Diss. Linköping : Univ.

Diss. Uppsala : Univ., 2003.

TIA är en kraftig varningssignal för att drabbas av en allvarligare hjärt-kärlhändelse, bland annat stroke. Hjärt-kärlsjukdomar är beroende av levnadsvanor, där låg nivå av fysisk aktivitet är en viktig faktor. Bland de viktigaste behandlingsmetoderna mot hjärt-kärlsjukdomar, både primär - och sekundärpreventivt, är förändring av levnadsvanor. Rådgivning om fysisk aktivitet bör bestå av individanpassade muntliga råd i kombination med skriftlig information och uppföljning. Sjukgymnaster som träffar TIA-patienter har möjlighet att informera patienterna om fysisk aktivitet men det är inte känt i vilken omfattning detta sker. Syftet med denna deskriptiva studie var att genom en enkät undersöka om och hur sjukgymnaster gav råd angående fysisk aktivitet till TIA-patienter. 25 sjukgymnaster deltog i studien. Samtliga träffade regelbundet TIA-patienter. Resultatet blev att en majoritet av sjukgymnasterna gav korta, individanpassade råd, oftast utan uppföljning. Huvudsyftet för sjukgymnasterna var att bekräfta eller förkasta TIA-diagnosen genom bedömning av eventuella fysiska funktionsbortfall. Organisatoriska, tidsmässiga och resursmässiga hinder kom ibland i vägen för informationen. Konklusionen var att fysisk aktivitet som sekundärprevention hos TIA-patienter inte har en självklar plats i hälso – och sjukvården idag.

Bakgrund: Förutsättningarna för sjukgymnasters arbete på särskilt boende ser olika ut beroende på brukarantal, möjlighet att vara tillgänglig samt resurser från kommunen. Flera studier visar på att resursbrist försvårar sjukgymnasters arbete och att det är svårt att tillgodose brukarnas behov när sjukgymnasterna har det medicinska rehabiliteringsansvaret för ett stort antal brukare. Rehabilitering sker på specifik och allmän nivå, och till stor del genom omvårdnadspersonal. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjukgymnasters upplevelser av sitt arbete på särskilt boende för äldre. Metod: Datainsamling skedde genom sju semistrukturerade intervjuer med sjukgymnaster som arbetade på särskilt boende. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Vid analys framkom fem huvudkategorier: styrande faktorer, prioriteringar, samarbetet runt brukaren, arbetets bredd samt självbild och status. Konklusion: Deltagarna upplevde sitt arbete på särskilt boende för äldre som roligt och varierande, men påverkat av stress och resursbrist. Arbetet upplevdes bestå av mycket prioriteringar men vad de grundade sig på varierade, liksom upplevelsen av stödet från riktlinjer. Deltagarna uppgav att det är önskvärt med ett väl fungerande samarbete med omvårdnadspersonalen eftersom de sjukgymnastiska insatserna i stor utsträckning delegeras till dem. / Background: The conditions for the physiotherapists’ work in housing for the elderly vary depending on number of care recipients, the availability of the physiotherapists and the resources provided at the county level in Sweden. Previous studies have shown that the lack of resources makes the work difficult for the physiotherapists. Moreover, it is hard to meet the needs of individual care recipients when physiotherapists have the medical rehabilitation responsibility for a large number of care recipients. Rehabilitation is carried out on a specific level and a general level and often delegated to care assistants. Purpose: The aim of this study was to examine physiotherapists’ perceptions of their work in housing for the elderly. Method: Seven physiotherapists working in houses for the elderly were interviewed with the help of a semi-structured interview guide. The interviews were analyzed with qualitative content analysis. Results: The analysis revealed five categories: controlling factors, priorities, cooperation around the care recipient, the breadth of the work and self-image and status. Conclusion: The participants’ perceptions of work in housing for the elderly were that the job was fun and varied but influenced by stress and lack of resources. The work was perceived as consisting of a lot of prioritizing; however, the grounds on which the decisions were made varied as did the perception of support from guidelines. The participants reported that they desired a well-functioning working relationship with the care assistants because the physiotherapy inputs were often delegated to them.

Huvudsyftet med studien har varit att utvärdera hur en fem timmar lång kommunikationsutbildning riktad till sjukgymnaster på habilitering påverkar sjukgymnasternas kommunikativa stil i interaktion med barn/ungdomar som på grund av cerebral pares saknar tal. Utbildningen utformades som en inlärningsmodell i åtta delmoment (åttastegsmodellen). I utbildningen och studien ingick sex habiliteringssjukgymnaster som interagerade med var sitt barn/ungdom som till följd av cerebral pares kommunicerar med alternativt och kompletterande kommunikation (AKK) i form av kommunikationskartor. Interaktionen videofilmades vid tre separata tillfällen: en inspelning före utbildning, en inom två veckor efter utbildningen samt en sista filmning tre månader efter avslutad utbildning. Analys av videomaterialet gjordes med hjälp av en kombination av kvantitativ och kvalitativ analysmetod. Analysformuläret KOMMUNIKATIV användes för att analysera sjukgymnasternas kommunikation och kompletterades med en mer detaljerad kvalitativ samtalsanalys (Conversation Analysis, CA) där interaktionen mellan individerna analyserades. Utöver detta besvarade sjukgymnasterna en enkät. Utbildningens utformning baserades på tidigare forskning i form av av miljömodifierande strategier, responsiv kommunikationsstil samt AKK-modell i form av att pekprata. Resultatet av KOMMUNIKATIV påvisade en statistiskt signifikant förändring av sjukgymnasternas kommunikativa beteende efter avslutad utbildning. Det fanns även en fortsatt mätbar, men inte statistiskt signifikant, förändring mellan andra och tredje mättillfället. Sjukgymnasterna möjliggjorde, efter utbildning, att barnen/ungdomen i större utsträckning kunde kommunicera med sin kommunikationskarta. De pekpratade i större utsträckning och var mer lyhörda för barnets/ungdomens kommunikation. Endast en av tio kommunikativa förmågor som analyseras i KOMMUNIKATIV försämrades: sjukgymnastens förmåga att förtydliga sig. Samtalsanalysen bekräftade den kvantitativa analysen på flera sätt och visade att barnet/ungdomen efter utbildning anpassade sig till sjukgymnasternas förändrade beteende och uttryckte sig i längre fraser. Interaktionsmönstret ändrades från att före utbildning vara mer styrt av sjukgymnasten till att barnet/ungdomen efter utbildning kunde införa nya ämnen och delta i reparerande sekvenser. Samtalsanalysen visade även hur sjukgymnasterna ändrade sin användning av en engagerad röstkvalitet. Före kursen användes den i flera olika kontexter, inklusive problematiska kommunikativa kontexter där den snarare förvärrade problemen. Efter kursen varierade sjukgymnasterna sina strategier för att lösa olika typer av problematiska situationer, och undvek därmed i högre grad kommunikativa problem. Åttastegsmodellen som provades i genomförandet av kursen var framgångsrik på två olika sätt. Dels medgav den att varje deltagare fick en individuell målsättning baserad på en förmätning, och dels medförde modellen ett aktivt lärande vilket bidrog till att befästa den nya kunskapen. En slutsats av utvärderingen är att en interventionsutbildning enligt åttastegsmodellen med fördel kan användas för att lära ut kommunikativa strategier till habiliteringspersonal. / The main purpose of this study was to examine how a five hour communication course given to physiotherapists working at a habilitation center changes their communication when interacting with non-speaking children and teenagers with cerebral palsy. An instructional model for teaching learning strategies in eight steps was tested. Six physiotherapists took part of a five hour communication course on three occasions. The course contained receptive communication, environmental arrangements and aided language stimulation as suggested by previous research. Interaction between physiotherapist and child/teenager communicating with a communication board was videotaped just before the course, within two weeks after the course and also three month later. The course was analyzed using a combination of quantitative and qualitative methods. KOMMUNIKATIV is a quantitative method measuring ten communication abilities of the physiotherapists. Conversation Analysis (CA) was used as a detailed qualitative complementary analysis to KOMMUNIKATIV in order to examine the interaction between physiotherapist and child/teenager. Results from KOMMUNIKATIV showed a statistically significant change within two weeks after the course. Continued changes were measured between the second and the third point of measure but that change was not statistically significant. These results strongly indicate that the physiotherapists adopted a more receptive communication style after the course. They made it possible for the child/teenager to communicate with the communication board and they increased the number of AAC-modeling. One aspect, the physiotherapists’ ability to simplify the communication, declined from the first to the second and third point of measure. The child´s/teenager´s communication adapted in some ways to the changed communicational behavior of the physiotherapists. After the course, the child/teenager used longer phrases and started to make repairs. The detailed interaction analysis verified the change in communicative behavior in several ways. One significant change was the way the physiotherapists used an engaged voice quality to encourage the child/teenager to respond to requests for action. Before the course this voice quality was used in many different contexts, including communicatively problematic contexts, where it increased the problems. After the course the physiotherapists used a more varied set of strategies to solve problematic situations, thereby avoiding communicative problems. The instructional model for teaching communicative strategies in eight steps that was used in the study was successful in two ways. Firstly, the model provides the possibility to set individual goals for each member based on preassessments. Secondly, this model enables active learning which seem to consolidate the new ability. A conclusion from the evaluation of the eight step model is that it can be used for teaching communicative strategies to professionals.