Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och globalt har var tredje kvinna utsatts för våld någon gång under sitt liv. För kvinnor är den farligaste platsen att vistas på sitt hem och gärningspersonen är oftast någon som kvinnan känner eller står nära (Socialstyrelsen 2016 s. 14). Syftet med studien är att undersöka kvinnors upplevelser av den hjälp de har erbjudits av myndigheter och organisationer, kopplat till deras erfarenheter av våld i nära relation i heterosexuella förhållanden. Detta för att få en djupare förståelse och ökad kunskap kring hur dessa erfarenheter har betydelse för vilket stöd kvinnorna upplevt fungerat eller inte. Studien genomfördes genom en kvalitativ ansats med sju semistrukturerade intervjuer av kvinnor som upplevt våld i nära relation där alla kvinnor hade barn. Studien lutar sig mot ett feministiskt strukturellt perspektiv som teoretiskt ramverk med normalisering, könsmakt och stigmatisering som relevanta begrepp. Resultatet visar att våldet som kvinnorna utsatts för har normaliserats först och främst hos de själva men sedan även bekräftats av myndigheterna som inte tagit dem på allvar eller lyssnat på dem när de sökt hjälp. Detta har till stor del upplevts bero på kunskapsbrist hos myndighetsutövarna men har även ur det strukturella feministiska perspektivet kunnat tolkas som ett uttryck för samhällets grundläggande könsnormer där mannens perspektiv på situationen premierats framför kvinnans. Utifrån hur kvinnorna lyfter positiva aspekter av bemötandet konstateras att när myndigheter och organisationer haft kunskap om våld i nära relation och tagit kvinnorna och deras livssituation på allvar, har kvinnorna känt att de fått det stöd och den hjälpen de behövt. Som slutsats konstateras att det behövs mer kunskap om könsnormer och våld i nära relationer hos alla myndigheter för att de ska kunna bemöta samt ge adekvat stöd till de utsatta som söker hjälp.