Tal- och rösteffekter av djup hjärnstimulering hos patienter med ärftlig tremor

Bakgrund Nedsatt röststyrka är ett tecken på dysartri och ett vanligt symptom vid Parkinsons sjukdom. Ökad röststyrka kan åstadkommas genom röstterapi eller artificiellt genom hjälpmedel (t.ex. röstförstärkare). Ett övergripande mål med båda interventionerna är förbättrad talförståelighet. Röstterapi fokuserad på ökad röststyrka kan påverka även andra aspekter i talet positivt (såsom artikulation, röstkvalitet och prosodi), medan artificiell amplitudökning påverkar enbart amplituden. Ett problem med att uppskatta hur enbart en förändring i amplitud påverkar talförståelighet genom undersökning av dysartriskt tal är att individer med dysartri varierar, både gällande graden av dysartri och vilka aspekter av talet som är drabbade. Således kvarstår frågan hur enbart en förändring i amplitud påverkar talförståelighet, när andra påverkande faktorer hålls konstanta. Sådan information kan hjälpa till att belysa hur varierande volyminställningar kan påverka bedömningar av talförståelighet från inspelat talmaterial eller i kontexten telemedicin. Syfte Syftet med studien var att undersöka hur enbart amplitudförändring påverkar talförståeligheten. Metod Sjutton friska individer (10 kvinnor och 7 män) utan kända talsvårigheter spelades in när de läste fyra deltagarspecifika meningslistor från Swedish Test of Intelligibility (STI). För varje deltagare bevarades en inspelad meningslista i den habituella röststyrkan. De resterande tre sänktes i amplitud med -6dB, -12dB och -18dB i ett ljudredigeringsprogram. Författarna transkriberade talmaterialet ortografiskt och ett procentvärde av talförståelighet fastställdes för varje meningslista. Med icke-parametriska test undersöktes effekten av amplitudsänkning på talförståelighet.  Resultat Resultatet visade att artificiell amplitudsänkning inte hade någon effekt på talförståelighet. Post-hoc analys visade att kvinnor hade en signifikant lägre talförståelighet i -18dB jämfört med habituell röststyrka och -6dB, medan ingen effekt av amplitudsänkning på talförståeligheten påvisades hos män. På individnivå förekom stor variation i hur talförståelighet påverkades av amplitudsänkning.  Slutsatser Resultaten visade att enbart amplitudförändring inte nödvändigtvis påverkar talförståeligheten. Artificiell amplitudsänkning påverkade dock inte deltagarnas talförståelighet på ett enhetligt sätt, vilket är i linje med tidigare studier om att amplitud som variabel påverkar individer olika.

Bakgrund. Parkinsons sjukdom (PS) behandlas bland annat med djup hjärnstimulering (DBS). Ett relativt outforskat område för stimulering är caudala zona incerta (cZi). Man har med denna metod sett förbättringar när det gäller rörelsehindrande symtom men viss försämring av talet har påvisats. Syfte. Denna studie syftade till att undersöka om cZi-DBS vid PS påverkar talförståeligheten samt om förståeligheten av talet påverkas vid tillagt bakgrundsljud. Metod. Talmaterial med lästa ord från 10 patienter med PS, pre- och postoperativt samlades in. Dessa ord spelades upp för 32 lyssnare från allmänheten som ortografiskt transkriberade dessa. På en del av talmaterialet lades ett bakgrundsljud till som kan liknas vid ett bibliotek. Lyssnarnas transkriptioner poängsattes och statistiska beräkningar genomfördes. Resultat. Totalpoängen var signifikant lägre med påslagen stimulering jämfört med avslagen stimulering, oavsett bakgrundsljud. I blocket utan bakgrundsljud fanns även signifikanta skillnader som visade lägre totalpoäng när stimuleringen var påslagen jämfört med innan operation. Resultaten var genomgående signifikant lägre vid tillagt bakgrundsljud jämfört med utan. Slutsatser. Det har skett en försämring av talförståelighet vid stimulering av cZi. Dessa fynd är värdefulla för all vårdpersonal som jobbar med personer som har PS och de som ska genomgå/har genomgått cZi-DBS. Det är viktigt att hitta en balans mellan förbättrad motorisk förmåga och försämrad talförståelighet för att varje individ ska uppnå en så bra livskvalitet som möjligt.

Bakgrund: Essentiell tremor (ET) behandlas bland annat med djup hjärnstimulering (DBS). Många patienter drabbas av stimuleringsinducerad dysartri (SID) till följd av behandlingsmetoden, vilket i sin tur kan påverka talförståeligheten. Oral diadochokinesi (DDK) används av kliniker vid utvärdering av dysartri då det pressar det artikulatoriska systemet. Studier har påvisat samband mellan akustiska egenskaper från DDK och naturligt tal. Ett fåtal studier har undersökt sambandet mellan DDK och talförståelighet men i dagsläget saknas studier inom området som bygger på fler än en kvantifiering av DDK.Syfte: Att undersöka om DDK kan predicera nedsatt talförståelighet till följd av DBS hos patienter med ET. Metod: Inspelade DDK-sekvenser av stavelserna [pa], [ta] och [ka] från 36 patienter med ET samlades in och matchades med skattningar av deras talförståelighet. Inspelningarna märktes upp med hjälp av en tränad mjukvara och kontrollerades sedan manuellt. Ett batteri av 45 akustiska parametrar beräknades på samtliga sekvenser. Statistiska beräkningar genomfördes för att undersöka om erhållna mått kunde predicera talförståelighet.Resultat: För prediktion av talförståelighet påvisades [pa] vara mer värdefull än [ta] och [ka]. Högst uppnådda resultat visade att [pa] kunde förklara 23% av variationen i talförståelighet.Slutsatser: Resultatet visar att DDK kan fungera som en relativt god prediktor av nedsatt talförståelighet till följd av DBS hos patienter med ET. Däremot bör man vara försiktig med att tillskriva DDK ett större förtroende gällande dess samband med talförståelighet, eftersom låga resultat erhölls i vissa beräkningar. Vidare forskning bör validera den använda modellen. / Tal- och rösteffekter av djup hjärnstimulering hos patienter med essentiell tremor, D.nr: 2014-67-32M.