AbstraktVi har studerat hur människor som använder rullstol upplever och hanterar stirrandet. Enligt Garland-Thomson (2009) så kan stirrandet fixera en persons kön, etnicitet, klass och funktionsförmåga, vilket kan hindra personen som använder rullstol att vara något annat än sin funktionsnedsättning. Stirrandet kan fungera både stigmatiserande och kategoriserande, enligt Garland-Thomson. Alla informanterna har erfarenheter av stirrande, och vi har hittat fem olika blickar som vi tematiserat och kallar för den nyfikna blicken, den medlidande blicken, den beundrande blicken, den undvikande blicken och den utstirrande blicken. Klart är att de alla påverkar informanterna olika, och hur man reagerar över stirrandet är beroende av kontexten. Kontexten påverkar också blicken. Informanterna hanterar stirrandet på olika sätt. Några bryr sig inte om att människor stirrar, vilket kan ses som en strategi. Vissa av informanterna brukar stirra tillbaka på dem som stirrar, vilket kan ses som motmakt. Genom att stirra tillbaka har man möjlighet att ”äga situationen”. Vissa av informanterna påverkades mer av stirrandet när de var yngre, och såg sig själva med negativ blick. Detta är vad McRuer (2006) kallar för det internaliserade självföraktet. Vissa av informanterna har erfarenhet av att känna sig stigmatiserade i vissa situationer, vilket speciellt sker när tillgängligheten brister och de behöver hjälp. Då stirrar omgivningen mer. Enligt Goffman (2011) blir du avvikande när människor stirrar på dig. I vår uppsats har vi sett att blicken ofta fungerar kategoriserande och normativt, men att informanterna sällan känner sig annorlunda och stigmatiserade. / AbstractThis article is about wheelchair users experience of staring and how they handle it. Garland-Thomson (2009) says that staring can be categorizing and fix peoples sex, ethnicity, class and function ability, which can reduce the person to be just one thing, for example: a person with disability. Staring can also be both normative and stigmatizing. We have made interviews with people who use wheelchairs, and all of them have experiences of staring. We´ve found different types of staring, such as the curious gaze, the avoiding gaze, the admiringly gaze etc. They all affect the informants in different ways, and how you react on the staring seems to be dependent on the context. The context also affects the gaze. The informants handle the staring in different ways. Some of the informants simply do not care if people stare, which can be interpreted as a strategy. Some of the informants stare back at the starer, which can be seen as a form of power and a possibility to "own the situation". Some of the informants were affected by the staring when they were younger, and did see themselves with negative eyes. This is what McRuer (2006) calls the internalized self hate. It means that you look at yourself with the eyes of the others, and internalize the picture of all people with disability as deviant and less worth. Some of the informants have experiences of feeling stigmatized by certarin occasions. It often happens when the availability fails, and they need help - then the environment stare more. You become the deviant when people stare at you (Goffman, 2011). In this article we´ve seen that the gaze often seems to have a normative and categorizing function, but not always stigmatizing. The informants do rarely feel different