Uppsatsen har sitt fokus på lärare och elevers erfarenheter av datorer i gymnasieskolan. Här framkommer att den pedagogiska utvecklingen har rört sig långsamt under de senaste 15 åren. Trots att stora summor har investerats i främst datautrustning genom direkta beslut från den svenska regeringen. Effekten har varit begränsad. Det har lagts ner betydligt mindre resurser på didaktisk utveckling. Den fortbildning som getts har haft begränsat värde. Den pedagogiska forskningen visar att det finns möjligheter att utveckla enligt Vygotskijs tänkande kring den proximala utvecklingszonen i det sociokulturella perspektivet. De tillfrågade lärarna och eleverna har genom en kvantitativ enkät och kvalitativa semistrukturerade frågor fått berätta om sina erfarenheter av datorer. Lärarna har en mer skeptisk syn på datorer än eleverna vilket beror på att datorerna spelar olika roller vilket är åldersrelaterat. Detta har också lett till en konflikt om vad datorerna skall användas till. Men båda grupperna framför olika krav på pedagogisk utveckling vilket kan ses som att den ensidiga tekniska utvecklingen på datorer inte räcker till. Därför behöver skolledning och politiska beslutsfattare begrunda innehållet i den framförda kritiken.