Bakgrund Cancer är en sjukdom som slår hårt för den drabbade både fysiskt och psykiskt som gör att den drabbade blir i behov av stöd och omsorg från vården. Sjuksköterskan måste i sin yrkesprofession kunna möta dessa behov på ett individanpassat sätt. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva sjuksköterskors uppfattningar och erfarenheter av att ge patienter med cancer stöd samt att beskriva undersökningsgrupperna i de inkluderade artiklarna. Metod: Litteraturstudie med beskrivande design. 11 kvalitativa artiklar användes som identifierades på databaserna PubMed och CINAHL. Huvudresultat: Relationen mellan sjuksköterska och patient var en viktig komponent i hur stödet kunde ges både på ett behovsanpassat och individuellt sätt. Sjuksköterskans roll som informatör och kunskapskälla var en viktig del i stödet till patienter med cancer. Sjuksköterskans känslor påverkade relationen. Resultatet visade även att sjuksköterskans uppfattningar och erfarenheter i vissa aspekter skilde sig åt. Vad gäller undersökningsgrupperna presenterades bland annat att alla eller några deltagare var specialistutbildade inom onkologi i tre av studierna. I de studier deltagarnas yrkesverksamma år presenterades fanns en stor variation. Deltagarnas ålder varierade mellan 21-61 år i de studier ålder presenterades. Slutsats: Relationen mellan sjuksköterska och patient var grunden till att på ett individuellt sätt förstå och möta patientens behov av stöd. Information om behandlingar och biverkningar var en viktig del av stödet så att patienten lättare skulle kunna hantera sjukdomen. Sjuksköterskan behövde ha tid, mod och förmåga att sätta sig in i patientens situation för att möta stöd behovet och få patientens förtroende.

Motiverande samtal är en samtalsteknik som sjuksköterskan kan använda i det förebyggande arbetet, där patienten får möjlighet till delaktighet i vården. Sjuksköterskan kan använda motiverande samtal som ett verktyg i mötet med patienten, vid diabetes typ 2 kan patienten behöva stöd till förändring av sina levnadsvanor. Diabetes typ 2 är den vanligaste formen av diabetes, uppskattningsvis är det 90% av diabetikerna i världen som har diagnosen diabetes typ 2 (WHO 2018b). Sjuksköterskan har en viktig roll i det förebyggande arbetet för främjandet av hälsa, därför vill vi undersöka sjuksköterskans uppfattning av motiverande samtal. Syftet med denna litteraturöversikt är att undersöka sjuksköterskans uppfattning av motiverande samtal med patienter med diagnosen diabetes typ 2. Litteraturöversikten utgår från Fribergs modell. Datainsamling har gjorts genom artikelsökningar och analys av artiklarna har genomförts. Därefter sammanställdes analysens delar vilket utgjorde teman som skapade studiens resultat. Fyra teman utgör resultatet i denna studie; 1) Ökad följsamhet och aktivt deltagande, 2) Främjar livsstilsförändring, 3) Frustration och otillräcklighet i yrkesrollen och 4) Tidskrävande arbete för genomförande. Resultatet utgår från sjuksköterskornas uppfattning av motiverande samtal, vilket visade på både fördelar och svårigheter med metoden utifrån olika förutsättningar i vården. I diskussionen belyses sjuksköterskornas uppfattning av motiverande samtal och hur det kan användas förebyggande i vården. Sjuksköterskorna uppfattade motiverande samtal som en samtalsteknik där planering, anpassning av tid och utbildning krävs. Motiverande samtal kan hjälpa sjuksköterskorna till utökade färdigheter gällande livsstilsrådgivning, då de uppmärksammar patientens behov av förändring vilket kan underlätta det förebyggande arbetet mot en förbättrad hälsa.

Bakgrund: Patientsäkerheten äventyras inom hälso- och sjukvården och en av tio patienter drabbas av vårdskada som hade kunnat kringgås om adekvata omvårdnadsåtgärder vidtagits. All vård- och omsorgspersonal har ett gemensamt ansvar att bidra till god och säker vård och det är sjuksköterskan som har det fulla omvårdnadsansvaret för patienterna. Genom patientsäkerhetslagen och sjuksköterskans sex kärnkompetenser skall sjuksköterskan främja patientsäkerheten. Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskans uppfattning av patientsäkerhet relaterat till bemanningen av sjuksköterskor. Metod: En allmän litteraturstudie med en induktiv innehållsanalys genomfördes. Resultat: Studien är grundad på 10 vetenskapliga artiklar som ledde fram till fyra kategorier; tiden påverkar patientsäkerheten, sjuksköterskornas kompetens påverkar patientsäkerheten, arbetsmiljö påverkar patientsäkerheten och sjuksköterskans hälsa påverkas av bristande patientsäkerhet. I resultatet framkom det att sjuksköterskans uppfattning är att patientsäkerheten är bristfällig och är relaterad till underbemanning av sjuksköterskor. Sjuksköterskorna uppfattar tiden som en stor påverkbar faktor till utebliven omvårdnad som resulterar i sämre patientsäkerhet. Konklusion: Det krävs att sjuksköterskebemanningen är fulltalig och att sjuksköterskor känner sig trygga i sitt arbete för att bedriva god patientsäkerhet. Mer forskning behövs inom området för att genomföra en förändring för att stärka patientsäkerheten. / Background: Patient safety is jeopardizing healthcare, one in ten patients suffering due to medical errors could have been avoided if the appropriate actions had been taken. All nursing staff have a shared responsibility to contribute to proper and safe care but it is the nurses who have full responsibility over the patients. Patient safety should be promoted through the patient safety law and the nurse’s six core qualifications. Purpose: The aim was to understand the nurse’s perception of patient safety related to the number of nursing staff. Method: A literature review with an inductive approach was performed. Results: The study is based on ten scientific articles which led to four categories: time affect’s patient safety, the competence of the nurse affects patient safety, work environment affect patient safety and the health of the nurse is affected by defective patient safety. It was found in the result that the nurse’s perception of patient safety is adverse in the context of staffing. The nurse’s perceived time as a major contributing factor to absent care that resulted in poorer patient safety. Conclusion: It is necessary that the appropriate number of nursing staff is present during care. The staff needs to feel safe and secure in their work in order to offer good patient safety. More research is needed in this area to enable a change in patient safety.

Background. Patients, who are receiving life-threatening treatment at the intensive care unit (ICU), often suffer from failure in their vital organs. Supporting treatement of their organs is a important part of the work in the ICU.  An overlooked complication in these patients is cognitive failure due to critical illness, also known as ICU-delirium. Research studies show that patients with ICU-delirium have increased care time and increased mortality. Aims The aim of this study was to describe the intensive care nurse's perception of and how ICU-delirium is assessed. The aim was also to compare how often assessment of ICU-delirium occurs with the frequency of assessment of sedation depth. Results 45 intensive care nurses responded that ICU delirium requires active measures from healthcare professionals. 43 considered that ICU delirium is a common response to the environment in an intensive care unit. Some (n= 40) indicated that their department has a routine regarding sedation, but 21 states that the protocol does not specify how often ICU delirium is to be assessed. The most common method for assessing ICU delirium was to see if the patient can follow instructions (n= 19) and if the patient has an outgoing behavior (n = 10). 42 indicated that ICU delirium is an under-diagnosed problem and 40 that it is a challenge to assess the patient. The study showed a significant difference (p = .0001) between how often intensive care nurses assess sedation depth and how often ICU delirium is assessed. Conclusions. The conclusion is that sedation assessment is performed more often than assessment of ICU-delirium. More education in the subject and more in-depth research is recommended. / Bakgrund. Patienter som vårdas inom intensivvården har ofta drabbats av kritisk sjukdom med svikt i vitala organ som följd. Understödjande behandling av dessa organ är en viktig del i arbetet inom intensivvården. En förbisedd komplikation hos patienten är sviktande kognitiva funktioner på grund av kritisk sjukdom, även benämnt intensivvårdsdelirium (IVA-delirium). Patienter med IVA-delirium har tidigare forskning visat ge längre vårdtider och ökad mortalitet. Syfte  Syftet med studien var att beskriva intensivvårdssjuksköterskans uppfattning om och hur IVA-delirium bedöms. Syftet var också att jämföra hur ofta bedömning av IVAdelirium sker med hur ofta bedömning av sederingsdjup sker. Metod En beskrivande och jämförande studie med kvantitativ ansats. Enkäter (n=112) delades ut till intensivvårdssjuksköterskor där 45 besvarades.  Huvudresultat 45 intensivvårdssjuksköterskor svarade att IVA-delirium kräver aktiva åtgärder från vårdpersonalen. 43 ansåg att IVA-delirium är en vanlig respons på miljön vid en intensivvårdsavdelning. En del (n=40) angav att deras avdelning har en rutin angående sedering men 21 uppger att protokollet inte anger hur ofta IVA-delirium ska bedömas. Den vanligaste metoden för att bedöma IVA-delirium var att se om patienten kan följa instruktioner (n=19) och om patienten har ett utåtagerande beteende (n=10). 42 angav att IVA-delirium är ett underdiagnosticerat problem och 40 angav att det är en utmaning att bedöma hos patienten. Studien visade en signifikant skillnad (p=.0001) mellan hur ofta intensivvårdssjuksköterskor bedömer sederingsdjup och hur ofta IVA-delirium bedöms.  Slutsatser Slutsatsen är att bedömning av sedering utförs oftare än bedömning av IVA-delirium. Mer utbildning inom ämnet och mer djupgående forskning rekommenderas.