Bedömning av elevers kunskaper har under 1900-talet varit starkt kopplat till inträde och urval till högre utbildning och arbetsliv. Bedömning har traditionellt uppfattats som mer eller mindre liktydigt med prov och betyg, vad som brukar benämnas summativ bedömning. Under de senaste två decennierna har det blivit allt vanligare att se bedömning som verktyg för lärande, så kallad formativ bedömning. Formativ bedömning har fått stort genomslag i Sverige och har satt betydande avtryck i Skolverkets styrdokument. Samtidigt går det att skönja en motsatt tendens där vårt utbildningssystem går åt ett annat håll mot en ökad utsträckning av summativa bedömningar såsom test, prov och betyg.Mot denna bakgrund har syftet med denna studie varit att undersöka hur lärare och rektor i årskurs 7–9 förhåller sig till formativ respektive summativ bedömning inom ämnet samhällskunskap. Hur tolkas och tillämpas formativ respektive summativ bedömning och vilka för- och nackdelar upplever respondenterna med dessa bedömningspraktiker? För att förstå deras förhållningsätt till dessa bedömningspraktiker har det också varit viktigt att försöka fånga synen på kunskap och vilken kunskap som de anser viktig att förmedla och bedöma i undervisningen.Resultaten visar att lärarna tillämpar både formativ och summativ bedömning i hög utsträckning. Respondenterna har delvis olika definitioner av i synnerhet formativ bedömning vilket också avspeglar sig i lärarnas tillämpning av denna form av bedömning i klassrummet. Skillnaderna kan förklaras i olika förutsättningar som tid och kunskap, men också olika kunskapssyn. Resultaten visar på olika kunskapssyn där en behavioristisk syn på lärande följs av en mer summativ bedömningspraxis, medan en konstruktivistisk/sociokulturell kunskapssyn kan kopplas till ett mer formativt förhållningssätt. Faktorer som ökade externa krav på kvantifierbara kunskapsmått spelar också in i lärarnas försök att implementera en formativ bedömingspraxis. Summativ bedömning upplevs som ett enklare verktyg att använda för att tillmötesgå dessa krav på kvantifierbara resultat. / <p>Betygsdatum 2021-08-29</p>

Syftet med denna studie är att utröna några gymnasie- och KOMVUX-lärares erfarenheter av, attityder till samt intresse av språkutvecklande ämnesundervisning genom narrativ metod. Kvalitativa intervjuer har utförts med sex lärare vid gymnasie- och KOMVUX-skolor i Malmö kommun. Språkutvecklande undervisning grundar sig i Vygotskijs sociokulturella kunskapssyn, vilken även utgör studiens teoretiska utgångspunkt. Språkforskare, så som Maiike Hajer, Pauline Gibbons, Monica Axelsson, Caroline Liberg, Anna Flyman-Mattsson och Gisela Håkansson, presenteras. De pekar alla på att skolans ämnesspecifika språk skiljer sig avsevärt från elevernas vardagsspråk och betonar vikten av att integrera språk- och ämnesundervisning då själva svenskundervisningen inte ger eleverna tillgång till det ämnesspecifika språk de olika ämnena grundar sig på. Resultaten visar på att många lärare saknar kunskap att utforma en språkutvecklande ämnesundervisning, vilket i sin tur gör att många andraspråkselever har svårt att uppnå kursmålen. Nyckeln till kunskap är trots allt språket. Lärarna möter många andraspråkselever med stora behov i undervisningen, men många av dem står handfallna i vägledning och utveckling av dessa elevers ämnesspecifika språk. Lärarna uttrycker ett strakt behov av fortbildning och en stark vilja att utveckla kunskap kring att kunna utforma sin undervisning utifrån ett språkutvecklande perspektiv och öka sin profession. Nyckelord: språkutvecklande ämnesundervisning, religionskunskap, sociokulturell kunskapssyn, gymnasiet, KOMVUX, andraspråkselever