Bakgrund: Anestesisjuksköterskan ansvarar för omvårdnaden av patienter i en högteknologisk miljö och arbetet sker självständigt med ASA I - II patienter. Anestesisjuksköterskan är en del av det team som ställs inför uppgiften att hantera en ofri luftväg och i en sådan situation är ett väl fungerande samarbete viktigt. Simuleringsträning är effektivt för att förbättra teamarbete och kunskaper. Incidensen av en svårhanterad luftväg är dubbelt så hög hos patienter utanför operationsavdelningen och då blir ett snabbt beslutsfattande viktigt för patientens överlevnad. Syfte: Syftet var att beskriva hur anestesisjuksköterskor skattar teamdynamiken, tillit till sin egen förmåga och psykologisk empowerment i en klinisk situation med ofri luftväg utanför operationsavdelningen. Ytterligare ett syfte var att undersöka samband mellan självskattningar av teamdynamik, tillit till sin egen förmåga och psykologisk empowerment. Metod: Ett frågeformulär angående teamdynamik, tillit till sin egen förmåga samt psykologisk empowerment delades ut till anestesisjuksköterskor på två sjukhus i Mellansverige. Frågeställningarna besvarades med deskriptiv statistik och Spearmans korrelation. Huvudresultat: Teamdynamiken och tilliten till sin egen förmåga vid en ofri luftväg utanför operationsavdelningen skattades högt av anestesisjuksköterskorna. Det fanns samband mellan teamdynamik, tillit till sin egen förmåga och psykologisk empowerment. Slutsats: Anestesisjuksköterskorna skattade att teamarbetet fungerar bra vid händelse av ofri luftväg utanför operationsavdelningen med en förbättringspotential kring kommunikationen i teamet. Simuleringsträning skattades som ett viktigt verktyg i att öva färdigheter och därmed rekommenderar författarna att simuleringsträning och utbildning i standardiserade kommunikationsmetoder kontinuerligt erbjuds för anestesisjuksköterskor.

Simuleringsbaserad sjukvårdsträning bidrar till att sjukvårdspersonal och studenter gör bättre kliniska bedömningar, får ökat självförtroende i kliniska situationer och ges möjlighet att träna komplexa sjukvårdssammanhang. Idag är det känt att brister i kommunikationen är en av de största anledningarna till vårdskador. Simulering är en effektiv och säker metod för att kunna träna och utveckla kliniska bedömningar utan att någon patient far illa. Det blir allt vanligare med simuleringsträning för studenter och personal inom hälso- och sjukvård. De flesta känner stress och oro inför simuleringsträning. För bästa möjliga förutsättning till lärande behöver simuleringsträning vara en trygg plats att lära på. Syftet med denna studie är att undersöka vad en trygg inlärningsmiljö innebär vid simulering inom hälso- och sjukvård. Genom en litteraturstudie har 10 artiklar granskats och artiklarna har analyserats enligt en modell för innehållsanalys med induktiv ansats. Resultaten av denna studie visar att när facilitatorn genom sitt förhållningssätt har deltagarnas lärande och bästa i fokus skapas en trygg inlärningsmiljö. Facilitatorn använder medveten kommunikation till deltagarna för att minska nervositet, främja reflektion och lärande utan att döma. Facilitatorn ser till att deltagarna förstår vad som ska hända och hur de ska förhålla sig till träningen. Facilitatorn har stort ansvar i att skapa en trygg inlärningsmiljö för deltagarna. Kompetens inom simuleringspedagogik är viktigt för att klara uppgiften. Det behövs mer kunskap i hur en trygg inlärningsmiljö kan skapas. Genom att skapa en trygg miljö för lärande blir träningen mer effektiv vilket kommer leda till bättre vård för patienterna.

Sjukvården ska bedrivas patientsäkert och höga krav ställs på dess utövare att agera rätt i pressade situationer. Då det inte anses säkert eller etiskt korrekt att öva på patienter är sjukvården i behov av en form av utbildning för att kunna utbilda sin personal i så kallade högrisk- sällan-händelser. Simuleringsträning har dokumenterade resultat på teamarbete och tekniska kunskaper för flera professioner och inte bara inom sjukvården. Då säker vård, samarbete i team och tekniskt kunnande alla är egenskaper och kompetenskrav som ställs på sjuksköterskor inom akutsjukvård behövs en utbildning för att säkerställa att denna kompetens finns och utvecklas. Syftet med studien var att undersöka om och i så fall hur simuleringsträning påverkar sjuksköterskans omhändertagande av en akut sjuk patient. Metoden som användes var en allmän litteraturöversikt. Datainsamlingen genomfördes i databaserna CINAHL, PubMed och PsycINFO, samt via manuella sökningar. Totalt identifierades 15 vårdvetenskapliga artiklar som var publicerade mellan år 2010–2020, vilka svarade på studiens syfte. Analysmetoden innebar en integrerad analys. Utifrån den integrerade analysen identifierades två kategorier; Sjuksköterskans personliga utveckling och Sjuksköterskans kliniska utveckling.  Resultatet visade att simuleringsträning gjorde att sjuksköterskor upplevde sig få en ökad förmåga till att initialt omhänderta och bedöma akut sjuka patienter. Det identifierades även att simuleringsträning förbättrade kommunikationen vid teamarbete. Utöver det visade resultatet att efter genomförda simuleringsträningar hade sjuksköterskornas självförtroende ökat och stressen som upplevdes i akuta situationer minskat ju mer de fick simuleringsöva. Även trygghet i användandet av hjälpmedel ökade.  Slutsatsen för den här studien är att simuleringsträning inom akutsjukvården kan bidra till ökad kunskap om sjukdomstillstånd och specifik behandling. Vidare kan den bidra till ökad patientsäkerhet i det akuta omhändertagandet genom förbättrat teamarbete och förbättrad självkänsla hos sjuksköterskorna.

Bakgrund: Barn identifieras som en grupp som är extra känsliga för att drabbas av vårdskador. För att minska risken för vårdskador behöver personalen kunna samarbeta i team samt ha bra redskap för att kommunicera. Simulering beskrivs som en metod där träning av detta utförs i en säker miljö som efterliknar verkligheten. Syfte: Att beskriva vårdpersonals upplevelser av simuleringsträning vid vård av akut sjuka barn på barnklinik. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes på en barnklinik på ett medelstort sjukhus i Sverige. Intervjuerna analyserades med en innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004). Resultat: Deltagarna i studien uppgav att simuleringsträningen gav dem en större kännedom om vad som förväntas av dem i deras yrkesroll vid vård av akut sjuka barn. Denna kännedom gav dem en trygghet och skapade ett lugn i en akut situation med ett sjukt barn. Att träna i multiprofessionella team skapade en möjlighet för personalen att utveckla teamarbetet. Att kommunicera på ett tydligt sätt och att förmedla sina tankar var en stor lärdom från simuleringsträningen. Deltagarna uttryckte att det är under reflektionen, där de får se på film hur de agerat och sedan diskutera teamets arbete, som de lär sig mest. Slutsats: Att träna simulering gav deltagarna en större trygghet i de svåraste situationerna inom vården av akut sjuka barn. Genom förbättrad kommunikation och större kunskap om sina egna och andras uppgifter i ett team upplevde deltagarna att teamarbetet utvecklades efter simuleringsträning. De förbättrade kunskaperna kom efter att deltagarna hade genomfört ett scenario och sedan diskuterat och reflekterat över sitt agerande i reflektionen. / Background: Children are identified as an extra vulnerable group to be affected by mistakes in the healthcare. To be able to reduce this risk, the healthcare staff must be able to cooperate in teams and have good communication skills. Simulation based training is described as a method where teamwork and communication is trained in a safe environment that resembles reality. Aim: To describe the healthcare staff’s experiences of simulation based training when caring for acute ill children in a pediatric clinic. Method: A qualitative interview study was implemented at a pediatric clinic at a medium-sized hospital in Sweden. A content analysis according to Graneheim and Lundman (2004) was performed to analyze the interviews. Results: According to the participants simulation based training gave them more knowledge about what was anticipated of them in there profession when caring for acute ill children. This knowledge gave them a feeling of security and calmed them down in an acute event with an ill child. Training in multiprofessional team created an opportunity to develop team work. To communicate in a distinct way and to mediate thoughts was a great lesson learned from simulation based training. The participants expressed that they learned the most during the reflection, where they saw on film how they acted during the simulation, and then got to discuss how the team worked. Conclusion: Simulation based training gave the participants a greater security when caring for the most severely acute ill children. Through improved communication and a greater knowledge of their own and others tasks in a team, the participants experienced that the teamwork improved after simulation based training. The improved knowledge came after the participants had done a scenario and then discussed and reflected about their acting during the reflection.