Fokus för denna uppsats är att jämföra hur förövarna som använt våld mot kvinnor beskrivs i Kriminalvårdens två olika behandlingsprogram. Behandlingsprogrammen som riktar sig till förövare av våld i nära relationer respektive förövare av sexualbrott har i denna studie granskats och jämförts. I uppsatsen används innehållsanalys som metod och det empiriska materialet har utgjorts av manualerna till Kriminalvårdens ovan nämnda behandlingsprogram. Jämförelsen visar att det finns skillnader i hur sexualbrottsförövare och förövare av våld i nära relationer beskrivs i de båda behandlingsprogrammen. En slutsats är att sexualbrottsförövare i detta empiriska material i högre grad än förövare av våld i nära relationer definieras utifrån antaganden om att beteendet är en del av identiteten. Det framkommer även att sexualbrottsförövare i högre utsträckning än förövare av våld i nära relationer beskrivs som mer avvikande och förväntas fortsätta vara en avvikare även efter behandlingen. Detta blir bland annat tydligt genom att målen i de båda behandlingsprogrammen skiljer sig åt. När det gäller förövare av våld i nära relationer framställs att målet är att förövaren ska kunna fungera i en relation igen, medan målet för sexualbrottsförövare uppges vara att, trots kognitiva förvrängningar, avstå från att återfalla i det brottsliga förövarbeteendet. Vidare finns en skillnad mellan hur förövare av våld i nära relationer och sexualbrottsförövare innesluts i samhället. I manualerna till behandlingsprogrammet som riktas till förövare av våld i nära relationer hävdas att "vår kultur" är en förklaring till beteendet och samhället tilldelas därmed en det av skulden för det våld som förövaren dömts för. Sexualbrottsförövare däremot blir särskilda från den gemensamma kulturen genom att det hävdas att "vissa kulturer" påverkar "vissa män" att begå sexualbrott. Detta kan tolkas som ett sätt att utesluta sexualbrottsförövare, vilket kan göra det möjligt att placera problemet antingen hos individen eller hos andra kulturer än den som benämns som "vår". Att sexualbrottsförövare betraktas som mer avvikande kan även exemplifieras med att sexualbrottsförövare i behandlingsprogrammets manualer beskrivs med att förövare kan "(…)te sig som vanliga människor" (Kriminalvården, 2006, ROS, Teorimanual, s.23), vilket antyder att de i själva verket inte är vanliga människor. Resultaten i denna studie visar på ett avståndstagande och mystifiering av sexualbrottsförövaren, vilket kan leda till att sexualbrott som problem förläggs hos individen eller andra kulturer snarare än att det betraktas som ett av det svenska samhällets problem.

Syftet med denna studie var att genomföra en systematisk litteraturöversikt med en narrativsyntes för att utforska det aktuella kunskapsläget om kvinnor som utsätter barn försexualbrott. Studien undersökte allmänhetens och yrkesverksammas uppfattningar om dessaförövare och utforskade de karaktärsdrag som tillskrivs dessa kvinnor. Resultatenanalyserades med ett genusperspektiv, social kognitionsteori och teorin om kognitivdissonans. Resultaten av granskade artiklar indikerade att dessa sexualbrott utgör ettbetydande samhällsproblem på grund av deras dolda natur samt de samhälleliga ochprofessionella fördomar som ser kvinnor som vårdande och trygga. Dessa uppfattningar, somhar sina rötter i sociokulturella könsnormer, försvårar upptäckten och hanteringen av sådanabrott. Kvinnliga förövare betraktas ofta som mindre allvarliga jämfört med manliga förövare,som anses vara den typiska bilden av sexualbrottsförövare mot barn. Trots svårigheter attkategorisera dessa kvinnor identifierades vanliga faktorer som egna erfarenheter av våld,psykisk ohälsa och missbruk. Studien belyser en betydande forskningslucka och uppmanartill en granskning av organisatoriska och statliga riktlinjer samt utbildning för att förbättramedvetenheten och förståelsen, vilket kan stärka skydden för utsatta barn och stödjautvecklingen av effektiva förebyggande åtgärder / The purpose of this study was to conduct a systematic literature review with a narrative synthesis to evaluate current knowledge of female-perpetrated sexual offenses against children. It examined public and professional perceptions of these offenders and explored the characteristics attributed to these women. The findings were analyzed through a genderperspective, social cognition theory and cognitive dissonance theory. The results of reviewedarticles indicate that these offenses are a significant social issue due to their convert nature and the societal and professional biases that perceive women as nurturing and safe. These biases, rooted in the sociocultural gender views, hinder the detection of management of suchcrimes. Female offenders are often seen as less severe compared to male offenders, who is considered the typical image of child sexual abuse perpetrators. Despite difficulties in categorizing these women, common factors such as histories of violence, mental health issues, and substance abuse were identified. The study highlights a significant research gap. It calls for an examination of organizational and governmental guidelines and training to improve awareness and understanding, which can enhance protection for vulnerable children and support the development of effective preventive measures.