Syftet med vår uppsats är att undersöka hur två olika skolor arbetar med delaktighet, samt att undersöka eventuella likheter/olikheter. Vi har intervjuat två rektorer samt två specialpedagoger på två olika skolor i norra Stockholm och ställt frågor som behandlar begreppet delaktighet. De teoretiska utgångspunkter vi har använt oss av är delaktighet ur ett socialt perspektiv där vi diskuterar hur den sociala gemenskapen påverkar elevens delaktighet i klassrummet, hur eleven påverkas av att flyttas mellan stora och små grupper och vilka metoder skolorna väljer att använda sig av för att skapa en delaktighet i undervisningssituationer. Vi har även utgått från delaktighet ur ett demokratiskt perspektiv där vi resonerar kring hur eleven ska få göra sig hörd, att de måste ta egna initiativ och våga ta för sig i undervisningen för att kunna känna en delaktighet. Att våga ta för sig kräver också en del av skolan och dess organisation, som lärare måste man försöka skapa en trygg och säker miljö för eleven att arbeta och utvecklas i. Hur denna miljö ser ut skiljer sig från individ till individ, men det gäller att först och främst se till elevens bästa, att elevens bästa alltid hamnar i fokus. Vi spelade in intervjuerna för att sedan transkribera och sammanställa dessa fråga för fråga, svar för svar för att sedan jämföra skolorna som helhet mot varandra, men också rektor för rektor samt specialpedagog för specialpedagog. Därefter gick vi igenom tidigare forskning samt den teoretiska delen för att tolka, diskutera och analysera svaren utifrån detta. Vi kom fram till att för att en delaktighet i klassrummet ska finnas bör man ha en trygg stämning på skolan där lärare och elever har en god kommunikation och tar hänsyn till varandra och respekterar varandra. Organisationen anpassas efter elevens behov, vad som är bäst för det enskilda barnet. Här gick åsikterna isär en del, då specialpedagogerna ansågs vara tvungna att välja mellan barnets bästa som individ eller som en del av klassammanhållningen. Relationer ansågs också som viktigt, genom hela leden i verksamheten, från rektor till specialpedagog till klasslärare till elev till föräldrar. Om man får alla att arbeta åt samma håll och stödja eleven så kan man se till att eleven får en bra skolgång där denna känner sig delaktig i sin egen utveckling. Detta var enligt pedagogerna i undersökningen inte den lättaste av uppgifter, därför anser vi att man inom skolvärden bör lägga mera vikt på relationer och kommunikationen inom skolan, så att man kan hjälpa varandra men också ta hjälp av varandra.

I detta utvecklingsarbete har vi valt att se om läraren kan arbeta med samarbetsövningar som metod för att öka gruppsammanhållningen, dessutom hur läraren enkelt kan arbeta med detta i klassen. Vi har valt att prova några samarbetsövningar i klass fyra och analysera och diskutera hur dessa övningar fungerade respektive inte fungerade med avseende på att stärka sammanhållningen. Klassen vi valde att använda var inte van att arbeta på detta sätt. Att genomföra vissa övningar var för dem problematiskt. Vi kom fram till att arbetet med sammanhållning är viktigt att börja med tidigt då det är svårt att ändra på elevers invanda mönster. Sedan såg vi att samarbetsövningar varvat med möjlighet att reflektera hjälpte eleverna att förstå sin egen möjlighet att förändra och förbättra klassens sammanhållning.