Afasi och dysartri är båda kommunikationssvårigheter som kan uppkomma till följd av en förvärvad hjärnskada eller andra neurologiska skador. Hopplöshet och ensamhet är känslor som ofta drabbar personer med kommunikationssvårigheter. I det vårdande mötet ligger ansvaret på sjuksköterskan, att vårda på lika villkor oavsett funktionsnedsättning och med hänsyn till patientens livsvärld. Forskning och områdesbundna organisationer visar att afasipatienter behöver tid och lugn vid omvårdnad och kommunikation för att känna sig förstådda och sedda samt för att sjuksköterskan ska förstå patienten. Syftet med studien är att undersöka sjuksköterskornas kommunikation med patienter med afasi. Studien är en litteraturöversikt med kvalitativ design. Datainsamlingen är gjord i Cinahl och Medline, allt material är kvalitetsgranskat och etiskt godkänt. Resultatet som bygger på sju artiklar visas en mängd olika kommunikationsstrategier finns för att underlätta kommunikationen med afasipatienter så som att ge patienten tid, utrymme och bekräftelse. Beröring visar sig vara en användbar icke-verbal kommunikationsstrategi. Sjuksköterskorna upplever det stundtals utmattande att kommunicera med dessa patienter. Diskussionen lyfter att de aktuella kommunikationsstrategierna även kan applicera vid demenssjukdom. Forskningen på afasi är begränsad och författarna ser ett behov av forskning gällande sjuksköterskornas erfarenheter och upplevelse av att vårda denna patientgrupp. Med denna studie hoppas författarna kunna bidra med förståelse om hur viktigt det är att ta sig tid för alla patienter för att upprätthålla patienternas rättigheter i vården och för att våden ska bli hållbar.

Sammanfattning Bakgrund: Deep brain stimulation (DBS) i nucleus ventralis intermedius i thalamus (VIM) eller caudala zona incerta (cZi) ger goda effekter på tremorsymptomen för patienter med essentiell tremor. Patienterna som behandlats med DBS kan få bieffekter som i vissa fall leder till talpåverkan, så kallad stimuleringsinducerad dysartri. Huruvida det finns risk för bieffekter som drabbar röstens funktion hos patienter med essentiell tremor saknas studier kring men man vet att grundsjukdomen kan påverka rösten akustiskt samt att vissa patienter utvecklar rösttremor. Att drabbas av en bieffekt efter DBS kan ha en inverkan på hur patienten subjektivt upplever resultatet av behandlingen.     Mål: Att undersöka om patienter med essentiell tremor som genomgått DBS subjektivt upplever någon form av röst- eller talbesvär jämfört med en frisk, ålders- och könsmatchad kontrollgrupp.   Metod: I studien deltog sammanlagt 42 deltagare varav 21 tillhörde en patientgrupp med essentiell tremor som genomgått DBS i cZi och de övriga 21 tillhörde en frisk, ålders- och könsmatchad kontrollgrupp. Deltagarna i de båda grupperna fick fylla i två formulär, RHI som berör röstens funktion och SOFT som berör talets funktion. Deltagarna som tillhörde patientgruppen fick också svara på fem fördjupande frågor om deras subjektiva upplevelse. Den statistiska signifikanstestningen genomfördes med avseende på om det fanns en skillnad i självskattningen mellan de båda grupperna.   Resultat: Resultaten i denna studie visade att patienterna med essentiell tremor s0m är behandlade med DBS skattar en signifikant större del subjektiva svårigheter av sin egen röst- och talfunktion jämfört med den friska kontrollgruppen.   Slutsats: Resultaten visade att det på gruppnivå finns signifikant större andel upplevda svårigheter relaterade till tal- och röstfunktionen hos patienter med essentiell tremor behandlade med DBS jämfört med en frisk kontrollgrupp. Resultaten visar även en stor individuell variation av den subjektiva upplevelsen av tal och röstpåverkan vilket är viktig information att delge patienter som ska genomgå DBS. Ett preoperativt samtal med logoped för information om möjliga bieffekter vid DBS och hur detta kan påverka patienten subjektivt är nödvändigt. De patienter som subjektivt upplever besvär med talet eller rösten bör erbjudas kontakt med logoped. / Abstract Background: Deep brain stimulation (DBS) of ventralis intermedius nucleus of thalamus (VIM) or caudala zona incerta (cZi) have been shown to be efficient in supressing tremor symptoms in patients with essential tremor. Patients who has been treated with DBS may acquire certain side effects of which in some cases results in an impact on the patients speech, known as stimulation- induced dysarthria. There is a lack of studies that investigate if there is a risk of side effects that is affecting voice functioning in patients with essential tremor. Previous studies have claimed that the disease itself may have an effect on the voice acoustics and that some patients develop voice tremor. The occurrence of a side effect caused by DBS may have an impact on the patients subjective experience of the treatment result.   Aim: To investigate whether patients with essential tremor treated with DBS are subjectively experiencing any form of voice or speech disability compared to a healthy, age and sex matched control group.   Method: The study included 42 participants all together whereof 21 was part of a patient group with essential tremor treated with DBS in cZi and the other 21 participants was part of a healthy, age and sex matched control group. The participants of both groups filled out two different forms, VHI (RHI) which affects voice function and SOFT which affects speech function. The participants in the patient group also answered five profound questions about their subjective experience. The test of statistical significance was performed with regard of if a difference was to be found in the self-ratings between the two groups.   Results: The results of the study show that patients with essential tremor whom have been treated with DBS rates a significantly greater amount of subjective difficulties related to the voice and speech functioning compared to the healthy control group.   Conclusion: The results show that the DBS-treated patients with essential tremor experience a significantly greater amount of subjective difficulties related to voice and speech functioning compared to a healthy control group. The results also show a great individual variety in the subjective experience of speech and voice function which is important information to notify patients who are due to undergo DBS-treatment. A preoperative meeting with a speech and language pathologist to be informed of possible side effects caused by the DBS and in what ways this can effect the patient subjectively is required. Patients who postoperatively experience a negative effect on speech or voice functioning should be offered contact with a speech and language pathologist. / Tal- och rösteffekter av djup hjärnstimulering hos patienter med ärftlig tremor

Bakgrund: Kommunikation handlar om att förmedla information mellan individer. Det kan uppstå talsvårigheter till följd av afasi eller dysartri. Dysartri innebär att artikulationen påverkas på grund av förlamning i talmuskulatur medan afasi beror på en skada i hjärnans talcentrum. För att uppnå en god omvårdnad av personer med talsvårigheter var det viktigt att individen fick känna sig sedd och hörd. Stor vikt lades på sjuksköterskan och hens förmåga att uppfatta vad personen med talsvårigheter ville förmedla både verbalt och icke-verbalt. Det var därför viktigt att uppmärksamma personers erfarenheter av att leva med talsvårigheter. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva personers erfarenheter av att leva med försämrad talfunktion på grund av afasi eller dysartri. Metod: En beskrivande litteraturstudie där 12 vetenskapliga artiklar låg till grund för resultatet. Samtliga artiklar var av kvalitativ ansats. Huvudresultat: Resultatet har påvisat att livssituationen har förändrats för personer med talsvårigheter, de påverkades emotionellt negativt samt tvingades att hitta nya strategier och hanteringssätt för att handskas med sina talsvårigheter. Synen på framtiden var mycket individuell och skildes från person till person. Personer med talsvårigheter erfor både positiva och negativa förändringar i relationer till familj, vänner och omgivningen. I kontakten med vården har personer med talsvårigheter erfarit både positiva och negativa upplevelser. Slutsats: Gott bemötande och goda relationer till vårdpersonal har spelat en viktig roll i återhämtningsprocessen för personer med afasi och dysartri, därför bör sjuksköterskor vara medveten om detta för att ha möjligheten kunna skapa de bästa förutsättningar för patienten. / Background: Communication is about mediate information between individuals. Speech difficulties can occur as a result of aphasia or dysarthria. Dysarthria means that articulation is affected due to paralysis in speech muscles while aphasia is due to an injury in the brain's speech center. In order to achieve good nursing of people with speech difficulties, it was important for the individual to feel seen and heard. Great emphasis was then placed on the nurse and her ability to perceive what the person with aphasia wants to convey both verbally and non-verbally. It was therefore important to pay attention to people's experiences of living with speech difficulties. Aim: The aim of this literature study was to describe people's experiences of living with impaired speech function due to aphasia or dysarthria. Method: A descriptive literature study where 12 scientific articles were the basis for the result. All articles were of a qualitative approach. Main result: The result has shown that the life situation has changed for people with speech difficulties, they were affected emotionally negatively and forced to find new strategies and ways of dealing with their speech difficulties. The view of the future was very individual. People with speech difficulties experience both positive and negative changes in relationships with family, friends and the environment. In contact with health care, people with speech difficulties have experienced both positive and negative experiences. Conclusion: Good encounters and good relationships with health care professionals has played an important role in the recovery process for people with speech difficulties, therefore the nurse should be aware of this in order to be able to create the best conditions for the patient.

Approximately 50 % of all people with cerebral palsy (CP) have some form of speech or language disorder. Many of these have dysarthria, a neurological disorder that causes an impaired ability to articulate and effects respiration and phonation. Many people with CP consider dysarthria to be the biggest impairment as it has a major impact on their communication. Despite this there are limited voice and speech treatments for this group of patients. The purpose of this study was to evaluate whether treatment of speech and voice functions with intensive voice treatment (LSVT LOUD) can improve the speech intelligibility in patients with dysarthria secondary to CP. Five participants (3 male and 2 female) were recruited and underwent 16 one-hour sessions of intensive voice treatment. A single-case experimental design (SCED) was used and testing occurred two weeks prior to (PRE), during (TREAT) and immediately following (POST) treatment. Measures of sound pressure level (SPL) in decibel (dB) and speech intelligibility on word and sentence level were conducted, alongside perceptual ratings of voice quality. Before and after treatment, participants answered a self-response form to evaluate their speech and communication. In addition to this the participants also estimated how effortful the treatment was. The results showed improvement in speech intelligibility and increased dB SPL on word and sentence level for four of the five participants. Perceptual ratings showed minor improvements in voice quality. Two out of five participants rated an improvement in their speech and communication. Overall the participants estimated the treatment as “very strenuous”. This study has contributed knowledge about the effects of LSVT LOUD on a new age group of people with dysarthria secondary to CP. More research is needed to draw conclusions on the effects of LSVT LOUD on speech intelligibility for people with dysarthria secondary to CP. / Ungefär 50 % av alla personer med cerebral pares (CP) har någon form av tal- eller språksvårighet. Många av dessa har dysartri, vilket innebär nedsatt artikulationsförmåga samt påverkan på andning och fonation till följd av neurologisk skada. Många personer med CP anser att dysartri är den största funktionsnedsättningen då den försvårar kommunikationen. Trots detta saknas utvärderade tal- och röstbehandlingsmetoder för patientgruppen. Syftet med denna studie var att undersöka om behandling av tal- och röstfunktionen med intensiv röstbehandling (LSVT LOUD) kan påverka talförståeligheten för patienter med dysartri sekundärt till CP. Fem deltagare rekryterades (3 manliga och 2 kvinnliga): dessa genomgick 16 behandlingssessioner med intensiv röstbehandling á 1 timme. Till studien användes en single-case experimental design (SCED) där testning utfördes två veckor innan (PRE), under (TREAT) och direkt efter (POST) behandling. Mätningar gjordes på sound pressure level (SPL) i decibel (dB) och talförståelighet på ord - och meningsnivå. Dessutom gjordes perceptuella bedömningar av röstkvaliteten. Innan och efter behandling utvärderades tal- och kommunikationsförmågan genom ett självsvarsformulär. Deltagarna skattade dessutom hur ansträngande de upplevt behandlingsperioden. Behandlingen resulterade i förbättringar för fyra av fem deltagare gällande röststyrka och ökad talförståelighet på ord- och meningsnivå. Perceptuella bedömningar visade på små förbättringar beträffande röstkvalitet. Två av fem deltagare skattade att deras tal- och kommunikationsförmåga förbättrats efter behandling. Generellt sett upplevde deltagarna behandlingen som “väldigt mycket ansträngande”. Studien har bidragit med kunskap om effekten av LSVT LOUD på en ny åldersgrupp av personer med dysartri till följd av CP. Mer forskning behövs för att kunna dra slutsatser om effekten av LSVT LOUD på talförståeligheten för personer med dysartri sekundärt till CP.

Bakgrund: För subjektiva skattningar inom olika logopediska områden har olika typer av kortare självskattningsformulär utformats. I dagsläget finns inget kortare självskattningsformulär för kartläggning av upplevda talsymtom, förståelighet och kommunikativ delaktighet till följd av förvärvad talstörning. Syfte: Syftet med studien är att utforma ett kortfattat självskattningsformulär för förvärvade talstörningar för att kunna användas tidseffektivt, kostnadseffektivt och mindre belastande för patienter. Det kortfattade självskattningsformuläret ska kunna användas för självskattning av upplevd nedsättning vid initial kartläggning samt uppföljande bedömning. Metod: Studien inkluderade 86 deltagare fördelat mellan patientgrupp och kontrollgrupp. Kontrollgruppen bestod av 44 deltagare och patientgruppen bestod av 42 deltagare som hade en känd cerebrovaskulär sjukdom, neurodegenerativ sjukdom eller som var under pågående utredning via neurologmottagningen. Deltagarna fick besvara ett självskattningsformulär innehållande 71 påståenden där varje påstående skattades på en femgradig likertskala. Statistiska analyser genomfördes för reducering av antalet påståenden och skapande av kortare självskattningsformulär utifrån alternativa tillvägagångssätt. Upprepade mätningar genomfördes av samtliga självskattningsformulär som extraherats från det längre självskattningsformuläret TAL-71 för att undersöka samstämmigheten mellan den första och andra mätningen. Resultat: Denna studie resulterade i tre alternativ av kortare självskattningsformulär för förvärvade talstörningar där samtliga var jämförbara med det längre självskattningsformuläret TAL-71 i skattningen av upplevd nedsättning hos en viss deltagare. De upprepade mätningarnas korrelationer var statistiskt signifikanta för samtliga formulär. Slutsatser: Studiens resultat är vägledande i framtida studier för utvecklande av kortare självskattningsformulär för olika typer av förvärvade talstörningar. På grund av studiens urval av deltagare och antalet deltagare begränsas resultatens generaliserbarhet.

Bakgrund: Essentiell tremor (ET) behandlas bland annat med djup hjärnstimulering (DBS). Många patienter drabbas av stimuleringsinducerad dysartri (SID) till följd av behandlingsmetoden, vilket i sin tur kan påverka talförståeligheten. Oral diadochokinesi (DDK) används av kliniker vid utvärdering av dysartri då det pressar det artikulatoriska systemet. Studier har påvisat samband mellan akustiska egenskaper från DDK och naturligt tal. Ett fåtal studier har undersökt sambandet mellan DDK och talförståelighet men i dagsläget saknas studier inom området som bygger på fler än en kvantifiering av DDK.Syfte: Att undersöka om DDK kan predicera nedsatt talförståelighet till följd av DBS hos patienter med ET. Metod: Inspelade DDK-sekvenser av stavelserna [pa], [ta] och [ka] från 36 patienter med ET samlades in och matchades med skattningar av deras talförståelighet. Inspelningarna märktes upp med hjälp av en tränad mjukvara och kontrollerades sedan manuellt. Ett batteri av 45 akustiska parametrar beräknades på samtliga sekvenser. Statistiska beräkningar genomfördes för att undersöka om erhållna mått kunde predicera talförståelighet.Resultat: För prediktion av talförståelighet påvisades [pa] vara mer värdefull än [ta] och [ka]. Högst uppnådda resultat visade att [pa] kunde förklara 23% av variationen i talförståelighet.Slutsatser: Resultatet visar att DDK kan fungera som en relativt god prediktor av nedsatt talförståelighet till följd av DBS hos patienter med ET. Däremot bör man vara försiktig med att tillskriva DDK ett större förtroende gällande dess samband med talförståelighet, eftersom låga resultat erhölls i vissa beräkningar. Vidare forskning bör validera den använda modellen. / Tal- och rösteffekter av djup hjärnstimulering hos patienter med essentiell tremor, D.nr: 2014-67-32M.

In speech and language intervention, the ability to interact is seldom evaluated; rather intervention is evaluated in terms of improved testresults.  If goal-setting in intervention also is based on everyday communicative needs, the relevance of the treatment may be increased and intervention outcome may be implemented in the patient’s natural environment. The present study, as part of a research-project, is based on analyses of interaction and interviews to examine everyday conversations and speech and language intervention. The aim was to explore if there is a relation between everyday communication needs and goal-setting in speech and language intervention for people with aphasia. A further aim was to investigate if there are everyday communicative needs that may form goals for speech and language intervention. Two individuals with aphasia and one individual with both dysarhtria and aphasia participated in the study. Three speech and language pathologists and two relatives also participated in the study. Everyday interaction and intervention sessions were recorded and transcribed according to Conversation Analysis principles and analysed from an interactional perspective. Interviews regarding intervention and everyday communication were carried out with all participants. Recordings were presented and discussed with all participants, in so called retrospections. Four phenomena that illustrate communication needs of the participating patients were identified: repair, alternative and augmentative communication, co-construction and feedback. Analysis, interviews and retrospections have revealed that communication needs can form the basis of goal-setting in speech and language intervention. It is also demonstrated that intervention mainly is based on the everyday communication needs of the patient. Retrospections were also shown to be useful in order to observe communication needs in everyday life and in order to evaluate speech and language intervention. The retrospections were found to be beneficial to an open dialogue between speech and language pathologist, patient and relatives regarding the content and aim of the intervention.