AbstraktVi har studerat hur människor som använder rullstol upplever och hanterar stirrandet. Enligt Garland-Thomson (2009) så kan stirrandet fixera en persons kön, etnicitet, klass och funktionsförmåga, vilket kan hindra personen som använder rullstol att vara något annat än sin funktionsnedsättning. Stirrandet kan fungera både stigmatiserande och kategoriserande, enligt Garland-Thomson. Alla informanterna har erfarenheter av stirrande, och vi har hittat fem olika blickar som vi tematiserat och kallar för den nyfikna blicken, den medlidande blicken, den beundrande blicken, den undvikande blicken och den utstirrande blicken. Klart är att de alla påverkar informanterna olika, och hur man reagerar över stirrandet är beroende av kontexten. Kontexten påverkar också blicken. Informanterna hanterar stirrandet på olika sätt. Några bryr sig inte om att människor stirrar, vilket kan ses som en strategi. Vissa av informanterna brukar stirra tillbaka på dem som stirrar, vilket kan ses som motmakt. Genom att stirra tillbaka har man möjlighet att ”äga situationen”. Vissa av informanterna påverkades mer av stirrandet när de var yngre, och såg sig själva med negativ blick. Detta är vad McRuer (2006) kallar för det internaliserade självföraktet. Vissa av informanterna har erfarenhet av att känna sig stigmatiserade i vissa situationer, vilket speciellt sker när tillgängligheten brister och de behöver hjälp. Då stirrar omgivningen mer. Enligt Goffman (2011) blir du avvikande när människor stirrar på dig. I vår uppsats har vi sett att blicken ofta fungerar kategoriserande och normativt, men att informanterna sällan känner sig annorlunda och stigmatiserade. / AbstractThis article is about wheelchair users experience of staring and how they handle it. Garland-Thomson (2009) says that staring can be categorizing and fix peoples sex, ethnicity, class and function ability, which can reduce the person to be just one thing, for example: a person with disability. Staring can also be both normative and stigmatizing. We have made interviews with people who use wheelchairs, and all of them have experiences of staring. We´ve found different types of staring, such as the curious gaze, the avoiding gaze, the admiringly gaze etc. They all affect the informants in different ways, and how you react on the staring seems to be dependent on the context. The context also affects the gaze. The informants handle the staring in different ways. Some of the informants simply do not care if people stare, which can be interpreted as a strategy. Some of the informants stare back at the starer, which can be seen as a form of power and a possibility to "own the situation". Some of the informants were affected by the staring when they were younger, and did see themselves with negative eyes. This is what McRuer (2006) calls the internalized self hate. It means that you look at yourself with the eyes of the others, and internalize the picture of all people with disability as deviant and less worth. Some of the informants have experiences of feeling stigmatized by certarin occasions. It often happens when the availability fails, and they need help - then the environment stare more. You become the deviant when people stare at you (Goffman, 2011). In this article we´ve seen that the gaze often seems to have a normative and categorizing function, but not always stigmatizing. The informants do rarely feel different

Syftet med den här uppsatsen är att ur ett genusvetenskapligt perspektiv undersöka hur kvinnligt genus skapas och reproduceras inom nutida kommersiell amerikansk film. Fiktiva karaktärer framställs som binära och dikotoma könskategorier vilka formar, förstärker och speglar rådande könsnormer i det västerländska samhället. I min analys beskriver jag hur kvinnor och kvinnlighet framställs (i kontrast till män och manlighet) i filmen Djävulen bär Prada, som ett exempel på populär amerikansk nutida film. Därutöver beskriver jag tematiskt återkommande likheter i fyra andra filmer inom genren för att därigenom förtydliga analysen. Med slutsatserna ämnar jag att illustrera och konkretisera hur media konstruerar ett för samtiden ”önskvärt” kvinnligt genus.

Who is welcome in the public swimming pool? What makes different spaces and rooms more comfortable and accessible than others? The empirical material of this study is built on four interviews with people who have a non-normative body. Their experiences and emotions concerning the public swimming pool are studied through an intersectional and phenomenological perspective. With these perspectives’ assumptions, emotions and approaches concerning swimming pools in relation to bodynormativity have become noticeable. Specific viewpoints have been centered on ableism, gender and body size. One observation has been made in a public swimming pool with the intention to raise awareness of my own body in the specific context. With that insight I can relate my observation to the statements that were reached through the interviews. Generally, bodynormativity is something that we are all aware of and likely adapted to. Dressing rooms and spaces where naked bodies meet are tending to bring awareness to your own body. The main conclusions of this study are that changing the design of dressing rooms and developing a private space to change and shower in will make the situation safer. Onward highlighting a public dialogue to question stigmas related to non-normative bodies will in the end benefit non-normative bodies to feel more welcome in places like public swimming pools.

Syftet med denna uppsats är att undersöka och tolka berättelser publicerade i poddar av personer med rörelsenedsättningar. Utifrån den socialkonstruktivistiska utgångspunkten att kroppen konstrueras utifrån rådande samhällsnormer belyses här hur funktionsnedsatta kroppar konstrueras som infantila och ofullkomliga samt vilka konsekvenser sådana konstruktioner kan få. Mitt empiriska material är poddar publicerade på Spotify och dessa poddar har jag analyserat utifrån reflexiv tematisk analys. Analysen visade på tre huvudteman; det första är Den infantiliserade vuxna som beskriver hur individer med ofullkomliga kroppar infantiliseras i samhället utifrån hinder som skapas fysiskt i det offentliga rummet samt utifrån normen om vuxenhet kopplat till arbete. De ofullkomliga kropparna infantiliseras även genom bemötande från omgivningen utifrån tanken om vad som är barnighet och vuxenhet. Det andra temat är Ofullkomliga kroppen en människa eller? som visar på hur individer med ofullkomliga kroppar ses som ett medicinskt problem samt hur tanken om normaten i samhället gör personer med ofullkomliga kroppar till avvikare och hur de försöker vända detta till något positivt genom att ”dra invalidkortet”. Det temat avslutas med en analys av värdet av dessa individer utifrån begreppet DisHuman. Det tredje och sista temat är En endimensionell och osynlig funkisid vilket visar på konstruktionen av funkisidentitet och dess konsekvenser. Hur osynligheten av personer med ofullkomliga kroppar i samhället påverkar omgivningens syns på dessa kroppar men även deras möjlighet att hitta förebilder. Utifrån en analys av berättelser från personer med rörelsenedsättningar visar jag på hur konstruktionen av personer med ofullkomliga kroppar sker genom hinder i tillgängligheten i det offentliga rummet. Det sker även genom synen på hur vuxenhet är att vara oberoende och detta kopplat till arbetslivet. Resultatet visar att utifrån den funktionsmaktsordning och åldermaktsordning som finns i samhället så infantiliseras personer med ofullkomliga kroppar vilket gör att de hamnar i en konstruerad evig barndom. Vidare så konstrueras dessa individer som avvikande utifrån infantiliseringen i samhället. Konsekvenserna som detta leder till är att personer med ofullkomliga kroppar blir osynliga i samhället samt att det konstrueras en funkisidentitet som blir endimensionell och får ett minskat mänskligt värde.