tidsperiods avkastning. / The study investigates which management strategy is superior, funds’ performance across different economic conditions and persistence in the Swedish fund market. The main objective is to examine whether past fund performance can be utilized to predict future returns. Through using established performance measures such as Jensen’s Alpha, The Sharpe Ratio and Modigliani’s risk- adjusted performance (𝑀2), we compare fund performance. To identify persistence, funds’ returns are compared with median returns over a specific period. Through statistical tests such as Odds Ratio, Chi-square test and regression analysis, the study is further elaborated. The results of the study reveal isolated instances of persistence, but no consistent patterns can be discerned across all funds. The conclusion drawn from the study is that no superior management strategy can be definitively established. Additionally, the findings suggest no significant indications that past period returns can predict future returns.