Att kunna skriva för hand sammankopplas tätt med lärande men eftersom samhället och skolan kommit att digitaliseras är det inte ovanligt att pennan som lärandemedel får stå i skymundan i klassrummet. Tidigare forskning har belyst att pennan helt riskerar att helt ersättas med digitala redskap som surfplattor. Arbetet syftar därmed analysera hur lärare i årskurs 4-6 uppfattar att skrivinlärningen ser ut beroende på om elever skriver för hand eller på surfplatta. Arbetet utgår från sociokulturellt lärande som teoretiskt perspektiv. För att uppfylla studiens syfte används kvalitativa metoder med tonvikt på semistrukturerade intervjuer som tillvägagångssätt för insamling av data. Resultatet visar att det råder en delad mening bland lärare som varit verksamma sedan 1990-talet kontra lärare som varit verksamma sedan sent 2000-tal kringvilken typ av skrivinlärning som fungerar bäst. Lärare som varit verksamma sedan 2000-talet förordar läsplattan som verktyg och ser inga direkta fördelar med analoga skrivsätt. De andra lärarna förespråkar en slags blandning av digitala och analoga skrivsätt där de menar att det analoga sättet skall användas som en slags bas innan digitala redskap används. Avslutningsvis råder viss oenighet mellan de olika lärarna gällande de två undervisningssätten där eleven skall stå i fokus. / <p>Inriktning svenska</p>