Background. Patients, who are receiving life-threatening treatment at the intensive care unit (ICU), often suffer from failure in their vital organs. Supporting treatement of their organs is a important part of the work in the ICU.  An overlooked complication in these patients is cognitive failure due to critical illness, also known as ICU-delirium. Research studies show that patients with ICU-delirium have increased care time and increased mortality. Aims The aim of this study was to describe the intensive care nurse's perception of and how ICU-delirium is assessed. The aim was also to compare how often assessment of ICU-delirium occurs with the frequency of assessment of sedation depth. Results 45 intensive care nurses responded that ICU delirium requires active measures from healthcare professionals. 43 considered that ICU delirium is a common response to the environment in an intensive care unit. Some (n= 40) indicated that their department has a routine regarding sedation, but 21 states that the protocol does not specify how often ICU delirium is to be assessed. The most common method for assessing ICU delirium was to see if the patient can follow instructions (n= 19) and if the patient has an outgoing behavior (n = 10). 42 indicated that ICU delirium is an under-diagnosed problem and 40 that it is a challenge to assess the patient. The study showed a significant difference (p = .0001) between how often intensive care nurses assess sedation depth and how often ICU delirium is assessed. Conclusions. The conclusion is that sedation assessment is performed more often than assessment of ICU-delirium. More education in the subject and more in-depth research is recommended. / Bakgrund. Patienter som vårdas inom intensivvården har ofta drabbats av kritisk sjukdom med svikt i vitala organ som följd. Understödjande behandling av dessa organ är en viktig del i arbetet inom intensivvården. En förbisedd komplikation hos patienten är sviktande kognitiva funktioner på grund av kritisk sjukdom, även benämnt intensivvårdsdelirium (IVA-delirium). Patienter med IVA-delirium har tidigare forskning visat ge längre vårdtider och ökad mortalitet. Syfte  Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans uppfattning om och hur IVA-delirium bedöms. Syftet var också att jämföra hur ofta bedömning av IVAdelirium sker med hur ofta bedömning av sederingsdjup sker. Metod En beskrivande och jämförande studie med kvantitativ ansats. Enkäter (n=112) delades ut till intensivvårdssjuksköterskor där 45 besvarades.  Huvudresultat 45 intensivvårdssjuksköterskor svarade att IVA-delirium kräver aktiva åtgärder från vårdpersonalen. 43 ansåg att IVA-delirium är en vanlig respons på miljön vid en intensivvårdsavdelning. En del (n=40) angav att deras avdelning har en rutin angående sedering men 21 uppger att protokollet inte anger hur ofta IVA-delirium ska bedömas. Den vanligaste metoden för att bedöma IVA-delirium var att se om patienten kan följa instruktioner (n=19) och om patienten har ett utåtagerande beteende (n=10). 42 angav att IVA-delirium är ett underdiagnosticerat problem och 40 angav att det är en utmaning att bedöma hos patienten. Studien visade en signifikant skillnad (p=.0001) mellan hur ofta intensivvårdssjuksköterskor bedömer sederingsdjup och hur ofta IVA-delirium bedöms.  Slutsatser Slutsatsen är att bedömning av sedering utförs oftare än bedömning av IVA-delirium. Mer utbildning inom ämnet och mer djupgående forskning rekommenderas.

Bakgrund: Sedering används ofta som komplement till regional och lokal anestesi. Sedering kan ges av anestesipersonal (ACS) eller genom patientkontrollerad sedering (PCS). Denna litteraturöversikt syftar till att jämföra dessa metoder. Syfte: Att jämföra patientkontrollerad sedering med sedering given av anestesipersonal avseende skillnad i maximalt sederingsdjup, total läkemedelsdos och tid till utskrivning. Metod: Systematisk litteraturöversikt med narrativ syntes. Litteratursökning i databaserna Pubmed, CINAHL, Scopus och Embase. Det primära utfallet var maximalt sederingsdjup. Sekundära utfall var total läkemedelsdos, samt tid till utskrivning från uppvakningsavdelning. Resultat: 10 studier inkluderades i resultatet (totalt 717 patienter). Studierna hanterar olika ingrepp såsom koloskopier, bronkoskopier och ledplastik. Majoriteten av studierna visade signifikanta skillnader till PCS-gruppernas fördel, med ett ytligare sederingsdjup, en lägre total läkemedelsdos och en kortare tid till utskrivning från uppvakningsavdelning. Stor spridning sågs inom alla grupper gällande total läkemedelsdos. Diskussion/ slutsatser: Resultatet stöds av liknande studier. Ett ytligare sederingsdjup leder till mindre risk för biverkningar för patienten. Eftersom PCS återger ett visst självbestämmande till patienten, ger denne möjlighet att själv välja sederingsdjup i stunden, samt att patienten ges beslutet att tacka ja eller nej till PCS gör att denna sederingsmetod blir ett sätt att arbeta personcentrerat. Vidare forskning krävs, exempelvis större RCT och studier angående patienters upplevelser av PCS. Nyckelord: Patientkontrollerad sedering, sederingsdjup, läkemedelsdos, utskrivningstid, personcentrerad vård / Background: Sedation is often used as a supplement to regional and local anesthesia. Sedation can be given as anesthesia personnel-controlled sedation (ACS) or as patient-controlled sedation (PCS). This systematic review aims to compare these methods. Aim: To compare patient-controlled sedation with anesthesia personnel-controlled sedation regarding maximum depth of sedation, total drug dose and time to discharge. Methods: Systematic review with narrative synthesis. The research material was collected from Pubmed, CINAHL, Scopus and Embase. Primary outcome was maximum depth of sedation. Secondary outcomes were total drug dose and time to discharge from PACU (post anesthesia care unit). Result: 10 trials were included in the result (a total of 717 patients). The trials handle various procedures such as colonoscopies, bronchoscopies and arthroplasty. The majority of the trials showed significant differences in favour of PCS, with a lighter depth of sedation, a lower total drug dose and a shorter time to discharge from PACU. Regarding total drug dose, a large fluctuation was seen in all groups. Discussion/ conclusion: The result is supported by similar trials. A lighter depth of sedation reduces the risk of side effects for the patient. PCS is a way to practice person-centered care, when power is given back to the patient to freely choose the depth of sedation. The patient is also given the decision to say yes or no to PCS. Further research is required, for example larger RCT:s and studies regarding patients experiences of PCS. Keywords: Patient-controlled sedation, depth of sedation, drug dose, time to discharge, person-centered care