Syftet med denna uppsats är att belysa hur tre gruppvåldtäkter i Stockholm skildrats i Aftonbladet. Fallen vi valt att studera närmare är Rissnefallet 2000, Stureplansvåldtäkten 2007 samt Tenstafallet 2013. De frågor som ligger till grund för vår undersökning är: Vilka får uttala sig? Hur framställs offer och gärningsmän? Finns det några skillnader och likheter i rapporteringen av fallen? Vi har också valt att undersöka hur journalisterna förhåller sig till de pressetiska reglerna. För att besvara våra frågeställningar har vi valt att använda oss av en textanalys med kvalitativ ansats. Med hjälp av Teun van Dijks kritiska diskursanalys gör vi först en övergripande analys av samtliga 57 artiklar i Aftonbladet. Därefter gör vi en djupgående granskning av fem artiklar från varje fall, som särskilt karaktäriserar rapporteringen. De teoretiska ramarna för uppsatsen är den postkoloniala teorin, den journalistiska etiken och journalistikens roll i samhället. Vi har även använt oss av teorin om våldtäktsmyter samt hur invandrarbegreppet används i medierna. I vår studie har vi sett att rapporteringen om de tre fallen innehåller flera likheter. Rapporteringen följer ett tydligt mönster där rättsprocessen spelar en stor roll. Vi upplever att medierna ibland har tagit ställning för offret, som ges stort utrymme i rapporteringen. Vi har upptäckt skillnader i Aftonbladets förhållningssätt till de pressetiska reglerna. Från att ha beskrivit de två första fallen mycket ingående, har journalisterna i Tenstafallet utelämnat detaljer som kan vara till skada för de inblandade. / <p>En analys av Aftonbladets rapportering om tre gruppvåldtäkter i Stockholm.</p>