En oro för en utbredd sanningsrelativism bland lärare uttrycks från vissa håll. Det övergripande syftet med denna uppsats är att pröva denna oro. Detta görs genom att undersöka hur fyra ämneslärare i religionskunskap på gymnasiet förhåller sig till relationen mellan religion och vetenskap, så som det kommer till u&ryck i läroplanerna för gymnasieskolan. Samt hur dessa fyra lärare didaktiskt förhåller sig till undervisningsmomentet religion och vetenskap. Syftet uppnås genom att semistrukturerade intervjuer genomförs. Resultatet och analysen visar att de fyra intervjuade lärarna anser att undervisningsmomentet religion och vetenskap belyser viktiga frågor och att momentet generellt inte anses som känsligt. Klassammansättningen påverkar dock graden av känslighet. Religion och vetenskap behöver inte vara en konfliktrelation enligt lärarna. Lärarna har mycket gemensamt när det handlar om hur undervisningen konstrueras och legitimeras. Att bidra med öppenhet för oliktänkande och ökad tolerans ses som viktiga delar av lärarnas uppdrag inom momentet religion och vetenskap. Dessa belyses genom att lärarna eftersträvar att nyansera den sekulära diskurs eleverna i klassrummen ger uttryck för genom att åskådliggöra en mer andlig diskurs. De intervjuade lärarna intar en tydligare kunskapsteoretisk realistisk syn på kunskap än en socialkonstruktivistisk, vilket går emot tidigare forskning. Att lärarna i en högre grad placerar kunskapsfrågor i en vetenskaplig sfär istället för en individuell sfär går även det emot tidigare forskning och kan sammankopplas med lärarnas kunskapssyn. Oron för en utbredd sanningsrelativism bland lärare nyanseras genom uppsatsens resultat, samtidigt som den till viss del bekräftas genom läroplanernas vaghet och breda tolkningsutrymme.