Alzheimers sjukdom (AS) är den vanligaste orsaken till demens hos personer över 65 års ålder. Skador i det centrala nervsystemet byggs upp under lång tid och leder till bl.a. nedsatt episodiskt minne, vilket är det vanligaste debutsymptomet. Kemper et al. (1993) analyserade den syntaktiska komplexiteten i skrivna meningar för att se i vilken grad dessa meningar kunde användas för att avgöra sjukdomsgrad hos patienter som genomgått en minnesutredning. Patienterna kunde i 89 % av fallen kategoriseras till rätt sjukdomsgrad enbart utifrån den syntaktiska komplexiteten. Målet med denna pilotstudie var att pröva fyra syntaktiska komplexitetsmått (dependenslängd, idétäthet, verbtäthet och antal ord) i skrivna meningar som diagnostiska markörer för AS. Samtliga fyra mått bidrog till att särskilja AS-patienter från en kontrollgrupp (sensitivitet 86 %, specificitet 62 %). Med reservation för att kontrollgruppen hade lägre ålder och högre utbildningsnivå indikerar denna studie att de analyserade komplexitetsmåtten är värda att undersöka vidare.

I denna uppsats undersöks syntaktiska drag som på olika sätt bidrar till komplexitet i texter skrivna av vuxna inlärare av svenska som andraspråk. Dessa drag benämns som komplexitetsdrag och inkluderar nominala bisatser, adverbiella bisatser, relativa bisatser, adjektivattribut, prepositionsattribut och infinitivattribut. Först undersöks vilka komplexitetsdrag som utgör indikatorer på utveckling på olika nivåer hos andraspråksinlärare genom att texter från tre grupper i inlärarkorpusen SweLL (Volodina m.fl., 2019) benämnda som nybörjarnivå, fortsättningsnivå och avancerad nivå analyseras utifrån frekvensen av de olika komplexitetsdragen. En jämförelse av de genomsnittliga relativa frekvenserna i respektive grupp visar att nominala och adverbiella bisatser används i mindre utsträckning på avancerad nivå än på lägre nivåer medan attributiva relativa bisatser, adjektivattribut, prepositionsattribut och infinitivattribut används mer frekvent på högre nivåer. En negativ korrelation mellan å ena sidan nominala/adverbiella bisatser och å andra sidan attribut i nominalfrasen observeras också. En kvalitativ undersökning av ett antal textutdrag från materialet indikerar även skillnader mellan grupperna när det gäller användandet av mer eller mindre frekventa verb i konstruktioner med nominala bisatser som komplement, abstraktionsgrad i prepositionsattributen och grad av inbäddning i nominalfrasen. Resultaten ger visst stöd för att Biber m.fl:s (2011, s. 30–31) hypotes att utvecklingen av komplexitetsdrag i engelska sker enligt en förutsägbar ordning i fem steg är giltig även i svenska.

Studiens syfte är att analysera hur texter skrivna av studenter i svenska som andraspråk på B-nivå förändras kvantitativt och kvalitativt över tid under sina studier vid Korta vägen, en uppdragsutbildningpå universitet och studieförbund beställd av Arbetsförmedlingen. Nio deltagare producerade en text i början av utbildningen och en i slutet av utbildningen och dessa texter analyserades med avseende på totalt antal ord, medellängd på meningarna (ord/mening = MLM), kvotbisatser vs huvudsatser samt andel felaktiga och svårbedömda satser. Resultatet visar att förändringen av antalet ord bedöms som signifikant på gruppnivå med en effektstorlek på mediumnivå (>0,5) (Cohen’s d = 0,511) mellan den första och andra texten. Vad gäller förändringen av medellängd på meningar över tid bedöms denna som signifikant på lägsta nivå (<0,2) (Cohen’s d =0,367). Den största förändringen som visar sig i studien är dock andelen bisatser vs huvudsatser där effektstorlek bedöms som stor (>0,8) och högst signifikant (Cohen’s d = 1,677). De kvalitativa lingvistiska fel som studenterna gjort har klassificerats i nio kategorier: 1. felaktig interpunktion, 2. problem med svensk ordföljd, 3. adverb uppfattas felaktigt som bisatsinledare, 4. bisats står ensam, 5. bisatsinledaren behärskas inte så studenten gör två huvudsatser, 6. behövlig satsdel saknas, 7. fasta uttryck behärskas inte grammatiskt, 8. inskjutning av ord som inte följer svensk syntax, 9. betydelsen av satsen är svårtolkad. I diskussionen anknyts till Bulté och Housens (2012) modell över språklig komplexitet samt processbarhetsteorin (Pienemann & Håkansson, 1999). Slutsatsen är att både längd och bisatser är en viktig del av progressionen i studenters andraspråkstexter men att kvalitativa felanalyser fortfarande krävs för att bedöma förändringens kvalitet.

No description available.

Med avstamp i en korpus bestående av svensk fiktionsprosa utgiven 1809–1930 studeras språkförändring innan, under och efter det moderna genombrottet. Utifrån en hypotes om att förändringar sker framför allt på frasnivå kartläggs nominalfrasens utveckling med avseende på längd och komplexitet. Längd och djup för samtliga nominalfraser i 303 verk analyseras för att synliggöra övergripande förändringstendenser. Desamma jämförs också med den grafiska meningens förändring i längd under perioden. Vidare görs också en närläsning av fyra av korpusens verk, vilka kan antas ha fungerat pådrivande alternativt bromsande i utvecklingen mot ett alltmer modernistiskt språk. Utifrån fem beskrivande kriterier för vad modernistiskt språk är och med fokus på verkens grafiska meningars och nominalfrasers utformning analyseras och diskuteras språket i Rosen på Tistelön, Psykologiska gåtor 3, Blå blommor och Tidens kvinnor i förhållande till stilutvecklingen under hela tidsperioden i stort. Resultatet visar en ökning av nominalfrasens längd och komplexitet under 1839–1878. Efter det vänder utvecklingen. År 1879–1930 minskar längd och komplexitet som snabbast, vilket delvis sammanfaller med det moderna genombrottet (1870–1905). Genom närläsningen framkommer att de kortare och enklare konstruerade nominalfraserna sammanfaller relativt tydligt med en mer modernistisk språkstil. Med viss modifikation av årtalsgränserna går det således att tala också om ett modernt genombrott språkligt sett.