Under 1970-talet genomgick Sverige något som kan kallas för emotionell frigörelse, vilket också kom att innefatta människors sexualliv. Att forma en medveten, ansvarsfull, och känslosam samhällsmedborgare skulle i det stora loppet gynna demokratin. Tidigare forskning har fokuserat på hur detta förmedlades till vuxna genom olika typer av material. Forskning med fokus på barn och unga inom detta frigörelseprojekt har på så sätt förbisetts och är således en lucka som denna uppsats velat fylla. Detta har gjorts genom att centrera undersökningen till Maj-Briht Bergström-Walan som vid denna tid arbetade aktivt med sexualupplysning, specifikt den riktad till barn och unga. Det studerade materialet har bestått av hennes sexualupplysande arbeten i SOU 1974:59, Sexualkunskap för mellanstadiet och Kamratposten mellan 1965-1975 och har här analyserats utifrån ett intersektionellt perspektiv. Jämfört med tidigare forskning har detta kunnat visa en tydlig skillnad kring hur man förhöll sig till vuxna kontra barn, där hennes radikala sida visat sig något nedtonad än vad tidigare forskning kunnat framhålla. Däremot har Bergström-Walans strävan efter jämlikhet mellan män och kvinnor, pojkar och flickor stämt överens. Analysen av hennes sexualuppfostran har påvisat den svårighet som låg i förmedlingen av sex och samlevnad till barn och unga som samtidigt syftade till att senarelägga deras sexuella samliv. De skulle fostras till att uppnå en vuxen mognad men helst av allt avvakta med det vuxna sexuallivet.