The purpose of this study has been to examine the use of augmentative and alternative communication in special school The study examine which methods and various purpose AAC used by and with the students and what it is that determines what form to use according to educators. The research shows how important communication is for a child's cognitive development and that it is largely a question of competence on how AAC is used in special school. It is a qualitative study based on observations at three different special schools and three interviews with five educators who all work with students having development disabilities in early stages and use AAC in their daily activities. The empirical data has been analyzed from a socio-cultural perspective, focusing on the concepts of artifacts and mediation. The results show that they use both aided and unaided AAC. AAC are used to structure the day visually in schematically pictures, to enhance their speech, to help to show their intention and to help their memory. The result also shows that, according to educators, students' abilities and previous experience is crucial to which form of AAC that they will use. It is also clear that many cases the teachers themselves is the one who analyze the abilities that students have and then choose an AAC method to work with. Another factor that also influences is the financial resources allocated to special school and the teachers 'and assistants' lack of expertise in the field. The result also reveal that a very small portion of AAC use is about how students communicate with AAC, to make their opinions and voices heard in a more independent way. The conclusion is that there are many different forms of AAC in special school. The purpose of the AAC is usually about structuring and make the world more understandable to students. It is generally the student's abilities that determine what form of AAC used, but there are other factors that also affect. Financial resources and lack of expertise are some of these factors. In other words, the special teacher have in their profession an important role in which type of AKK that are used and in which knowledge those who working in special school have of AAC. / Syftet med studien är att undersöka användningen av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) i grundsärskolan. I studien undersöks vilka olika former och i vilka olika syften AKK används av och med eleverna, samt vad det är som avgör vilken form man använder enligt pedagogerna. Forskningen visar hur viktig kommunikationen är för ett barns kognitiva utveckling och att det till stor del handlar om kompetens på hur AKK-användningen ser ut. Studien är en kvalitativ undersökning som bygger på tre observationer i grundsärskolan samt tre intervjuer med fem pedagoger som alla arbetar med elever på tidig utvecklingsnivå och använder AKK i den dagliga verksamheten. Empirin har analyserats ur ett sociokulturellt perspektiv med fokus på begreppen artefakter och mediering. Resultatet visar på att det både används hjälpmedelsberoende och hjälpmedelsoberoende AKK. AKK används i syfte att strukturera vardagen visuellt i form av schemabilder, förstärka det talade språket, att förmedla sin vilja och som minneshjälp. Resultatet visar även på att det enligt pedagogerna är elevernas förmågor och tidigare erfarenheter som är avgörande för vilken form av AKK som används, det framgår också att det många fall är pedagogerna själva som analyserar vilka förmågor som eleverna har och därefter tar fram en AKK-metod som man arbetar med. En annan faktor som också påverkar är vilka ekonomiska resurser som tilldelats grundsärskolan samt pedagogers och assistenters brist på kompetens inom området. Resultatet visar även på att en väldigt liten del av AKK användandet handlar om hur eleverna kommunicerar med AKK för att göra sin röst hörd eller sina egna åsikter på ett mer självständigt sätt. Slutsatsen är att det finns många olika former av AKK i grundsärskolan. Syftet med AKK handlar oftast om att strukturera och göra omvärlden mer begriplig för eleverna. Det är i huvudsak elevens förmågor som avgör vilken form av AKK som används, men det finns andra faktorer som också spelar in. Ekonomiska resurser och brister i kompetens är några av dessa faktorer. Med andra ord så har specialläraren i sin profession en viktig roll i vilken typ av AKK som används och i hur kompetensen hos de som arbetar i grundsärskolan ser ut.

My essay begins with a story in which I portray different communicative situations at the preschool unit Myran. The children in my story are at an early stage of development and they all suffer from multiple disabilities which inhibit their ways of communicating. Through my story, I describe how I perceive different communication dilemmas in my work place. A difficulty I cover in my essay is how the educator knows if he or she has interpreted a child correctly when it does not have a verbal communication and therefore is completely dependent on the educators’ interpretations of its communication efforts. The purpose of my essay is to demonstrate the educator´s role in communication, and I want to highlight how children with multiple disabilities communicate. I also want to investigate how important communication is in a child´s learning process. The question I ask myself is how the communication between an educator and a multiply disabled child looks like and also what nature of communication is. The method I use is the essay form where my reflection takes up a large part. In my reflection I start from my experience-based story and by making use of literature addressing various theories of communication, I arrive at the conclusion that the educator has a decisive role for developing a child´s communication skill.

<h2>SYFTE</h2><p>Syftet med denna uppsats är att analysera hur kommunikations- och samspelsförmåga uttrycks över tid när en ung man på tidig utvecklingsnivå och med autism deltar i en dyad i sherbornebehandling. Frågeställningar:</p><ol><li>Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga över tid i behandlingssituationen? </li><li>Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga i hemmet respektive skolan under samma tidsperiod? </li></ol><h1> </h1><h2>METOD</h2><p>Denna pre-experimentella fallstudie rör en 18-årig man som under drygt ett år kom till habiliteringen för att delta i arton sherbornebehandlingar med en sjukgymnast med mångårig erfarenhet av sherbornemetodik. Sherborne är en rörelsemetodik där rörelser används för att utveckla rums- och kroppsmedvetenhet och skapa relationer till andra. Samtliga arton behandlingar videofilmades och data insamlades via observation. En detaljerad nedteckning av händelseförloppet i en videoinspelning i början av behandlingsperioden och en i slutet gjordes. Under arbetet med att analysera kommunikation och samspel i videoinspelningarna uppkom behovet av att komplettera Sherbornes samspelsskala med ett bedömningsmaterial för att kunna analysera kommunikation och samspel i detalj<em> </em>med <em>personer på tidig nivå</em>, ”Brandquists & Althoffs Samspelsskala: Analys av samspel med personer på tidig utvecklingsnivå - Sherborne”, bilaga 7. För att öka tillförlitligheten i resultatet inhämtades dels kommentarer från deltagande sjukgymnast och mannens förälder under det att de såg de båda videofilmerna, dels gjordes en översiktlig analys av tio övriga videoinspelningar från sherborneperioden. Förälder och lärare intervjuades före och efter behandlingsperioden om den unge mannens kommunikation och samspelsförmåga i hemmet och på skolan.</p><h2>RESULTAT</h2><p>Resultat visar på en positiv effekt på den unge mannens förmåga till kommunikation och samspel. Under sherborneperioden framkommer gradvis en förändring av hur mannen riktade sin uppmärksamhet: från att blicken var ”tom” eller att blicken svepte över rummet till att han allteftersom kroppsligen riktade sig mot sjukgymnasten och sökte blickkontakt. Sjukgymnasten anpassade sitt förhållningssätt för att få till stånd ett så bra samspel som möjligt. Från att hon i början var mer inlyssnande och använde beröring för att bekräfta hans reaktioner, till användandet av ett ökat verbalt inslag mot slutet. I slutet av perioden började den unge mannen ta egna initiativ till samspel genom att rikta sin hand mot sjukgymnasten. Även i hem och skola ökade hans intresse för omgivningen. Han tog initiativ till kommunikation (ett ökat antal handlingssekvenser) och var på gång att utveckla delad uppmärksamhet. Han började säga ifrån mer genom att använda sin röst. Det självskadande beteendet minskade både under sherbornebehandlingen och i hemmet. I övrigt märkte både förälder och sjukgymnast en ökad balans och stabilitet i hans kropp och en förbättrad rörelseförmåga i hans svaga högersida.</p><p> </p><h2>SLUTSATSER</h2><p>Fallstudien tyder på att sherbornemetodik kan ha bidragit till en positiv effekt på såväl kommunikation och samspelsförmåga som rörelseförmåga hos denne unge man på tidig utvecklingsnivå och med autism.</p> / <h2>INTRODUCTION</h2><p>Caregivers perceive many of difficulties in interaction with persons at a presymbolic stage. In Sherborne Developmental Movement the theoretical issue is that movement experiences developing body and spatial awareness contribute to awareness of self. This gaining of body mastery is fundamental to the awareness of others, the ability to relate to others.</p><p> </p><p>The aim of this study is to analyse how communication and interaction is expressed over a period of time as a young man in an early stage of language development (pre-intentional communication) and with autism participates in a dyad in SDM sessions. Research questions:1. How do communication and interaction skills develop over time in the SDM sessions? 2. How do communication and interaction skills develop at home and school during the same period?</p><h2>METHOD</h2><p>In this pre-experimental case study an 18-year-old man with profound autism spectrum disorder, a right-sided motor disorder and a severe language impairment is participating. Giving no responses in communication, caregivers rarely perceived successful interaction. He suddenly burst out in aggressive acts. Lasting over a year he participated in an intervention consisting of eighteen SDM sessions in a dyad with a physiotherapist, skilled in SDM, at Habilitation Centre. Sessions were based on a “caring” SDM-relationship and treatment focused on basic movements. All sessions were videotaped. Communication and interaction skills were thoroughly assessed at the first and last session. In the process of analysing data the SDM scale of type of relation had to be supplemented by scales showing abilities of communication and interaction of the leader and the participant. This scale named "Brandquists & Althoff Interaction Scale: Analysis of the interaction with individuals at an early stage of development - Sherborne”, was used in reporting the data obtained in the study.</p><p>To increase the reliability of the data, comments from the participating physiotherapist and the father of the young man were registered while they individually watched the two video recordings. A somewhat simplified examination of ten of the video recordings was also made. Communication and interaction skills were also investigated at home and school through interviews and questionnaires before and after the SDM treatment. These data were then to be compare to the data of the SDM sessions.</p><p> </p><h2>RESULTS</h2><p>Results show a positive effect on communication and interaction skills of the young man. During the period of sessions he gradually changed the way of directing attention. Initially his eyes were "empty" or his gaze swept across the room to him. Later he focused on the hands of the physiotherapist while rocking his leg and eventually he physically directed himself to the physiotherapist and searched eye contact. The physiotherapist was sensitive to his physical reactions adapting her approach in order to making him feel secure and achieve trust. In the beginning she used tactile methods in her communication, but seeing he felt more secure she introduced more verbal confirming towards the end.  At the end of the period he began to take communicative initiatives by approaching his hand and “pointing” at the physiotherapist.</p><p> </p><p>At home and school caregivers reported an increasing interest in the environment. He used more initiative for communication (an increased number of action sequences) and was on his way to develop joint attention. He started to use his voice to protest. The number of self-destructive behaviours decreased during the Sherborne sessions and at home. Successively he gained greater stability and balance in his body and the mobility of the weak side improved. The data obtained in interviews with caregivers confirmed the results achieved in the study and strengthened the reliability of the results of SDM.</p><h2>CONCLUSIONS</h2><p>The result of the study implies that SDM may have contributed to a positive effect on the communication and interaction skills of this young man.</p>

SYFTE Syftet med denna uppsats är att analysera hur kommunikations- och samspelsförmåga uttrycks över tid när en ung man på tidig utvecklingsnivå och med autism deltar i en dyad i sherbornebehandling. Frågeställningar: Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga över tid i behandlingssituationen? Hur utvecklas kommunikations- och samspelsförmåga i hemmet respektive skolan under samma tidsperiod?   METOD Denna pre-experimentella fallstudie rör en 18-årig man som under drygt ett år kom till habiliteringen för att delta i arton sherbornebehandlingar med en sjukgymnast med mångårig erfarenhet av sherbornemetodik. Sherborne är en rörelsemetodik där rörelser används för att utveckla rums- och kroppsmedvetenhet och skapa relationer till andra. Samtliga arton behandlingar videofilmades och data insamlades via observation. En detaljerad nedteckning av händelseförloppet i en videoinspelning i början av behandlingsperioden och en i slutet gjordes. Under arbetet med att analysera kommunikation och samspel i videoinspelningarna uppkom behovet av att komplettera Sherbornes samspelsskala med ett bedömningsmaterial för att kunna analysera kommunikation och samspel i detalj med personer på tidig nivå, ”Brandquists &amp; Althoffs Samspelsskala: Analys av samspel med personer på tidig utvecklingsnivå - Sherborne”, bilaga 7. För att öka tillförlitligheten i resultatet inhämtades dels kommentarer från deltagande sjukgymnast och mannens förälder under det att de såg de båda videofilmerna, dels gjordes en översiktlig analys av tio övriga videoinspelningar från sherborneperioden. Förälder och lärare intervjuades före och efter behandlingsperioden om den unge mannens kommunikation och samspelsförmåga i hemmet och på skolan. RESULTAT Resultat visar på en positiv effekt på den unge mannens förmåga till kommunikation och samspel. Under sherborneperioden framkommer gradvis en förändring av hur mannen riktade sin uppmärksamhet: från att blicken var ”tom” eller att blicken svepte över rummet till att han allteftersom kroppsligen riktade sig mot sjukgymnasten och sökte blickkontakt. Sjukgymnasten anpassade sitt förhållningssätt för att få till stånd ett så bra samspel som möjligt. Från att hon i början var mer inlyssnande och använde beröring för att bekräfta hans reaktioner, till användandet av ett ökat verbalt inslag mot slutet. I slutet av perioden började den unge mannen ta egna initiativ till samspel genom att rikta sin hand mot sjukgymnasten. Även i hem och skola ökade hans intresse för omgivningen. Han tog initiativ till kommunikation (ett ökat antal handlingssekvenser) och var på gång att utveckla delad uppmärksamhet. Han började säga ifrån mer genom att använda sin röst. Det självskadande beteendet minskade både under sherbornebehandlingen och i hemmet. I övrigt märkte både förälder och sjukgymnast en ökad balans och stabilitet i hans kropp och en förbättrad rörelseförmåga i hans svaga högersida.   SLUTSATSER Fallstudien tyder på att sherbornemetodik kan ha bidragit till en positiv effekt på såväl kommunikation och samspelsförmåga som rörelseförmåga hos denne unge man på tidig utvecklingsnivå och med autism. / INTRODUCTION Caregivers perceive many of difficulties in interaction with persons at a presymbolic stage. In Sherborne Developmental Movement the theoretical issue is that movement experiences developing body and spatial awareness contribute to awareness of self. This gaining of body mastery is fundamental to the awareness of others, the ability to relate to others.   The aim of this study is to analyse how communication and interaction is expressed over a period of time as a young man in an early stage of language development (pre-intentional communication) and with autism participates in a dyad in SDM sessions. Research questions:1. How do communication and interaction skills develop over time in the SDM sessions? 2. How do communication and interaction skills develop at home and school during the same period? METHOD In this pre-experimental case study an 18-year-old man with profound autism spectrum disorder, a right-sided motor disorder and a severe language impairment is participating. Giving no responses in communication, caregivers rarely perceived successful interaction. He suddenly burst out in aggressive acts. Lasting over a year he participated in an intervention consisting of eighteen SDM sessions in a dyad with a physiotherapist, skilled in SDM, at Habilitation Centre. Sessions were based on a “caring” SDM-relationship and treatment focused on basic movements. All sessions were videotaped. Communication and interaction skills were thoroughly assessed at the first and last session. In the process of analysing data the SDM scale of type of relation had to be supplemented by scales showing abilities of communication and interaction of the leader and the participant. This scale named "Brandquists &amp; Althoff Interaction Scale: Analysis of the interaction with individuals at an early stage of development - Sherborne”, was used in reporting the data obtained in the study. To increase the reliability of the data, comments from the participating physiotherapist and the father of the young man were registered while they individually watched the two video recordings. A somewhat simplified examination of ten of the video recordings was also made. Communication and interaction skills were also investigated at home and school through interviews and questionnaires before and after the SDM treatment. These data were then to be compare to the data of the SDM sessions.   RESULTS Results show a positive effect on communication and interaction skills of the young man. During the period of sessions he gradually changed the way of directing attention. Initially his eyes were "empty" or his gaze swept across the room to him. Later he focused on the hands of the physiotherapist while rocking his leg and eventually he physically directed himself to the physiotherapist and searched eye contact. The physiotherapist was sensitive to his physical reactions adapting her approach in order to making him feel secure and achieve trust. In the beginning she used tactile methods in her communication, but seeing he felt more secure she introduced more verbal confirming towards the end.  At the end of the period he began to take communicative initiatives by approaching his hand and “pointing” at the physiotherapist.   At home and school caregivers reported an increasing interest in the environment. He used more initiative for communication (an increased number of action sequences) and was on his way to develop joint attention. He started to use his voice to protest. The number of self-destructive behaviours decreased during the Sherborne sessions and at home. Successively he gained greater stability and balance in his body and the mobility of the weak side improved. The data obtained in interviews with caregivers confirmed the results achieved in the study and strengthened the reliability of the results of SDM. CONCLUSIONS The result of the study implies that SDM may have contributed to a positive effect on the communication and interaction skills of this young man.