<h1><h1>Sammanfattning</h1><p>Syftet med vår studie är att undersöka anhörigas erfarenheter från det att deras närstående personlighetsförändras på grund av sin demenssjukdom tills de anhöriga accepterar en placering för dem på ett särskilt boende. När vi talar om anhöriga avser vi informanterna och när vi talar om närstående avser vi de demenssjuka. Den grupp av demenssjuka vi inriktar oss på är yngre dementa personer som fått diagnosen demens före 65 års ålder. I våra yrkesarbeten har vi kunnat se att dessa personer och deras anhöriga genomgår en annan process än vad som är fallet när individer har åldersdemens. Det vi bland annat kunnat se är att både anhöriga och de personer som får diagnosen ofta tappar tron på framtiden för att sjukdomen gör att det sociala livet och det egna förhållandet stannar av beroende på att vänner och andra anhöriga har svårt att hantera det nya beteendet som glömska, aggressivitet och oro. De anhöriga känner sig även lurade av att deras närstående i så tidig ålder blev sjuka och att de inte fick uppleva ålderdomen tillsammans.</p><p> </p><p>Vi har i vår studie kunnat se hur de anhöriga har pendlat mellan makt, vanmakt och till slut motmakt under processen som de genomgått tillsammans med sina närstående. I vår studie gjordes fyra intervjuer med anhöriga som har en närstående i gruppen yngre dementa.</p></h1>

Sammanfattning Syftet med vår studie är att undersöka anhörigas erfarenheter från det att deras närstående personlighetsförändras på grund av sin demenssjukdom tills de anhöriga accepterar en placering för dem på ett särskilt boende. När vi talar om anhöriga avser vi informanterna och när vi talar om närstående avser vi de demenssjuka. Den grupp av demenssjuka vi inriktar oss på är yngre dementa personer som fått diagnosen demens före 65 års ålder. I våra yrkesarbeten har vi kunnat se att dessa personer och deras anhöriga genomgår en annan process än vad som är fallet när individer har åldersdemens. Det vi bland annat kunnat se är att både anhöriga och de personer som får diagnosen ofta tappar tron på framtiden för att sjukdomen gör att det sociala livet och det egna förhållandet stannar av beroende på att vänner och andra anhöriga har svårt att hantera det nya beteendet som glömska, aggressivitet och oro. De anhöriga känner sig även lurade av att deras närstående i så tidig ålder blev sjuka och att de inte fick uppleva ålderdomen tillsammans.   Vi har i vår studie kunnat se hur de anhöriga har pendlat mellan makt, vanmakt och till slut motmakt under processen som de genomgått tillsammans med sina närstående. I vår studie gjordes fyra intervjuer med anhöriga som har en närstående i gruppen yngre dementa.

I den aktuella studien genomfördes fyra intervjuer med fyra stycken deltagare. Två av dessa var lärare i den svenska grundskolan och de andra två från den chilenska grundskolan. Valet av dessa deltagare utgick ifrån att få den information som behövdes samt för att få svar på de olika aspekter studiens frågeställningar kräver. Syftet med studien är att undersöka hur grundskolelärare tänker kring elever i behov av särskilt stöd i Sverige och Chile. Frågeställningarna är om vad grundskolelärarna talar om att arbeta med elever i behov av särskilt stöd i Sverige och Chile? Och om elever i behov av särskilt stöd får hjälp i Sverige och Chile? På vilket sätt i sånt fall, enligt grundskolelärarna? Intervjuerna har en kvalitativ ansats och syftet var att genom intervjuerna undersöka hur grundskolelärare tänker kring i att arbeta med elever i behov av särskilt stöd i Sverige och Chile. Slutsatsen i undersökningen är de grundläggande arbetsvillkor som de olika lärarkategorierna arbetar under utmärker deras arbete med elever i behov av särskilt stöd. Svenska lärarna undervisar omkring 25 elever på grundskolan och har tillgång till en speciallärare. Dock otillräckligt enligt, de svenska lärarna. De chilenska lärarnas klasser omfattar cirka 40 elever, som dock är uppdelade på två omgångar. De har begränsad tillgång till speciallärare, endast tre elever per klass får specialundervisning och det är bara läs- och skriv- undervisning som ges.

The aim of this study was to, from a special educational approach, describe and analyse nine teachers and headmasters experiences and perceptions of the use of laptos, ”1-1”, as a tool for working with 13-16 year old pupils born outside of Sweden and with special educational needs (SEN). Interviews were used for data collection. The interview material was analysed with the phenomenografic analysis method and with meaning condensation method. The result was analysed through three perspectives on special education and the concept of inclusion as the study’s frame of reference. The major result showed that teachers perceived 1-1 facilitated adaption of instruction to multicultural instruction groups. 1-1 also enabled a more individualised and inclusive instruction when pupils could get indvidualised tasks and study material and a lot of technical support in their computers. Cooperation with schoolmates and with families was not facilitated with 1-1, rather were many difficulties exposed in this area.