Syftet med den här studien är att undersöka speciallärares uppfattningar om samt hur hunden kan användas som specialpedagogisk resurs i den svenska skolan som tar sitt avstamp i en skola för alla. Vi har genomfört en kvalitativ semistrukturerad internetbaserad intervjustudie med nio speciallärare från olika delar av Sverige. Fem speciallärare arbetar med hund och fyra speciallärare har ingen erfarenhet av att arbeta med hund i skolan. Vårt teoretiska perspektiv är anknytningsteori (Bowlby, 1988) samt känslan av sammanhang (KASAM) (Vinje et al., 2022). Vårt resultat visar att samtliga speciallärare är positiva till hunden som specialpedagogisk resurs vid bland annat läs- och skrivsvårigheter. Speciallärare beskriver hur hunden kan vara en nyckel till eleverna och vara en hjälp för både välmående och lärande. Hundens förmåga att stödja elever för att genomföra och få en god utbildning kom fram som den främsta orsaken till att hunden har en roll i en skola för alla. Trots speciallärarnas positiva inställning finns det utmaningar med att ta in hunden i skolan. Viss tveksamhet finns från Skolverket (Bilaga 1) och kritik från astma och allergiförbundet (Cederlöf, 2019) dock behöver det inte vara ett hinder vilket flera av speciallärarna berättar eftersom hundarna inte befinner sig i hela skolan. Dessutom följs noggranna hygienrutiner enligt Jordbruksverket (SJVFS 2021:5) för de elever som är i kontakt med hunden. Speciallärare i vår studie lyfter att hunden är en del av samhället där den gör stor nytta inom många områden och därför kan hunden även ha en plats i skolan.