Finanspolitiska rådets uppgift är att göra en oberoende granskning av regeringens finanspolitik. Denna granskning redovisas i en årlig rapport. Finansdepartementets politiska ledning har dock under flera år kritiserat språket i rapporterna; man har ansett att det finns brister i objektiviteten samt att bedömningarna varit för negativa och styrande. Syftet med denna studie är att undersöka om det finns språkliga belägg för sådan kritik genom att studera hur känslor och värderingar hanteras i Finanspolitiska rådets skrivpraktik och texter och diskutera hur det kan påverka uppfattningen av rådet som objektivt och neutralt respektive subjektivt och osakligt värderande. Undersökningen bygger dels på intervjuer med två av rådets skribenter, dels på en textanalys av rapporternas sammanfattningar från 2012–2017. Sammanfattningarna analyseras först med apprailsalramverkets attitydsystem för att belysa hur värderingar realiseras i texterna. Sedan analyseras vilka semantiska domäner som aktualiseras genom värderingarna. Resultatet av intervjuanalysen visar att skribenterna främst betonar rådets granskarroll. Samtidigt finns en ambition att väcka debatt om finanspolitiken. Regeringen och riksdagen beskrivs som de huvudsakliga mottagarna av texterna, men även en bredare allmänhet och media inkluderas i den tänkta läsargruppen. Den för denna studie viktigaste normen som lyfts fram i intervjuerna är att språket i rådets texter inte ska vara återhållet utan snarare direkt om än inte konfrontativt. Av attitydanalysen framgår att värderande uttryck är vanliga i rådets texter. Framförallt förekommer värderingar angående finanspolitikens kvalitet, men även värderingar realiserade genom direktare känslouttryck vilka kan påverka uppfattningen av texternas tonfall som subjektivt och styrande. Analysen av semantiska domäner visar att värderingarna aktualiserar domäner som associeras med naturvetenskap, vilket kan bidra till att de uppfattas som objektiva. Det finns emellertid även en semantisk domän som positionerar Finanspolitiska rådets som en domare av finanspolitikens värde och kvalitet, vilket kan uppfattas som subjektivt. Rådet använder således en del värderingar som kan uppfattas som subjektiva och styrande. Samtidigt som ett sådant språk lämpar sig för att nå ut i media riskerar en överanvändning att leda till irritation hos de bedömda och därmed ta fokus från själva granskningen.

Förutsättningarna för att skriva klarspråk kan variera från organisation till organisation. Syftet med denna uppsats är att undersöka organisationsspecifika förutsättningar för tillämpning av klarspråkets skrivråd på Försäkringskassan. Undersökningen utgår från hur myndighetens verksamhet beskrivs av de handläggare som i praktiken ska använda klarspråksråden. Forskningsfrågorna fokuserar på att identifiera Försäkringskassans förutsättningar för och mål med skrivande, samt hur anpassad myndighetens interna klarspråksutbildning är till skrivförutsättningarna. Materialet utgörs av två delar. Huvudmaterialet består av två intervjuer med handläggare på Försäkringskassan. Det andra materialet består av Försäkringskassans interna klarspråksutbildning, som är uppdelad i en webbutbildning och ett lärarlett kurstillfälle. Materialet från kurstillfället är insamlat genom etnografiska fältobservationer. Analysmetoden är baserad på aktivitetsteori. Analysen av intervjuerna visar att handläggarnas verksamhet inrymmer två olika normuppsättningar kring skrivande. Den ena uppsättningen främjar framför allt juridisk korrekthet i texterna. Den andra uppsättningen främjar framför allt så begripliga texter som möjligt. Handläggarna prioriterar i praktiken normuppsättningarna olika högt, där den normuppsättning som främjar juridisk korrekthet oftare ges högre prioritet. Analysen av utbildningen visar att webbutbildningen förmedlar klarspråksråden utan att anpassa dem till lokala skrivförutsättningar. Däremot kan kursledaren vid det lärarledda tillfället anpassa råden genom att bland annat förhandla om expertroller samt visa diskursrespekt. Resultaten visar dels att praktikernas övergripande mål är att undvika omprövningar, dels att myndighetens övergripande mål med klarspråksutbildningen är att medborgarna begriper. På grund av hur olika målen är, och på grund av att handläggarna har ansvaret för sina texter, får klarspråksutbildningen begränsade effekter på handläggarnas slutgiltiga skrivande.