Inledning: Vad är det egentligen som händer i den terapeutiska relationen mellan terapeut och patient? Som psykodynamisk terapeut kan det tyckas självklart att grubbla över den terapeutiska relationens kvalitet eftersom relationen mellan patient och terapeut är central för förändringsprocessen. Syftet med denna kvalitativa studie är att utforska patienters upplevelser av den terapeutiska relationen. Frågeställningarna fokuserar på patienters beskrivningar av den terapeutiska relationen, vad som upplevs som hinder respektive främjande för den terapeutiska relationen samt upplevelser av betydelsefulla ögonblick under terapin. Metod: I studien intervjuas fem patienter vars psykodynamiska terapi omfattat minst 50 sessioner. Resultaten visar att lugn och närvaro hos terapeuten är betydelsefullt för den terapeutiska relationen. Den återkommande ritualen och rummet, som patienterna går in i vid varje samtal, är viktigt för terapin och blir som en del av relationen. Ett bra möte beskrivs som ett tillfälle av bekräftelse bortom orden. Ömsesidighet i den terapeutiska relationen och en känsla av acceptans och värme från terapeuten har stor betydelse för den terapeutiska processen. Slutsatserna är att om patienten skall uppleva känslomässig ömsesidighet i den terapeutiska relationen krävs en terapeut med stark närvaro i stunden. Om ömsesidighet inte uppnås uppstår inte heller något genuint möte. När patienten i psykoterapi möter en terapeut som är varm, närvarande och engagerad, samt har förmåga att fånga ögonblicket och möta patienten där denna befinner sig, utvecklas relationen till något starkt och betydelsefullt som lever vidare och skapar trygghet långt efter att terapin är avslutad.

<p>Syftet var att undersöka hur troende kristna som gått i psykoterapi, upplevt att de själva och terapeuten förhållit sig till gudstron. Författarna har använt en halvstrukturerad kvalitativ intervjuform för studiens genomförande.</p><p>Sammanfattningsvis framkom att respondenterna inför en psykoterapi haft farhågor om att bli bemötta och tolkade i ramar som varit oförenliga med det egna seendet, men att farhågorna i de reella psykoterapierna inte besannats. Vidare framkom att respondenterna förhållit sig till sin gudstro genom att anpassa sig till terapeuternas inställning. Det betyder att om terapeuterna visat sig vara villiga att prata om tron, har respondenterna delgivit den. Har däremot terapeuterna verkat obekväma med trossamtal, har respondenterna bytt ämne. Terapeuterna har, enligt respondenterna, varit sparsmakade i att själva initiera trossamtal och haft en avvaktande, men respektfull hållning gentemot respondentens gudstro. Respondenterna uttryckte även att samtal om trons kopplingar till den psykologiska problematiken upplevs som berikande, men ansågs inte nödvändigt för framgångsrika terapier.</p>

Syftet var att undersöka hur troende kristna som gått i psykoterapi, upplevt att de själva och terapeuten förhållit sig till gudstron. Författarna har använt en halvstrukturerad kvalitativ intervjuform för studiens genomförande. Sammanfattningsvis framkom att respondenterna inför en psykoterapi haft farhågor om att bli bemötta och tolkade i ramar som varit oförenliga med det egna seendet, men att farhågorna i de reella psykoterapierna inte besannats. Vidare framkom att respondenterna förhållit sig till sin gudstro genom att anpassa sig till terapeuternas inställning. Det betyder att om terapeuterna visat sig vara villiga att prata om tron, har respondenterna delgivit den. Har däremot terapeuterna verkat obekväma med trossamtal, har respondenterna bytt ämne. Terapeuterna har, enligt respondenterna, varit sparsmakade i att själva initiera trossamtal och haft en avvaktande, men respektfull hållning gentemot respondentens gudstro. Respondenterna uttryckte även att samtal om trons kopplingar till den psykologiska problematiken upplevs som berikande, men ansågs inte nödvändigt för framgångsrika terapier.