<p>I den här uppsatsen beskrivs kommunikationen stödd av ett talbaserat kommunikationshjälpmedel mellan två personer utan funktionshinder. Beskrivningen görs utifrån ett teoretiskt perspektiv som tar hänsyn till att kommunikation är en interaktiv social process och fokus ligger på processen i vilken man skapar samförståelse. En kvalitativ metod användes där observationer samlades in genom videoinspelningar av personer involverade i en måltid. Materialet analyserades genom en kommunikationsanalys i vilken fokus låg på hur samförståelse uppnåddes. Hastighetsbegränsning och symbolurvalet visade sig vara egenskaper hos kommunikationshjälpmedlet som påverkade kommunikationen på så sätt att deltagarna på grund av dessa fick reparera eller avbryta den aktuella konversationen. För att kompensera för hastighetsbegränsningen och symbolurvalet använde sig deltagarna framförallt av två olika strategier, den ena innebar att man genom samkonstruktion skapade yttranden och den andra innebar att man använde sig av den ackumulerade samförståelsen för att på ett så ekonomiskt sätt skapa yttranden. Sammantaget visade sig kommunikationen med hjälp av ett hjälpmedel vara en process i vilken alla deltagare var involverade och påverkades av situationen.</p>

I den här uppsatsen beskrivs kommunikationen stödd av ett talbaserat kommunikationshjälpmedel mellan två personer utan funktionshinder. Beskrivningen görs utifrån ett teoretiskt perspektiv som tar hänsyn till att kommunikation är en interaktiv social process och fokus ligger på processen i vilken man skapar samförståelse. En kvalitativ metod användes där observationer samlades in genom videoinspelningar av personer involverade i en måltid. Materialet analyserades genom en kommunikationsanalys i vilken fokus låg på hur samförståelse uppnåddes. Hastighetsbegränsning och symbolurvalet visade sig vara egenskaper hos kommunikationshjälpmedlet som påverkade kommunikationen på så sätt att deltagarna på grund av dessa fick reparera eller avbryta den aktuella konversationen. För att kompensera för hastighetsbegränsningen och symbolurvalet använde sig deltagarna framförallt av två olika strategier, den ena innebar att man genom samkonstruktion skapade yttranden och den andra innebar att man använde sig av den ackumulerade samförståelsen för att på ett så ekonomiskt sätt skapa yttranden. Sammantaget visade sig kommunikationen med hjälp av ett hjälpmedel vara en process i vilken alla deltagare var involverade och påverkades av situationen.

<p>I denna studie har vardaglig interaktion studerats utifrån ett dialogiskt perspektiv där en av samtalsdeltagarna är en ung man (M) med autism som använder alternativ ochkompletterande kommunikation (AKK). Studiens syfte var att undersöka hur kommunikativa projekt (t.ex. begäran av föremål eller aktiviteter) sekventiellt är konstruerade samt att synliggöra de sociala mönstren som bygger upp kommunikativa projekt vilka möjliggör för en person med autism att delta i en kommunikativ kontext genom bildanvändning och andra kommunikativa resurser. Analysen grundar sig på videoinspelat material av två kvällar då M filmades i sin hemmiljö. Conversation Analysis används som samtalsanalytiskt verktyg, vilket lämpar sig väl för att synliggöra kvalitativa samtalsfenomen. Den generella strukturen i de kommunikativa projekten har setts vara organiserade i tre faser. En prefas vilken består av handlingar där samtalspartnern guidar M till att uttrycka (oftast) en begäran explicit. Denna fas möjliggör för M att öppna upp ett kommunikativt projekt. I huvudfasen samkonstrueras en explicit begäran av deltagarna genom att den talande parten sätter ord på M´s icke verbala uttryck. Avslutningsvis består postfasen av bekräftande och avslutande handlingar. Denna studie visar att deltagarna bygger upp de kommunikativa projekten genom ömsesidiga och samarbetande handlingar som, förutom det kommunikativa projektets funktion, i sig är värdefulla för deltagarna.</p>

I denna studie har vardaglig interaktion studerats utifrån ett dialogiskt perspektiv där en av samtalsdeltagarna är en ung man (M) med autism som använder alternativ ochkompletterande kommunikation (AKK). Studiens syfte var att undersöka hur kommunikativa projekt (t.ex. begäran av föremål eller aktiviteter) sekventiellt är konstruerade samt att synliggöra de sociala mönstren som bygger upp kommunikativa projekt vilka möjliggör för en person med autism att delta i en kommunikativ kontext genom bildanvändning och andra kommunikativa resurser. Analysen grundar sig på videoinspelat material av två kvällar då M filmades i sin hemmiljö. Conversation Analysis används som samtalsanalytiskt verktyg, vilket lämpar sig väl för att synliggöra kvalitativa samtalsfenomen. Den generella strukturen i de kommunikativa projekten har setts vara organiserade i tre faser. En prefas vilken består av handlingar där samtalspartnern guidar M till att uttrycka (oftast) en begäran explicit. Denna fas möjliggör för M att öppna upp ett kommunikativt projekt. I huvudfasen samkonstrueras en explicit begäran av deltagarna genom att den talande parten sätter ord på M´s icke verbala uttryck. Avslutningsvis består postfasen av bekräftande och avslutande handlingar. Denna studie visar att deltagarna bygger upp de kommunikativa projekten genom ömsesidiga och samarbetande handlingar som, förutom det kommunikativa projektets funktion, i sig är värdefulla för deltagarna.

Sammanfattning Studien har utformats ur problematiken kring förskolans blivande skolbarns brist på kommunikation, och skapandet av aktiviteter som möjliggör att barngruppen utmanas till att samarbeta. Syftet med studien var att undersöka och analysera en sagoskapandeprocess med ljudeffekter där dessa förmågor har utmanats. Studien är ett studentinitierat utvecklingsarbete där Gröntes (2013) material och läromedel har justerats för att anpassa en yngre målgrupp. Diverse teckenvärldar har använts för att tillge barnen resurser för att transformera och därpå gestalta egna representationer, dessa representationer har legat grund för det som slutligen utformat sagan som slutprodukt. Denna kreativa process förklaras som meningskapandeprocesser vilka tolkats och analyserats med hjälp av socialsemiotikens multimodala perspektiv. Gruppens samarbetsförmågor och samspel har studerats utifrån ett multimodalt interaktionsanalytiskt perspektiv. Detta har resulterat i tre forskningsfrågor som osystematisk besvarats i resultat och analyskapitlet samt mer övergripande och strukturerat i diskussionskapitlet. Resultateten påvisar vilka erfarenheter en sagoskapandeprocess med ljudeffekter kan bidra med utifrån de egenvalda teckenvärldar studien utgår ifrån, teckenvärldarnas effektivitet att frambringa meningsskapande sammanhang samt vad som skett då barnen utmanats till att samarbeta och förstå varandras meningsskapande. Slutsatsen påvisar hur produktiv en individanpassad undervisning kan vara men också hur detta förhållningssätt kan vara en anledning till att barns samarbetsförmågor försämras. Dessutom påvisar slutsatsen att den mångfald av beslut som barnen skulle fatta i sagoskapandeprocessen snarare skapade konflikter, vilket visserligen utmanade barnen för att samarbeta, men försämrade gruppens samkonstruktion.

Målgruppen unga som varken arbetar eller studerar är heterogen med olika behov ochrisken att hamna i tidigt utanförskap samt svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden ärcentralt för målgruppen. Flera av Sveriges kommuner behöver utveckla arbetet med atterbjuda individanpassade insatser. Via gemensamma aktiviteter är vår tes att mening ochhopp om framtiden kan formuleras vilket kan motverka utanförskapet och över tid förstärkamålgruppens position på arbetsmarknaden. Därför intresserar sig vår undersökning för hurgemensamma aktiviteter har konstruerats och använts. Syftet med undersökningen är att tareda på hur yrkesverksamma inom det kommunala aktivitetsansvaret använder sig avgemensamma aktiviteter i arbetet med unga vuxna som varken arbetar eller studerar. Iundersökningen vill vi också ta reda på hur aktiviteterna konstrueras samt vad deyrkesverksamma upplever att aktiviteterna bidrar till för målgruppen. Frågeställningarna är: ● Hur konstrueras och används gemensamma aktiviteter inom det kommunalaaktivitetsansvaret (KAA)?● Hur resonerar yrkesverksamma inom det kommunala aktivitetsansvaret kringaktiviteterna och resultatet som dessa kan ge? Sex semistrukturerade intervjuer har genomförts med yrkesverksamma inom KAA ochresultatet analyseras utifrån SocioDynamisk vägledningsteori med begreppensamkonstruktion, livsplanerande och perspektivvidgande som utgångspunkt. Resultatetshuvuddrag är att yrkesverksamma arbetar flexibelt utifrån individen och att människanssjälvbestämmande värdesätts. Samkonstruktion finns men är ej centralt i kommunerna.Aktiviteterna konstrueras för att tillgodose de behov som identifierats hos målgruppen. Ikommunerna är vägledningen en process med liknande inslag. Nyckelord: gemensamma aktiviteter, individanpassning, kommunala aktivitetsansvaret,samkonstruktion, studie- och yrkesvägledning

I föreliggande studie undersöktes samtal där tre personer som stammar deltog i interaktioner med olika deltagarstrukturer; med en annan person som stammar, med en närstående person samt med en person i en institutionell kontext. Studien syftade till att analysera likheter och skillnader mellan samtal med olika deltagarstrukturer, med avseende på fenomenen samkonstruktion, blickkontakt vid samkonstruktion och uppbackning. Sammanlagt medverkade tolv personer, i totalt nio dyader. De nio samtalen, som var mellan 35 och 55 minuter långa, spelades in och analyserades enligt principer från Conversation Analysis (CA). Även beräkningar utfördes på fenomenen verbala uppbackningar, samkonstruktion och blickkontakt vid samkonstruktion. Av resultatet framkommer att det genomförs färre samkonstruktioner i de institutionella samtalen, och en tendens till att det görs fler samkonstruktioner i närståendesamtalen. Personerna som stammar gör färre samkonstruktioner i de institutionella samtalen, och gör flest samkonstruktioner i samtalen mellan två personer som stammar. Närståendesamtalen är den deltagarstruktur där det förekommer lägst antal stamningsrelaterade samkonstruktioner. Vid samkonstruktion har deltagarna vanligtvis blickkontakt. Genomgående gäller att samtalspartnern gör fler verbala uppbackningar än personerna som stammar. Det förekommer fler verbala uppbackningar i de samtal där samtalspartnerna inte känner varandra, än i de samtal då de känner varandra. Det är relativt ovanligt att verbal uppbackning förekommer i samband med stamning. / In the present study recordings of three people who stutter in interaction with different interlocutors were analysed. The participant frameworks were the person who stutters with another person who stutters, with a close friend and with an unknown person in an institutional context. The aim of the present study was to analyse similarities and differences among the interactions with different participant frameworks, regarding acknowledgement tokens, joint productions and eye contact in joint productions. In all, there were twelve participants taking part in nine dyads. The nine interactions were between 35 and 55 minutes long, and analysed according to the principles of Conversation Analysis (CA). Calculations were performed on the phenomena verbal acknowledgement tokens, joint productions and eye contact in joint productions. The result shows that there are fewer cases of joint productions in the institutional conversations and that there is a tendency that joint productions are most frequent in the conversations with a close friend. The people who stutter perform fewer joint productions in the institutional conversations and the most joint productions in the conversations between two people who stutter. The conversation with a close friend is the type of conversation with the lowest prevalence of joint productions related to stuttering. The participants mainly have eye contact when participating in joint productions. A consistent feature in all conversations is that the conversational partner produces more verbal acknowledgement tokens than the people who stutter. There are more verbal acknowledgement tokens in the conversations where the interlocutors are not acquainted. It is rather uncommon that verbal acknowledgement tokens appear in instances of stuttering.

In speech and language intervention, the ability to interact is seldom evaluated; rather intervention is evaluated in terms of improved testresults.  If goal-setting in intervention also is based on everyday communicative needs, the relevance of the treatment may be increased and intervention outcome may be implemented in the patient’s natural environment. The present study, as part of a research-project, is based on analyses of interaction and interviews to examine everyday conversations and speech and language intervention. The aim was to explore if there is a relation between everyday communication needs and goal-setting in speech and language intervention for people with aphasia. A further aim was to investigate if there are everyday communicative needs that may form goals for speech and language intervention. Two individuals with aphasia and one individual with both dysarhtria and aphasia participated in the study. Three speech and language pathologists and two relatives also participated in the study. Everyday interaction and intervention sessions were recorded and transcribed according to Conversation Analysis principles and analysed from an interactional perspective. Interviews regarding intervention and everyday communication were carried out with all participants. Recordings were presented and discussed with all participants, in so called retrospections. Four phenomena that illustrate communication needs of the participating patients were identified: repair, alternative and augmentative communication, co-construction and feedback. Analysis, interviews and retrospections have revealed that communication needs can form the basis of goal-setting in speech and language intervention. It is also demonstrated that intervention mainly is based on the everyday communication needs of the patient. Retrospections were also shown to be useful in order to observe communication needs in everyday life and in order to evaluate speech and language intervention. The retrospections were found to be beneficial to an open dialogue between speech and language pathologist, patient and relatives regarding the content and aim of the intervention.