Det internationella inflytandet är stort inom kommersiella avtal, vilket inte minst märks när det kommer till formulering av avtalsklausuler. Även avtal mellan två svenska parter inspireras ofta av angloamerikansk avtalsformulering och innehåller inte sällan så kallade boilerplateklausuler som stipulerar bland annat formkrav för ändringar eller tillägg till avtalet. Tvister om tolkning av dessa avtal och ändringar i strid mot avtalade formkrav blir allt vanligare och frågan uppstår då vilken rättsverkan denna typ av avtalsklausuler har för avtal som regleras av svensk avtalsrätt. Området är relativt oreglerat eftersom vår över hundraåriga avtalslag är tämligen kortfattad och istället blir det de avtalsrättsliga principerna, vilka framgår bland annat i praxis, som får ge vägledning i hur frågan ska besvaras. Till skillnad från andra rättsområden där specifika situationer är reglerade i lag och rättsfakta kan påvisas, en rättsregel kan åberopas och rättsföljden någorlunda bestämmas handlar det här istället om att väga olika intressen och ge dem olika prioritet beroende på olika omständigheter. Uppsatsens syfte är att besvara frågan genom att ge exempel på de situationer och omständigheter som är avgörande för när avtalsklausulerna får rättsverkan och när muntliga utfästelser eller andra tillitsgrundande ageranden får avgörande betydelse. Slutsatsen är att det inte går att besvara frågan om en avtalsklausul har verkan utan istället blir svaret när den har det och varför.