Syftet med denna studie har varit att undersöka hur polismyndigheten och räddningstjänsten i Jämtlands län, som två krishanteringsorganisationer ser på begreppet lägesbild och vilka behov lägesbilden uppfyller, samt att undersöka meningsskapandet på individnivå som ligger till grund för skapandet av lägesbild. I studien har en kvalitativ forskningsmetod använts där data samlats in genom intervjuer och observationer. Utgångspunkten har varit en fenomenologisk ansats där syftet varit att undersöka ett fenomen på djupet. Till vår hjälp har vi haft ett teoretiskt ramverk som utgått ifrån symbolisk interaktionism med fokus på Karl E. Weicks (1995) meningsskapandeteori. Teorier om meningsskapande har använts för att kunna studera meningsskapandeprocessen som ligger till grund för hur individen skapar mening under upprättandet av lägesbilder. Resultatet visar att det inte finns en entydig och exakt bild av vad en lägesbild är och vilken definition en lägesbild ska ha. Det som var mest framträdande är att en lägesbild ska tydliggöra vad som hänt, händer i nuläget och ge en prognos över vad som kan komma att hända. I arbetet har det också konstaterats att en lägesbild främst upprättas för att kunna kontrollera resursbehovet. I studien har det också fastställts att den meningsskapandeprocess som sker vid skapandet av lägesbilder är förenat med ett antal meningsskapandeelement. Utifrån intervjupersonernas beskrivningar kunde samtliga av Weicks meningsskapandeelement kopplas till faktorer som bidrar till skapandet. De faktorer som var mest framträdande är att besitta erfarenhet som möjliggör en reflektion på tidigare händelser samt att kunna inhämta och bearbeta information i syftet att sortera ut information som bäst klargör situationen. Dessa faktorer bygger på ett meningsskapande som Weick kallar för retrospektiv och utvalda signaler och är två av de sju grundelementen för meningsskapande. Slutligen har det fastställts att meningsskapandeprocessen som sker inte har någon tydlig början eller slut utan är en ständigt pågående del, i enlighet med lägesbilden som inte kan ses som en produkt utan en föränderlig process. / Multiorganisatorisk samverkan vid ordinära kriser

Kärnkraftverk är högteknologiska system med hög komplexitet och utan att hantera den här komplexiteten kan små olyckor få katastrofala följder. Närvaron av komplexitet försämrar förmågan att förstå situationer, minskar kontroll samt ökar risken för incidenter. Stabsarbete inom kärnkraftsdomänen kräver ett agilt beteende för att hantera den höga närvaron av komplexitet. Agilitet är förmågan hos en enhet att framgångsrikt genomföra, hantera och/eller utnyttja förändrade omständigheter. Syftet med arbetet är att utveckla ett mätverktyg för att identifiera indikatorer på agilt beteende i stabsverksamhet inom kärnkraftsdomänen. Mätverktyget ska kunna tillämpas av individer utan djup teoretisk kunskap om agilitet och verktyget har testats och utvärderats i en iterativ process på ett kärnkraftverk i Sverige under ett flertal övningar. Utvecklingen av verktyget skedde i samråd med en expert inom stabsarbete. De största skillnaderna i det mätverktyget som utvecklats i den här rapporten gentemot dess föregångare är att det här mätverktyget har kärnkraftsdomänen som måldomän samt att det tillkom ett femte steg där resultatet får en visuell representation. Verktyget kan tillämpas inom andra kärnkraftverk än kärnkraftverket det användes på men om verktyget ska tillämpas inom andra domäner krävs det att det anpassas till den nya måldomänen.