Syftet med uppsatsen är att synliggöra vilka uppfattningar pedagoger i förskolan har av tjat samt vilka arbetssätt de använder sig av för att förebygga det. För att få svar på detta har vi gjort en kvalitativ studie där vi samlat in empiri genom att intervjua pedagoger i förskolan. Vi har valt att fokusera på pedagogernas variation i uppfattningar av tjat. Det resultat vi fått fram är att de pedagoger vi intervjuat uppfattar att de tjatar i olika situationer, men att de även har många och varierade arbetssätt att ta till för att förebygga och minska ner på det. 

<p>Syftet med denna studie var att undersöka och problematisera några pedagogers syn på hur de anser att den uppmärksamhet de dagligen ger barn ser ut, och om den leder till någon givande kommunikation mellan pedagog och barn. Ytterligare ett syfte var att undersöka på vilket sätt pedagogerna talar till eller med barn, hur de lyssnar på vad barn har att säga samt hur de bäst anser att de ger barn goda förutsättningar för att kunna uttrycka sina åsikter och känslor.</p><p>Kvalitativa ostrukturerade intervjuer genomfördes med 12 pedagoger bosatta i en medelstor stad, ett mindre samhälle och på landsbygden.</p><p>Pedagogerna beskrev att tidsbrist och stressiga situationer ofta bidrog till att de kände sig tjatiga gentemot barnen trots att de var medvetna om att detta beteende inte gynnade barnen och deras förståelse.</p><p>Studien visar även att pedagogernas uppfattning var att det var av största vikt att föra en dialog med barn istället för att tala över huvudet på dem med hjälp av exempelvis uppmaningar och tjat. Att stärka varje barns självkänsla genom samtal och beröring och att arbeta med språklig medvetenhet var fakoter som lyftes fram som positiva att använda sig av för att ge barn de bästa förutsättningarna till att kunna bli väl kommunicerande individer.</p>

Syftet med denna studie var att undersöka och problematisera några pedagogers syn på hur de anser att den uppmärksamhet de dagligen ger barn ser ut, och om den leder till någon givande kommunikation mellan pedagog och barn. Ytterligare ett syfte var att undersöka på vilket sätt pedagogerna talar till eller med barn, hur de lyssnar på vad barn har att säga samt hur de bäst anser att de ger barn goda förutsättningar för att kunna uttrycka sina åsikter och känslor. Kvalitativa ostrukturerade intervjuer genomfördes med 12 pedagoger bosatta i en medelstor stad, ett mindre samhälle och på landsbygden. Pedagogerna beskrev att tidsbrist och stressiga situationer ofta bidrog till att de kände sig tjatiga gentemot barnen trots att de var medvetna om att detta beteende inte gynnade barnen och deras förståelse. Studien visar även att pedagogernas uppfattning var att det var av största vikt att föra en dialog med barn istället för att tala över huvudet på dem med hjälp av exempelvis uppmaningar och tjat. Att stärka varje barns självkänsla genom samtal och beröring och att arbeta med språklig medvetenhet var fakoter som lyftes fram som positiva att använda sig av för att ge barn de bästa förutsättningarna till att kunna bli väl kommunicerande individer.