Syfte och frågeställningar Denna studie har för avsikt att undersöka effekterna av ett sprintträningsprogram på 16 åriga fotbollsspelare. Frågeställningen är: Kommer ett träningsprogram i form av sprinter med tungt motstånd ge effekt på en 16 årig fotbollsspelares sprint- samt hoppförmåga? Metod 21 stycken manliga fotbollsspelare från en breddverksamhet på ungdomsnivå deltog. Studiedeltagarna delades slumpmässigt in i två lika stora grupper, där ena gruppen tilldelades och bli kontrollgrupp (KG) och den andra träningsgrupp (TG) som skulle utföra träningsprogrammet. Studien pågick under 8 veckor där vecka 1 och vecka 8 avsattes till för- och eftertester. Testerna som utfördes var 30-meter sprint, ”counter movement jump” (CMJ), ”squat jump” (SJ) samt ”standing long jump” (SLJ). TG utförde ett träningsprogram beståendes av resisted sprint trianing (RST) med väldigt tung belastning två gånger i veckan. Träningarna utfördes under ordinarie träningstid och pågick under en period på sex veckor vilket motsvarar 12 träningstillfällen totalt. KG deltog i den vanliga fotbollsträningen under samma period. Resultat Träningsprogrammet gav TG en signifikativ effekt på alla sprintintervaller förutom 0-20 meter (0-5m: p = 0,005; 0-10m: p = 0,009; 0-15m: p = 0,005; 0-20m: p = 0,074; 0-30m: p = 0,017). KG fick ingen signifikant effekt förutom på intervallen 0-5 meter då de försämrades signifikant (p = 0,024). På hopptesterna fick TG en signifikant förbättring på samtliga tester (SLJ: p = 0,032; SJ: p = 0,009; CMJ: p = 0,005). KG visades inte få någon signifikativ effekt på någon av de tre testerna. Slutsats Denna studie har visat att ett träningsprogram beståendes utav RST med väldigt tung belastning har en positiv effekt på både sprintförmågan och hoppförmågan hos fotbollsspelare på ungdomsnivå. Den kan däremot inte redogöra för hur träningsprogrammet bör utformas för att få en optimal effekt då mer forskning krävs kring ämnet.

Abstract Aim The main purpose of this study was to investigate and compare the effects of a very heavy resisted sprint training regimen and a unresisted sprint training regimen on sprint, acceleration and jump performance in late pubertal adolescent football (soccer) players at mid- to post-PHV and >95% PAH. Method In total 27 male football players were recruited as volunteer participants. The participants had no previous experience with resisted sprint training. The participants were randomly assigned to either the resisted sprint (RST) (n=9) or unresisted sprint (UST) (n=10) training group. However, the grouping was matched based on the force-velocity (F-v) profiling. A control group (i.e. TAU group n=8) was matched with the experimental groups based on age and anthropometrics. The training was done twice a week for four weeks, consisting of either resisted or unresisted sprints. 24 of the original 27 participants could later be included for statistical analysis. During intervention the TAU group performed the regular team training with no additional stimuli from the researchers. Anthropometrics, sprint, acceleration and jump performance testing was tested pre- and post-training intervention. Results The four-week training intervention resulted in significant improvements of sprint- and acceleration for the RST-group. The improvements were 3,8% (±0.05) in T30, 4,2% (±0.06) in T20, 5,7% (±0.06) in T10, and 7,9% (±0.06) in the T5. The RST and UST groups also had significant improvements in both vertical and horizontal jump performance. Further there were several significant between group changes in both sprint and jump performance favoring the RST group over both the UST and TAU groups. Conclusion The conclusions are that in this population a very heavy RST regimen elicits improvements in sprint and acceleration performance whilst a UST regimen does not. Further, both the RST- and UST- training regimens elicit improvements in both vertical and horizontal jump performance. The improvements of the present study follow the pattern of previous studies in the field indicating a greater horizontal force generating ability. However, the improvements in the present study are larger than previously seen, indicating that this type of training might be extra beneficial to enhance sprint and jump performance in late pubertal adolescent athletes. The findings of the present study also contradict the typical recommendations of using light resistance loads (i.e. the 10% rule) when it comes to RST. Heavier loads, as in this case 103,5% of body weight on average, can indeed be used to produce sprint and acceleration gains in a late pubertal adolescent athlete population. The improvement in these short sprints (5-30m) versus the eventual performance decrease in longer sprints 40-70m (e.g. due to less effective maximal velocity phase) is a trade off which logically should be worthwhile for team sport athletes. / Abstrakt Syfte Det huvudsakliga syftet med denna studie var att undersöka och jämföra effekterna av väldigt tungt belastad sprintträning och obelastad sprintträning på sprint-, acceleration och hopprestation hos unga fotbollsspelare i sena tonåren som ligger på en mognadsgrad av ”mid- post-PHV” samt >95% PAH. Metod Totalt 27 fotbollsspelare rekryterades som frivilliga deltagare. Deltagarna hade ingen tidigare erfarenhet av belastad sprintträning. Deltagarna blev slumpmässigt indelade till antingen den belastade (RST) eller den obelastade (UST) träningsgruppen. Dock skedde grupperingen med deltagarnas kraft- hastighetsprofilering som bas, då grupperna blev matchade efter denna. Kontrollgruppen (TAU n=8) matchades med experimentgrupperna efter ålder och antropometri. Träningen bestod av väldigt tungt belastad eller obelastad sprintträning och utfördes två gånger i veckan under fyra veckor. 24 av de initialt 27 deltagarna kunde inkluderas för vidare analys. Under interventionen genomförde TAU den vanliga lagträningen utan ytterligare träningsstimuli från forskarna. Antropometri, sprint, acceleration och hopprestation testades före respektive efter interventionen. Resultat Den fyra veckor långa träningsinterventionen resulterade i signifikanta förbättringar i sprint och acceleration för RST-gruppen. Förbättringarna var 3,8% (±0.05) i T30, 4,2% (±0.06) i T20, 5,7% (±0.06) i T10, och 7,9% (±0.06) i T5. RST och UST grupperna hade också signifikanta förbättringar i både vertikal och horisontell hopprestation. Vidare fanns det flera signifikanta mellangruppsskillnader i både sprint- och hopprestation till fördel för RST gruppen över både UST och TAU grupperna. Konklusion Konklusionen är att ett väldigt tungt RST-träningsprogram framkallar signifikanta förbättringar i både sprint, acceleration och hopprestation medan ett UST-träningsprogram inte gör det. Vidare kan konkluderas att både ett RST- och ett UST-träningsprogram signifikant förbättrar både vertikal och horisontell hopprestationen. Förbättringarna följer mönstret från tidigare studier på området och indikerar en större horisontell kraftproduktion. Dock är förbättringarna större än vad som tidigare observerats vilket indikerar att denna typ av träning kan vara extra förtjänstfull för denna population. Resultaten motsäger även den typiska rekommendationen kring lätta vikter (dvs. 10% regeln) vid belastad sprintträning. Tyngre belastning, som i detta fall i genomsnitt 103,5% av kroppsvikten, kan användas för att producera sprint- och accelerationsförbättringar i denna population. Förbättringen av denna typ av korta sprinter (5-30m) gentemot den eventuella prestationsförsämringen i längre sprinter (40-70m) torde vara ett byte som är värt att göra för lagidrottare.