The first Swedish commercial nuclear power plant was ordered in 1965. By 1973 it had been inaugurated, and building work had begun on the remaining three facilities that became the locations of Swedish large-scale nuclear power production. This thesis explores what kind of architectural objects, in a broad sense, the nuclear power plants in Sweden was discursively constructed as during these years. During the post war years enormous expectations were in Swedish politics attached to the implementation of nuclear power technology. An important discursive figure was that energy was of fundamental importance to society. Simultaneously it was articulated that nuclear power would provide an unlimited supply of energy. Society therefore was on the verge to a completely new era, an era which was to materialize through the nuclear power plant. Drawing upon Norman Fairclough’s theorization of discourse, three different orders of discourse are delineated wherein the nuclear power plant during the period 1965–1973 could be conceptualized as building: a discourse order of architecture, of landscape and of cultural heritage. It is a question of what sort of collective identity that is constructed through the utterances on nuclear power plants. Through the orders of discourse not only objects are produced, but also a who, on a collective level, that is producing them. These orders of discourse are connected to three different specific modes of temporal orientation which are formative for collective identity: towards the future, the past, and a position outside of history. Through an analysis of utterances and narratives in magazines, official texts, films, etc., this examination shows that in contrast to an international context, the nuclear power plant in Sweden was almost completely negated within the discourse order of architecture. Instead it was within the discourse orders of landscape and of cultural heritage that the nuclear power plant was to be conceptualized.

Denna uppsats behandlar idéer och ideologier i två tidskrifter, Djurens rätt och Djurfront, utgivna av djurskyddsföreningen Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök under 1970-talet. Uppsatsen syfte är att undersöka vilka idéer och ideologier som framkommer i tidskrifterna, det vill säga vilka värderingar och föreställningar om verkligheten som kommer till uttryck. För detta har jag använt mig av idé- och ideologianalys. Min teori består i en förståelse av språk och begrepp som uppbyggt och format av en antropocentrisk diskurs som särskiljer och upphöjer människan och det mänskliga från djuret och det djuriska. Vidare menar jag att detta får konsekvenser för hur en rörelse som ämnar ändra på djurens underordnade ställning hanterar begrepp som är kopplade till det mänskliga och begrepp som ställs i motsättning till det mänskliga enligt traditionella dikotomier.  Undersökningen visar att det i huvudsak finns två sätt att hantera bärande begrepp. Det ena är att tillskriva begreppen en delvis ny mening som är förenlig med syftet att förändra djurens status eller minska utnyttjandet av djur. Det andra är att peka ut olika begrepp som bärare av antropocentriska maktstrukturer, och därav ta avstånd från dem. Begreppen hanteras på olika sätt hos olika skribenter i tidskrifterna och i huvudsak kan vi finna två större omfattande ideologier. Den första kommer främst ur äldre djurskyddsrörelse. För denna linje är medlidande, empati, det andliga och subjektiva bärande begrepp. Den andra linjen som utvecklas och blir allt mer utpräglad under 1970-talet bemöter djurförtrycket med begrepp som generellt är i ett dualistiskt förhållande till den första linjen, däribland rationalitet, rättighet, vetenskaplighet och objektivitet. Begreppen frihet och frigörelse får också en viktig funktion för att förändra djurens status, vilket kopplar samman såväl den äldre linjen med den senare, då dem kopplas samman med begreppen rättighet och medlidande.

Fokus i denna uppsats kommer att ligga på de etniska konflikter som fortfarande pågår mellan de tre folkgrupper och den nya konstitutionen i landet sedan Daytonavtalet undertecknades. Vid krigets slut i Bosnien för ca fjorton år sedan då landet låg i spillror implementerades Daytonavtalet. Daytonavtalets  huvuduppgift var att sluta fred mellan de tre konfliktgrupperna samtidigt se till att landet utvecklas utan att minoriteterna skulle förtryckas. Medan Daytonavtalet lyckades stoppa kriget och uppehålla freden misslyckades den med statens sammanhållning och upprätthållning av en fungerande demokrati. Krisen i Bosnien har inte förändrats sedan krigets slut, de nationalistiska partierna av samtliga tre folkslag blir valda gång på gång, fattigdomen är fortfarande ett faktum och landet är fortfarande beroende av utländsk bistånd. Som det ser ut just nu går Bosnien inte en ljus framtid till mötes. 

G. R. S. Mead is an important but neglected historical personality of the British fin-de-siècle occult, Theosophical, and post-Theosophical milieu. While previous scholars of Theosophy have portrayed the Theosophical movement as quite cohesive in nature, I argue that it might have been a lot more pluralistic, with ostensibly key Theosophical concepts being open for debate. By a careful study of Mead’s editorial activity, his debates with other Theosophists in leading occultist journal over the period 1890s through 1910s, I illustrate that Mead held alternative views of key Theosophical concepts. This gives us a clue as to how the movement of Theosophy can be characterized differently. I suggest that we speak of many different “Theosophies” rather than one singular “Theosophy” to better capture the seemingly diverse makeup of the Theosophical movement. I look at three areas wherein Mead’s views differed from those of other important Theosophists: the concept of “the Masters” as spiritual authority, which sources to turn to and how to interpret them, and the question of whether occultism should be understood primarily in theoretical or in practical terms. I propose that by seeing Theosophy as a debating ground where many different Theosophists competed over the definition of their particular kind of Theosophy, we might also better account for why so many post-Theosophical currents emerged. Lastly, Mead’s concept of “Gnosis” might have served as a bridge between his Theosophical and post-Theosophical periods, as the concept’s meaning, along with Mead’s spiritual outlook, does not appear to have changed over time. This gives some consequences to how we conceive of post-Theosophy, since he does not fit neatly within that category.