I tid och otid har elgitarrister fått dras med stigmat att vara bristfälliga notläsare. Rimligtvis borde det gå att lösa med lite övning, men hur ska en strukturera upp sådan övning och ger det några resultat? Deras motparter i den klassiska genren åtnjuter inte samma stämpel, tack vare dess långa tradition av notläsning. Kan svaret ligga hos den klassiska gitarrens läroresurser som bara behöver översättas till elgitarr för att notläsningen ska ta fart? I denna självstudie utforskar jag min egen övning på avistaläsning för både el- och klassisk gitarr med hjälp av en videodagbok, analyserad ur ett multimodalt designteoretiskt perspektiv. / Time and again, electric guitarists have had to live with the stigma of being deficient note readers. Presumedly, this should be solvable with a little practice, but how should one structure such practice and does it produce results? Their counterparts in the classic genre do not inherit the same label, thanks to their long tradition of reading sheet music. Could the answer lie with the classical guitar's teaching methods that need only to be translated into electric guitar for the sheet music reading to take off? In this self-study, I explore my own exercise in sight reading for both electric and classical guitars with the help of a video diary, analyzed from a multimodal perspective.