De äldre med demensdiagnos är en växande grupp i samhället och idag finns det många anhöriga som vårdar och stödjer personer med demensdiagnos i Sverige. Det är många gånger krävande att vara anhörig då den sjuke kan vara glömsk och kraftigt förvirrad. Vi anser att det är viktigt för anhöriga som vårdar personer med demensdiagnos att få ett gott stöd i sin befintliga situation. Nu när lagen om anhörigstöd har ändrats från att kommunen ”bör” erbjuda stödinsatser till att kommunen ”ska” erbjuda den anhörige stöd och avlastning vill vi titta närmare på vad lagändringen har inneburit för de anhöriga. Syftet med studien har varit att undersöka vilka former av anhörigstöd som de båda kommunerna har att erbjuda, vilka anhörigstödjarna är och om informationen angående anhörigstöd når dessa anhöriga. Likaså vill vi undersöka vilka effekter lagändringen har bidragit till för de anhöriga och vilken vision respektive kommun har samt om det finns likheter och skillnader mellan de båda kommunerna. Vi har använt oss av kvalitativ metod i form av halvstrukturerade frågor för att få en djupare studie där vi har intervjuat sex personer totalt, tre personer från vardera kommunen med olika yrkesprofessioner som arbetar med anhörigstöd. Resultatet visar bland annat att det är svårt att nå ut till anhöriga om att det finns stöd att få och att anhöriga har en laglig rätt till att få avlastning – om de önskar. Det har också framkommit i studien att det finns några grupper i samhället som är svåra att nå ut till att erbjuda någon form av anhörigstöd till. Kultur- och språkskillnad kan vara ett hinder till att ansöka om anhörigstöd och en annan anledning kan vara att den som vårdar personligen inte anser sig själv som en vårdare och anhörigstödjare. Det visar sig också att det tar tid för kommunerna att utveckla anhörigstödet och att de två kommunerna i vår studie har olika förutsättningar ur ett socioekonomiskt perspektiv.

Denna studie undersöker vilka diskurser om begreppet ”skälig levnadsnivå” i socialtjänstlagen som finns i förvaltningsrättslig praxis med avseende på särskilt boende för äldre. Materialet som används i denna studie omfattar domar från högsta instans (Högsta förvaltningsdomstolen och tidigare Regeringsrätten) samt kammarrätterna runt om i landet. Analys av rättsfallen har gjorts genom att använda Faircloughs (1992) kritiska diskursanalys för att kunna precisera vilka diskurser som genom diskussioner i domstolarna som kommer till uttryck. Denna studie har haft sociala konstruktioner om makt och språk, ålderism och kritisk diskursanalys som teoretisk referensram vid analysen av resultaten. Resultatet visar fyra olika diskurser i de olika rättsfallen. Diskurserna kring begreppet ”skälig levnadsnivå” är: (i) skälig levnadsnivå som en helhetssyn, (ii) att få bo tillsammans, (iii) den egna viljan, samt (iv) en känsla av otrygghet. Studiens kunskapsbidrag är en djupare förståelse kring hur man ser på äldre och skälig levnadsnivå och hur förvaltningsrätterna resonerar kring vad som är att anse som skäligt. Implikationer för det sociala arbetet är att biståndshandläggare i sina bedömningar ser på hela den äldre människans behov, inte bara till omvårdnadsbehovet.  Denna studie är dock förhållandevis liten och resultaten ska bedömas i enlighet med detta. Studien har ändå visat, att det finns anledning till att fördjupa sig i ämnet, i framtida studier.

<p>Uppsatsen handlar om den sociala dokumentationen inom vård- och omsorgsverksamheter som bedriver vård utifrån socialtjänstlagen. Syftet med uppsatsen är att synliggöra omsorgspersonalens uppfattning om och syn på social dokumentation. Utifrån syftet utgår uppsatsen från följande frågeställningar:</p><p>- <em>Vad, varför och hur ska man, enligt omsorgspersonalen, dokumentera? </em></p><p>- <em>Vem har, enligt omsorgspersonalen, ansvar för att social dokumentation ska utföras? </em></p><p>- <em>Hur uppfattar omsorgspersonalen att dokumentationen påverkar kommunikationen på arbetsplatsen, den muntliga respektive den skrivna kommunikationen? </em></p><p>För att uppnå vårt syfte och besvara frågeställningarna valdes ett kvalitativt tillvägagångssätt, där vi genomförde tre gruppintervjuer med omsorgspersonal och tre enskilda intervjuer med enhetschefer. Informanterna som deltog i vår studie var omsorgspersonal och enhetschefer som arbetar inom äldreomsorgen. Intervjuerna genomfördes på informanternas arbetsplats, dels för att det var en ekonomisk och praktisk fråga, dels för att informanterna skulle befinna sig på hemmaplan. Valet av plats gjordes av enhetscheferna och godkändes av omsorgspersonalen.</p><p>Analysen av vårt empiriska material och diskussion utgår från informanternas syn på och uppfattning om den sociala dokumentationen. Meningskoncentrering är den analysmetod som har använts i uppsatsen, där intervjuinnehållet har koncentrerats och kodats in i olika kategorier. Kategorier som framkommit utifrån meningskoncentreringen är social dokumentation som arbetsverktyg, utbildning och kunskap, språk - det skriftliga och det muntliga, tillsyn och ansvar, tid för dokumentation och informationsöverföring samt former för dokumentation.</p><p>Resultatet av vår studie visar att såväl omsorgspersonal som enhetschefer anser att omsorgspersonalen har ett huvudansvar för att social dokumentation utförs. Detta för att omsorgspersonalen arbetar för och med omsorgstagare och att man även är kontaktman till en eller fler omsorgstagare. Vidare anses att sjuksköterskorna har ansvaret att se till att det dokumenteras, eftersom de, enligt denna studie, arbetar i närkontakt med omsorgstagarna och omsorgspersonalen. Både muntlig och skriftlig rapport tycks vara nödvändig. Den muntliga för att ha en möjlighet att reflektera, samtala och utbyta tankar. Den skriftliga för att säkerställa att omsorgstagaren får den hjälp som han/hon är beviljad och i behov av.  Resultatet av vår studie visar att omsorgspersonal uppfattar den sociala dokumentationen som något komplext, att den är svår men nödvändig.</p>

Uppsatsen handlar om den sociala dokumentationen inom vård- och omsorgsverksamheter som bedriver vård utifrån socialtjänstlagen. Syftet med uppsatsen är att synliggöra omsorgspersonalens uppfattning om och syn på social dokumentation. Utifrån syftet utgår uppsatsen från följande frågeställningar: - Vad, varför och hur ska man, enligt omsorgspersonalen, dokumentera? - Vem har, enligt omsorgspersonalen, ansvar för att social dokumentation ska utföras? - Hur uppfattar omsorgspersonalen att dokumentationen påverkar kommunikationen på arbetsplatsen, den muntliga respektive den skrivna kommunikationen? För att uppnå vårt syfte och besvara frågeställningarna valdes ett kvalitativt tillvägagångssätt, där vi genomförde tre gruppintervjuer med omsorgspersonal och tre enskilda intervjuer med enhetschefer. Informanterna som deltog i vår studie var omsorgspersonal och enhetschefer som arbetar inom äldreomsorgen. Intervjuerna genomfördes på informanternas arbetsplats, dels för att det var en ekonomisk och praktisk fråga, dels för att informanterna skulle befinna sig på hemmaplan. Valet av plats gjordes av enhetscheferna och godkändes av omsorgspersonalen. Analysen av vårt empiriska material och diskussion utgår från informanternas syn på och uppfattning om den sociala dokumentationen. Meningskoncentrering är den analysmetod som har använts i uppsatsen, där intervjuinnehållet har koncentrerats och kodats in i olika kategorier. Kategorier som framkommit utifrån meningskoncentreringen är social dokumentation som arbetsverktyg, utbildning och kunskap, språk - det skriftliga och det muntliga, tillsyn och ansvar, tid för dokumentation och informationsöverföring samt former för dokumentation. Resultatet av vår studie visar att såväl omsorgspersonal som enhetschefer anser att omsorgspersonalen har ett huvudansvar för att social dokumentation utförs. Detta för att omsorgspersonalen arbetar för och med omsorgstagare och att man även är kontaktman till en eller fler omsorgstagare. Vidare anses att sjuksköterskorna har ansvaret att se till att det dokumenteras, eftersom de, enligt denna studie, arbetar i närkontakt med omsorgstagarna och omsorgspersonalen. Både muntlig och skriftlig rapport tycks vara nödvändig. Den muntliga för att ha en möjlighet att reflektera, samtala och utbyta tankar. Den skriftliga för att säkerställa att omsorgstagaren får den hjälp som han/hon är beviljad och i behov av.  Resultatet av vår studie visar att omsorgspersonal uppfattar den sociala dokumentationen som något komplext, att den är svår men nödvändig.

I uppsatsen har en utredning av gällande rätt när det handlar om Socialtjänstens ansvar gentemot kvinnor och barn utsatta för våld av en närstående genomförts med hjälp av traditionell juridisk metod. I vårt samhället spelar Socialtjänsten en viktig roll för människor som befinner sig i en situationdär de är i behov av stöd och hjälp. En grupp som ska beaktas särskilt är, i enlighet med 5 kap. 11 § SoL, kvinnor och barn som blir eller har blivit utsatta för våld av en närstående. Den som utför Socialtjänstens uppgifter får ingen tydlig vägledning hur ärendet ska hanteras av SoL utan har utöver lagstiftning, föreskrifter och handböcker utgivna av Socialstyrelsen som stöd i arbetet. Ett ärende med en våldsutsatt kvinna kräver kunskap om våld i nära relationer, säkerhetstänk och förmåga att göra bedömningar för kvinnans bästa. Ärenden med barn kräver i sin tur ytterligare säkerhetstänk och kunskap om trauma. Utredning utförd av Socialstyrelsen 2018-2021 visar att det kan uppstå brister i arbetet med kvinnor och barn som varit i kontakt med socialtjänsten.

<p>Syftet var att undersöka om det fanns skillnader i retoriken i bifallsärenden respektive avslagsärenden och om besluten var logiska utifrån argumentationen. Vid genomförandet av studien användes kvantitativ och kvalitativ textanalys av tolv biståndsutredningar gällande särskilt boende enligt Socialtjänstlagen.</p><p>En av Stockholms stadsdelar hade arbetat med kvalitetssäkring av verksamheten. Biståndsenheten hade granskat tolv biståndsutredningar. Hälften av ansökningarna avslogs och hälften ledde till beslut om bifall. Biståndsenheten visste inte med säkerhet varför utfallet blev som det blev och det fanns därmed betänkligheter om godtycke i beslutsfattandet.</p><p>Studiens innehållsanalys visade att klienternas egna resurser, sociala skäl, anhöriga och juridiska skäl (riktlinjer) angavs som skäl för avslag. Medicinska skäl och medicinsk expertis förekom i bifallen. Det fanns ett samband mellan vilka skäl som var avgörande för beslutet och var i utredningen dessa skäl förekom.</p><p>Studiens argumentationsanalys visade att avslagsärendena inte styrkte tesen att klienten inte hade behov av den ansökta insatsen. Detta gällde alla utom ett ärende. Argumentationen i alla bifallsärendena styrkte däremot tesen att klienten hade behov av insatsen. Argumentationsanalysen visade även att avslagen var mer argumenterande medan bifallsärendena var i det närmaste propagerande. Argumentationen var emellanåt inkonsekvent.</p>

<p>Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för de som vistas i kommunen. Det finns dock människor där det inte är självklart vilken kommun som har det yttersta ansvaret. Syftet med studien var att undersöka hur socialtjänstlagen, som reglerar kommunens yttersta ansvar tillämpas, vilka faktorer som vägs in i besluten samt om det finns motsättningar mellan rollen som rättstillämpare och rollen som socialarbetare hos de socialsekreterare som utreder kommuntillhörighet. För att besvara studiens syfte användes kvalitativa forskningsintervjuer med tre socialsekreterare i mottagningsgrupper i olika kommuner i Stockholms län. Studien utgick från ett rättssociologiskt perspektiv. Resultatet av studien visade att utredandet av tillhörighet när det gäller personer vars kommuntillhörighet inte är självklar går ut på att fråga var personen har tillbringat de senaste dagarna och nätterna och att socialsekreterarna inte använder sig av traditionella juridiska källor vid rättstillämpningen. Studien visade att faktorer som vägs in i beslutsfattandet, förutom rättsregeln och sakomständigheterna, är kommunens ekonomi, hur pass påstridig klienten är och om det finns barn inblandade. Resultaten visade även att socialsekreterarna i vissa fall känner sig otillräckliga i rollen som socialarbetare.</p>

Uppsatsen har behandlat ifall rättssäkerhet kan upprätthållas i förhållande till äldre personer som ansöker om bistånd enligt 4 kap. 1 § Socialtjänstlagen. Med en klassisk juridisk metod klargörs vad som utgör skälig levnadsnivå, ett begrepp som har stor betydelse när den enskilde gör en biståndsansökan. I vårt samhälle har det alltid funnits, och kommer alltid att finnas personer som behöver stöd och hjälp för att klara av sin dagliga livsföring. Socialtjänsten fungerar som ett yttersta skyddsnät och vid varje ansökan ska en individuell bedömning företas. Vid bedömningen ska den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Vi lever i ett land där kommuner till viss del själva får avgöra hur deras verksamhet ska utformas. Det har visat sig att enskilda i många fall begränsas att ansöka om insatser som går ”utöver” kommunernas egna riktlinjer. När den enskilde anpassar sig till det utbud som finns och när önskningar inte dokumenteras sätts rättssäkerheten ur spel. Utan avslag eller delavslag undanröjs möjligheten till domstolsprövning och chansen att skapa ny praxis. Utan domstolsprövning förlorar vi ett tillfälle att utvidga vad som kan komma att inrymmas i begreppet skälig levnadsnivå.

<p><strong><p>Sammanfattning</p><p>Syftet med denna uppsats är dels att ta reda på hur socialsekreterarna i två större och två mindre kommuner i Mellansverige arbetar med biståndsfrågorna utifrån aspekterna mottagning, metodanvändning, samverkan, klientinflytande samt uppföljningar. Syftet är även att undersöka hur socialsekreterarna arbetar för att utforma biståndet (för försörjningsstöd samt livsföring i övrigt) så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Metoden som valts för genomförandet av studien är kvalitativ forskningsintervju. Resultatet visar att det finns såväl likheter som skillnader mellan kommunerna gällande arbetet med försörjningsstöd. Exempelvis framgår att i de större kommunerna får klienterna först träffa en mottagningssekreterare medan klienterna i de mindre kommunerna får kontakt med socialsekreterarna på försörjningsstödverksamheten direkt. En del av socialsekreterarna i studien använder sig av olika metoder i sitt arbete, andra arbetar på det sätt de själva tycker fungerar bäst. Samtliga kommuner samverkar med andra myndigheter och visst klientinflytande återfinns också i samtliga kommuner. Även uppföljningar sker i samtliga kommuner, men gällande frekvensen är det stora skillnader. För att utforma biståndet till självständighet för klienterna arbetar socialsekreterarna bland annat med samverkan, individuella handlingsplaner samt uppföljningar. Här förekommer dock också vissa skillnader mellan kommunerna.</p><p>Nyckelord: Försörjningsstöd, Ekonomiskt bistånd, Empowerment, Socialsekreterare, Socialtjänstlagen</p></strong></p>

Syftet var att undersöka om det fanns skillnader i retoriken i bifallsärenden respektive avslagsärenden och om besluten var logiska utifrån argumentationen. Vid genomförandet av studien användes kvantitativ och kvalitativ textanalys av tolv biståndsutredningar gällande särskilt boende enligt Socialtjänstlagen. En av Stockholms stadsdelar hade arbetat med kvalitetssäkring av verksamheten. Biståndsenheten hade granskat tolv biståndsutredningar. Hälften av ansökningarna avslogs och hälften ledde till beslut om bifall. Biståndsenheten visste inte med säkerhet varför utfallet blev som det blev och det fanns därmed betänkligheter om godtycke i beslutsfattandet. Studiens innehållsanalys visade att klienternas egna resurser, sociala skäl, anhöriga och juridiska skäl (riktlinjer) angavs som skäl för avslag. Medicinska skäl och medicinsk expertis förekom i bifallen. Det fanns ett samband mellan vilka skäl som var avgörande för beslutet och var i utredningen dessa skäl förekom. Studiens argumentationsanalys visade att avslagsärendena inte styrkte tesen att klienten inte hade behov av den ansökta insatsen. Detta gällde alla utom ett ärende. Argumentationen i alla bifallsärendena styrkte däremot tesen att klienten hade behov av insatsen. Argumentationsanalysen visade även att avslagen var mer argumenterande medan bifallsärendena var i det närmaste propagerande. Argumentationen var emellanåt inkonsekvent.