Inom krigsvetenskapen används asymmetrisk konfliktteori för att förklara utkomsten av konflikter. Data under 1900-talets andra hälft visar att mer än varannan asymmetrisk konflikt slutar till den svagares fördel. Hur kan en relativt svagare aktör dra fördel av detta? Med en kritisk teoriutvecklande ansats syftar arbetet till att studera hur relativt svagare aktörer kan dra fördel av asymmetriska strategier i marin miljö. Detta sker genom att placera begreppet strategisk interaktion i relation till marina strategier vilket bildar arbetets teoretiska ramverk och på så sätt bidrar till en utveckling av teoribildningen. Genom en hypotesprövande fallstudie av sjöfartskriget i konflikten mellan Iran och Irak uppvisar det teoretiska ramverket samverkande förklaringsfaktorer. Detta innebär att strategisk interaktion inte entydigt eller enskilt kan förklara utkomsten av asymmetriska konflikter. Två kompletterande och i någon mån konkurrerande faktorer visar sig ha stort förklaringsvärde, intresseasymmetri och hur väl rustad den relativt svagare aktören är. Konkret betyder detta att en kombination av oväntad teknik och taktik tillsammans med en tydlig intensitet i uppträdandet kan påverka utkomsten av konflikten. Studiens viktigaste resultat visar att framtida studier fordras för att bekräfta interaktionseffekterna i det teoretiska ramverket och hur arbetets beroende variabel – framgång ska förstås av samtiden.