Introduktion: Påverkan av stress på immunförsvarsresponsen kan leda till mer kraftfullt inflammatoriskt svar som leder till parodontal vävnadsnedbrytning. Enligt hypotesen kan psykologiska faktorer, såsom stress, i kombination med förändrat munhygienbeteende ha betydelse för parodontala sjukdomstillstånd (Genco et al. 1998). Syfte: Att beskriva samband mellan stress och parodontal sjukdom. Frågeställning: Vilka samband föreligger mellan stress och parodontal sjukdom? Metod: Litteraturstudie Resultat: Föreliggande litteraturstudie visar att det kan föreligga samband mellan stress och parodontal sjukdom genom förändrat munhygienbeteende och genom förhöjda nivåer av stresshormoner, såsom cortisol och dehydroepiandrosterone (DHEA) i saliv, gingivalvätska och blodserum. Konklusion: Det kan föreligga samband mellan stress och parodontal sjukdom genom förändrat munhygienbeteende samt genom förhöjda nivåer av stresshormoner i saliv, gingivalvätska och blodserum. Dock kan inga definitiva slutsatser fastställas med denna litteraturstudie.

Bakgrund: Alzheimers sjukdom som är en demenssjukdom kallas också de anhörigas sjukdom. Ansvaret för en närstående med Alzheimers sjukdom som behöver mycket hjälp och stöd, påverkar de anhörigas livsvärld i många avseenden. Syfte: Syftet var att belysa hur det är att vara anhörig till en närstående med Alzheimers sjukdom.                                                                                Metod: Studien genomfördes som en litteraturstudie där fem självbiografier analyserades med manifest innehållsanalys. Studien hade kvalitativ design med induktiv ansats.                                                                                    Resultat: Sjukdomen gör att livet förändras och att de anhöriga ställs inför olika etiska dilemman, de upplever hur det är att få och inte få hjälp samt hur relationerna påverkas. Under sjukdomens gång finns det stunder av lycka och nya insikter mognar fram.                                                                            Slutsats: Resultatet visar att anhöriga inte bara upplever lidande utan även välbefinnande under den närståendes sjukdomsförlopp. Livet som anhörig är påfrestande men det finns ljusa stunder, stödet av familjen kan upplevs som en resurs. Allmänsjuksköterskan bör ha ett familjefokuserat perspektiv för att kunna stödja även anhöriga i olika vårdsituationer.

Bakgrund Sväljsvårigheter är vanligt förekommande vid Parkinsons sjukdom och kan i sin mest avancerade form orsaka lunginflammation som påverkar såväl sjukligheten som dödligheten. Kunskapen är bristande gällande hur sväljfunktionen förändras över tid hos personer med Parkinsons sjukdom, endast ett fåtal studier finns inom området. Syfte Syftet med studien var att undersöka den faryngeala sväljfunktionen under 1 års tid hos personer med Parkinsons sjukdom. Vi hade för avsikt att med hjälp av fiberendoskopisk sväljundersökning bedöma sväljparametrarna penetration/aspiration, residual och sekret. Deltagarnas subjektiva upplevelse av sväljfunktionen bedömdes utifrån självskattning med hjälp av en visuell analog skala. Metod Fjorton deltagare (12 män, 2 kvinnor, medelålder 57 år, åldersintervall 45-71 år), med Parkinsons sjukdom som selekterats till djup hjärnstimulering (Deep Brain Stimulation) i caudala zona incerta inkluderades.  Deltagarna fick genomgå fiberendoskopiska sväljundersökningar samt skatta sin sväljfunktion enligt en visuell analog skala vid tre tillfällen under året(baseline, 6 månader och 12 månader). De besvarade även en muntlig fråga om påverkad sväljfunktion. Resultat Ingen signifikant förändring påvisas från baseline och 1 år framåt för vare sig deltagarnas självskattning eller någon av sväljparametrarna. En signifikant minskning av parametern sekret påvisas från 6- till 12 månader.     Slutsatser Sväljfunktionen förändras inte från baseline och ett år framåt för de 14 inkluderade parkinsonpatienterna. Sväljparametern sekret tenderar att öka från baseline till 6 månader för att sedan signifikant minska från 6- till 12 månader. / Röst- tal- och sväljfunktion vid djup hjärnstimulering av caudala zona incerta (cZi) och nucleus pedunculopontinus (PPN) vid Parkinsons sjukdom: en jämförelse med stimulering i nucleus subthalamicus (STN)

Bakgrund:   Parkinsons sjukdom är en vanlig obotlig neurologisk sjukdom. Sjukdomen   innebär en långsam försämring livet ut. Både motoriska och icke-motoriska   symtom har stor inverkan på drabbades livsvärld även om det finns lindrande   läkemedel. Syfte:   Syftet är att undersöka hur personer med Parkinsons sjukdom hanterar sin   sjukdom och finner välbefinnande trots sjukdom. Metod:   Studien har en kvalitativ ansats och baseras på fem stycken självbiografier   skrivna av personer med Parkinson sjukdom. Texten har analyserats med   kvalitativ innehållsanalys. Resultat:   Tre huvudkategorier framkom: ”Att få sjukdomen – en resa mot insikt och   kunskap”, ”Ett nytt sätt att leva” och ”Omgivningens betydelse”. Att   acceptera sjukdomen var en process som kunde ta tid. Behov och vilja att lära   sig varierade och ändrades efterhand. Med sjukdomen kom nya behov av att vila   mer och att planera och prioritera sin tid. En positiv attityd och humor var   vanligt att ta till. Familj och vänner gav både stöd och ökade   välbefinnandet. Slutsats:   I mötet med personer med Parkinsons sjukdom är det viktigt att känna av och   anpassa sig till var den personen befinner sig i sin hälsoprocess. Att   uppmuntra till att personen själv testar sig fram och själv söker information.   Det är även viktigt att inkludera närstående om detta är aktuellt då dessa   ofta spelar stor roll för hantering och välbefinnande.

Bakgrund: 95 000 barn vårdas varje år på sjukhus. Trots att många barn vårdas varje år, blir barnsbehov ofta förbisedda av personal och föräldrar och det är de vuxna som utformar barnets vård ochbehandling. Detta kan leda till en rädsla hos barn för att vårdas på sjukhus och det är därför viktigt attbeakta deras behov av information och delaktighet. Syfte: Syftet med denna studie var att beskrivabarns upplevelser av att vårdas på sjukhus. Metod: Studien gjordes i form av en litteraturöversiktbaserad på arton vetenskapliga artiklar tre med kvantitativmetod och femton med kvalitativmetod.Resultat: Barns upplevelser under vårdtiden var huvudsakligen positiv. De negativa upplevelsernahade sin grund i att bli lämnad ensamma, oro inför olika undersökningar och provtagningar då deblev utsatta för smärta. Om barn fick känna sig delaktiga i vården, så tillfrisknade de snabbare.Diskussion: Det är bra att barnen haft positiva upplevelser under vårdtiden. Det behövs merforskning om barns delaktighet i vården. För att kunna anpassa vården med rätt insatser och förbättrabarns vård. Slutsats: Barns upplevelser under vårdtiden var övervägande positiv. När barn uppleverdelaktighet i vården påskyndas tillfrisknandet.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2005. / Härtill 5 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Stockholm : Karol. inst., 2001. / Härtill 5 uppsatser.

<p>Patienter som fått diagnosen Parkinsons sjukdom, får en gradvis försämrad livskvalitet.Förutom de motoriska problemen som uppkommer med sjukdomen, kan även psykiska symtom tillkomma som exempelvis depression. Efter 5-10 år börjar även grundbehandlingen svikta för den drabbade, och denne träder in i en komplikationsfas där den aktuella medicineringen inte längre ger den önskvärda symtomlindringen. Idag finns olika strategier för att lindra vissa komplikationssymtom, som exempelvis off-perioder då läkemedelseffekten uteblir. Problemet upphör dock inte här, utan med medicineringen uppstår även en rad olika biverkningar som i svårighetsgrad varierar mellan behandlingarna. Den nya</p><p>MAO-B hämmaren rasagilin kan vara ett alternativ till den traditionella MAO-B hämmaren selegilin, då den tycks ha en mildare biverkningsprofil. Men för att säkerhetsställa detta,</p><p>krävs det dock fler undersökningar. Syftet med detta arbete var att se om COMT-hämmare,MAO-B-hämmare och dopaminagonister (alla i kombination med L-DOPA) har någon effekt i att lindra komplikationer och symtom hos patienter med Parkinson's sjukdom. Artiklar från</p><p>PubMed har använts i denna litteraturstudie. Fluktuationer (on-off), i läkemedelseffekten minskade, och vissa delsymtom (enligt UPDRS skalan) förbättrades vid tilläggsbehandling med rasagilin (MAO-B hämmare). Dock ökade on-time signifikant endast för patienter med</p><p>milda dyskinesier och samma mönster sågs för rotigotinstudien (dopaminagonist). I rasagilinstudierna noterades ett antal biverkningar som bl a innefattade dyskinesier,illamående och viktförlust. Entakapon (COMT-hämmare) ökade on-time respektive minskade off-time signifikant i vissa studier, samt visade några förbättringar i UPDRS. Dyskinesi uppträdde i de flesta fallen inom 2 veckor vid tillägg av entakapon, men avtog när L-DOPA</p><p>reducerades. Motorfunktionen och de dagliga aktiviteterna förbättrades signifikant för rotigotin samtidigt som off-time minskades i större utsträckning. Biverkningar som bl a förelåg var plötsliga insomningar, hallucinationer och illamående. Slutsatsen blir att det finns varierande strategier för att lindra symtom och fluktuationer men att lindringen är begränsad då Parkinson's sjukdom är en fortskridande sjukdom.</p><p>2008:F21</p> / <p>Patienter som fått diagnosen Parkinsons sjukdom, får en gradvis försämrad livskvalitet.Förutom de motoriska problemen som uppkommer med sjukdomen, kan även psykiska symtom tillkomma som exempelvis depression. Efter 5-10 år börjar även grundbehandlingen svikta för den drabbade, och denne träder in i en komplikationsfas där den aktuella medicineringen inte längre ger den önskvärda symtomlindringen. Idag finns olika strategier för att lindra vissa komplikationssymtom, som exempelvis off-perioder då läkemedelseffekten uteblir. Problemet upphör dock inte här, utan med medicineringen uppstår även en rad olika biverkningar som i svårighetsgrad varierar mellan behandlingarna. Den nya</p><p>MAO-B hämmaren rasagilin kan vara ett alternativ till den traditionella MAO-B hämmaren selegilin, då den tycks ha en mildare biverkningsprofil. Men för att säkerhetsställa detta,</p><p>krävs det dock fler undersökningar. Syftet med detta arbete var att se om COMT-hämmare,MAO-B-hämmare och dopaminagonister (alla i kombination med L-DOPA) har någon effekt i att lindra komplikationer och symtom hos patienter med Parkinson's sjukdom. Artiklar från</p><p>PubMed har använts i denna litteraturstudie. Fluktuationer (on-off), i läkemedelseffekten minskade, och vissa delsymtom (enligt UPDRS skalan) förbättrades vid tilläggsbehandling med rasagilin (MAO-B hämmare). Dock ökade on-time signifikant endast för patienter med</p><p>milda dyskinesier och samma mönster sågs för rotigotinstudien (dopaminagonist). I rasagilinstudierna noterades ett antal biverkningar som bl a innefattade dyskinesier,illamående och viktförlust. Entakapon (COMT-hämmare) ökade on-time respektive minskade off-time signifikant i vissa studier, samt visade några förbättringar i UPDRS. Dyskinesi uppträdde i de flesta fallen inom 2 veckor vid tillägg av entakapon, men avtog när L-DOPA</p><p>reducerades. Motorfunktionen och de dagliga aktiviteterna förbättrades signifikant för rotigotin samtidigt som off-time minskades i större utsträckning. Biverkningar som bl a förelåg var plötsliga insomningar, hallucinationer och illamående. Slutsatsen blir att det finns varierande strategier för att lindra symtom och fluktuationer men att lindringen är begränsad då Parkinson's sjukdom är en fortskridande sjukdom.</p><p>2008:F21</p>

Bakgrund: Bipolär sjukdom är en vanligt förekommande sjukdom med stor påverkan på livet. I Sverige uppskattas 70 000 personer lida av sjukdomen. Utmärkande för denna är de humörsvängningar som personen kan uppleva i form av mani eller depression. Genom att undersöka kvinnors upplevelse av sjukdomen kan sjuksköterskan få ökad förståelse och bättre vård kan ges. Syfte: Syftet var att undersöka kvinnors upplevelser av att leva med bipolär sjukdom. Metod: En litteraturstudie baserad på fem självbiografier skrivna av kvinnor med bipolär sjukdom. En kvalitativ ansats inspirerad av en manifest innehållsanalys har använts. Resultat: Fem huvudkategorier framkom samt 14 underkategorier. Upplevelse av mani; Lyckokänsla, Oändligt med energi, Vanföreställningar och Ekonomiska konsekvenser. Upplevelse av depression; Existentiella tankar, Skam och Sjukskrivningens konsekvenser. Betydelsen av närstående. Sätt att hantera bipolär sjukdom; Samhörighet med andra sjuka, Självmedicinering, Trygghetsskapande rutiner och Lögner om sjukdom. Upplevelse av behandling; Diagnos och sjukdomsinsikt, Läkemedel och Betydelsen av sjukvårdskontakter. Slutsatser: Tidig diagnos ansåg viktigt då den förklarade det egna beteendet samt var en förutsättning för läkemedelsbehandling. Vidare nämndes trygghetsskapande rutiner som en del i att hantera sitt mående. Barn lyfts fram av kvinnorna som en anledning till att inte begå självmord.

Introduktion: Bipolär sjukdom är en kronisk sjukdom som gör att individen pendlar mellan mani och depression. På grund av växlingar mellan maniska och depressiva episoder upplever individen en stor påfrestning på sin livskvalitet och har en hög mortalitet. Grundbehandlingen är att stabilisera stämningsläget men kan vara svårt att hitta rätt dos och kombination av läkemedel (Latalova m.fl. 2014) Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa individers upplevelser av att leva med bipolär sjukdom. Metod: En litteraturstudie med stöd av Polit och Beck (2017) nio steg. Artikelsöknigar genomfördes i databaserna CINAHL och PyscInfo. Artiklarna kvalitetsgranskades utifrån Polit och Beck (2017) kvalitativ och kvantitativ granskningsmallar vilket resulterade i 14 artiklar som utgör litteraturstudiens resultat. Resultat: Resultatet utgörs av sex teman: Känsla av att inte ha kontroll, Stigma - en del av vardagen, Stöd - en del i att behålla välbefinnande, utmaningen att acceptera bipolär sjukdom, erfarenheter av episoderna och behandling.  Slutsats: Individer med bipolär sjukdom upplevde stigma och brist på kontroll som påverkade individens livskvalitet och bidrog till social isolering. Acceptans och stöd var betydelsefulla faktorer för att individer skulle kunna hantera sin sjukdom. Episoder av mani och depression fick konsekvenser bland annat på individens relationer, jobb och skola. Trots negativa konsekvenser av episoder upplevde individer att de kunde sakna den maniska episoden. Alternativa åtgärder och mer stöd från vården behövdes då enbart läkemedelsbehandling inte alltid var tillräcklig.