I dagens skola finns ingen entydig uppfattning om hur den första skrivinlärningen ska ske, med penna och papper eller med hjälp av digitala verktyg. Syftet med denna studie är att jämföra elevtexter från årskurs 3 skrivna efter traditionell skrivundervisning och metoden Att skriva sig till läsning (ASL). Frågeställningarna i studien handlar om skillnader mellan olika kategorier skrivares texter utifrån helhet och struktur, meningar, ord samt tecken. Studiens teoretiska utgångspunkt är det sociokulturella perspektivet med medierande resurser, och texttriangeln används som teoretisk analysmodell. Materialet som ligger till grund för denna studie är 24 elevtexter från nationella provet i svenska i årskurs 3. Texterna är hämtade från fyra klasser där två fått traditionell skrivundervisning och två undervisats efter ASL-metoden. Från varje klass finns två elevtexter skrivna av säkra skrivare, två av medelsäkra skrivare och två av mindre säkra skrivare. Texterna är analyserade utifrån texttriangeln med hjälp av lix-generatorn och Word. Resultatet i studien är tvetydigt och visar inte vilken skrivundervisningsmetod som är mest fördelaktig för textens helhet. Vidare visar resultatet att ASL-metoden är gynnsam för elevtexters längd och ordvariation samt användandet av styckeindelning och talstreck. Eleverna som undervisats efter denna metod skriver dessutom längre grafiska och syntaktiska meningar. Resultatet visar också att traditionell skrivundervisning gynnar elevers stavning. Dock finns det inga tydliga skillnader mellan metoderna när det gäller elevtexternas andel långord och teckenfel. Slutligen visar resultatet att skrivundervisningsmetoderna kan vara fördelaktiga för olika kategorier skrivare.