Anders Zorn är allmänt ansedd som en av sin tids främste porträttkonstnärer och bland hans mest upphöjda modeller hittar vi diverse medlemmar i den svenska kungafamiljen. I den här uppsatsen undersöks tre av hans kungliga porträtt utförda mellan åren 1898 och 1909. De tre porträtten är alla målade i olja på duk och föreställer de två kungarna Oskar II och Gustaf V samt änkedrottning Sofia av Nassau. Uppsatsens syfte är att undersöka Zorns kungliga porträtt i relation samtida framställningar av kungligheter, den kungliga porträttraditionen i Sverige och statsporträttet som genre. Frågeställningarna centrerar kring hur porträtten förhåller sig till den kungliga porträttraditionen, hur Zorn använde sig av klädsel och attribut och vilken effekt det fick i hans framställningar, i vilken utsträckning som hans verk följer den traditionella kungliga ikonografin och hur den personliga relationen till kungligheterna påverkade framställningarna av dem. Undersökningen utgår ifrån en semiotisk bildtolkning av de tre verken och uppsatsens teoretiska perspektiv utgår ifrån T.J. Clarks beskrivning av socialhistorisk konstvetenskap. Resultatet visar att Zorn använder sig delvis av den kungliga ikonografin samt använder sig av element vanliga inom statsporträttets genre samtidigt som han i det stora bryter med traditionen både när det kommer till klädsel, attribut och komposition. Det har även framkommit att relationen till kungligheterna var nära och att detta säkerligen påverkade den informella tonen i Zorns kungliga porträtt. Undersökningen visar också att Zorns porträtt kommer till i en brytningstid där hans kungliga porträtt har mer likheter med de som kommer efter än de som har tillkommit tidigare. / Anders Zorn is generally considered one of the most prominent portrait painters of his time and among his subjects we find several members of the Swedish royal family. This thesis investigates three of his royal portraits painted between 1898 and 1909. The portraits are all painted in oil on canvas and depict two kings, Oscar II and Gustaf V, as well as the dowager queen Sofia of Nassau. The aim of the thesis is to investigate Zorn’s royal portraits in relation to contemporary depictions of royalty, the traditional royal portraiture in Sweden, and the state portrait genre. The questions focus on how the portraits relate to the royal portrait tradition, how Zorn used clothing and attributes and the effect this had in his representations, to what extent his work follows traditional royal iconography, and how his personal relationship with the royals influenced the representations of them. The investigation is based on a semiotic interpretation of the three works, and the essay's theoretical perspective is based on T.J. Clark's description of social art history. The results show that Zorn partially uses the royal iconography and elements common within the genre of the state portrait, while he also largely breaks with tradition in terms of clothing, attributes, and composition. It is also shown that the relationship with the royal family was close and that this certainly influenced the informal tone of Zorn's royal portraits. The investigation also shows that Zorn's portraits are produced at a turning point where his royal portraits have more similarities with those that follow than those that precede.

L’étude de la représentation du pouvoir à l’époque moderne s’est beaucoup développée ces dernières années sous l’impulsion de spécialistes historiens de l’art ou sémiologues. Or ces études ont souvent exclu de leur champ de recherche l’espace géographique, pourtant fondamental, que constitue le monde méditerranéen. Cette thèse va donc s’articuler autour de l’interrogation suivante : l’art du portrait, et en particulier du portrait de cour peint, a-t-il été pour les princes italiens un support de leur politique, de l’affirmation de leur pouvoir et de leur puissance ? Le portrait de cour est-il le reflet de la conception du pouvoir des princes et des principaux mouvements intellectuels de l’époque moderne ? Après avoir replacé ces tableaux dans leur contexte historique, cette étude s’attachera à appliquer aux représentations du pouvoir une véritable analyse de contenu : étude des thèmes récurrents, périodicité de leur apparition, positionnement dans les plans de l’image, superficie occupée, mais aussi connotation de chacun à des référentiels culturels bien précis, autant de sens cachés et pourtant patents. Certaines principautés méditerranéennes ont en effet utilisé les principes picturaux et politiques de la Contre-réforme pour affirmer non seulement la supériorité de l’Église catholique, mais aussi leur pouvoir. Après la période de redécouverte de l’art du portrait que constitue la Renaissance, la Contre-réforme et le XVIIe siècle apparaissent comme l’utilisation du discours « visuel » pour s’opposer au discours écrit. Au contraire, au XVIIIe siècle, c’est l’influence des Lumières et des écrits philosophiques qui vont imprégner ces portraits de cour. Si certaines permanences demeurent, les décors ou certains éléments du costume montrent une imprégnation de la société et des sphères du pouvoir par les idées nouvelles, qu’elles soient politiques ou sociales. / The study of the representation of power in modern times has developed significantly in recent years under the guidance of art historians and experts in semiotics. However, these studies have often excluded from their research the fundamentally important geographical space that is the Mediterranean world. Therefore, this thesis revolves around the following questions: Was the portraiture, and in particular the state portrait, a political statement of the power and legitimacy of the person represented in the painting? Is the court portrait a reflection of the conception of the power of the princes and the main intellectual movements of the modern era? After placing these paintings in their historical context, this study conducts a content analysis of the representations of power, focusing on recurrent themes, frequency of occurrence, and the placement of the image, and also to the connotation each specific cultural references, and meanings whether hidden or evident. Some Mediterranean principalities have indeed used the pictorial and political principles of the Counter-Reformation to assert not only the superiority of the Catholic Church, but also their own power. After the period of rediscovery of portraiture as an art form during the Renaissance, the Counter-Reformation and the seventeenth century are seen as the use of visual communication to oppose the written word. On the contrary, in the eighteenth century, the influence of the Enlightenment and philosophical writings permeates the state portraits. While there was a great deal of stability in portraiture over time, gradually the background decor and elements of the clothing began to reflect the arrival of new ideas, both political and social, within the spheres of power and in society more generally.