Talförmågan kan påverkas av många olika sjukdomar och tillstånd, vilket innebär att arbetsterapeuter kan möta personer med nedsatt förmåga att kommunicera genom tal i många olika verksamheter. Syftet med studien är att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av klientcentrering i arbetet med vuxna med omfattande svårigheter med talad kommunikation. Metoden som användes var kvalitativ. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med tio arbetsterapeuter och analyserades med analysmetoden kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att arbetsterapeuterna anpassar sin kommunikation för att främja klientens delaktighet i utredningen samt att klientens nätverk har en betydande roll i utredning och implementering av klientcentrerade åtgärder. Nätverket kan både ha en möjliggörande och en hindrande funktion med tanke på klientcentreringen. Resultatet visar även att arbetsterapeuternas kompetens att bemöta personer med kommunikationssvårigheter till stor del utvecklas efter avslutad grundutbildning. Slutsatsen är att arbetsterapeuterna upplever en del utmaningar i det klientcentrerade arbetet med personer med omfattande kommunikationssvårigheter. Utmaningar i delaktiggörandet av klienterna kan delvis underlättas genom anpassad kommunikation. Trots anpassningarna får nätverket ofta en central roll i arbetsterapiprocessen och det klientcentrerade arbetet med personer med omfattande kommunikationssvårigheter karaktäriseras av en balansgång mellan klient och nätverk. Kompetensen att bemöta denna klientgrupp behöver kompletteras efter grundutbildningen.

Bakgrund: För subjektiva skattningar inom olika logopediska områden har olika typer av kortare självskattningsformulär utformats. I dagsläget finns inget kortare självskattningsformulär för kartläggning av upplevda talsymtom, förståelighet och kommunikativ delaktighet till följd av förvärvad talstörning. Syfte: Syftet med studien är att utforma ett kortfattat självskattningsformulär för förvärvade talstörningar för att kunna användas tidseffektivt, kostnadseffektivt och mindre belastande för patienter. Det kortfattade självskattningsformuläret ska kunna användas för självskattning av upplevd nedsättning vid initial kartläggning samt uppföljande bedömning. Metod: Studien inkluderade 86 deltagare fördelat mellan patientgrupp och kontrollgrupp. Kontrollgruppen bestod av 44 deltagare och patientgruppen bestod av 42 deltagare som hade en känd cerebrovaskulär sjukdom, neurodegenerativ sjukdom eller som var under pågående utredning via neurologmottagningen. Deltagarna fick besvara ett självskattningsformulär innehållande 71 påståenden där varje påstående skattades på en femgradig likertskala. Statistiska analyser genomfördes för reducering av antalet påståenden och skapande av kortare självskattningsformulär utifrån alternativa tillvägagångssätt. Upprepade mätningar genomfördes av samtliga självskattningsformulär som extraherats från det längre självskattningsformuläret TAL-71 för att undersöka samstämmigheten mellan den första och andra mätningen. Resultat: Denna studie resulterade i tre alternativ av kortare självskattningsformulär för förvärvade talstörningar där samtliga var jämförbara med det längre självskattningsformuläret TAL-71 i skattningen av upplevd nedsättning hos en viss deltagare. De upprepade mätningarnas korrelationer var statistiskt signifikanta för samtliga formulär. Slutsatser: Studiens resultat är vägledande i framtida studier för utvecklande av kortare självskattningsformulär för olika typer av förvärvade talstörningar. På grund av studiens urval av deltagare och antalet deltagare begränsas resultatens generaliserbarhet.