Syfte: Att belysa ambulanssjuksköterskornas upplevelser av omvårdnad och trafiksäkerhet efter förändrad dygnstjänstgöring från tjugofyratimmarsskift till tolvtimmarsskift. Bakgrund:Ambulanssjuksköterskor upplever trötthet vid högarbetsbelastning eller vid för lite sömn. Vid högarbetsbelastning avstår sjuksköterskor från att utföra omvårdnadsåtgärder och patientsäkerheten sjunker om arbetspasset är längre än åtta timmar. Sjuksköterskor som har arbetat tolv eller arton timmar jämfördes och det fanns ingen kognitiv skillnad före eller efter arbetspasset. Det saknas studier om hur ambulanssjuksköterskor upplever att arbeta tolvtimmarsskift gentemot tjugofyratimmarsskift. Design: Kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Metod: Ambulanssjuksköterskor som arbetat både innan och efter arbetstidsförändring valdes ut med bekvämlighetsurval. Sju semistrukturerade intervjuer utfördes i Oktober 2015. Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant, vilket resulterade i två kategorier och nio underkategorier. Resultat: Ambulanssjuksköterskorna upplever att omvårdnaden och trafiksäkerheten har förbättrats efter bytet från tjugofyratimmarsskift till tolvtimmarsskift eftersom de är mindre trötta. Sjuksköterskorna anser att de är mer uppmärksamma och därmed upplevs trafiksäkerheten förbättrad. I omvårdnaden upplever de mer engagemang och tålamod i mötet med patienten, främst nattetid. Dock finns kvarstående problem som de anser inte har förbättrats efter arbetstidsförändring, som stress vid högarbetsbelastning, utebliven rast och svårigheter att använda säkerhetsbälte under transport till sjukhuset. Slutsats:Om ambulanssjuksköterskorna är utvilade kan arbetsbelastningen på akutmottagningar minska. Ur ett samhällsperspektiv bör det vara mer kostnadseffektivt. När ambulanspersonalen upplever att de inte orkar arbeta tjugofyra timmar i sträck, skulle arbetsgivaren kanske kunna tänkas överväga en förkortning av arbetstid, eller tillsätta fler ambulanser i tjänst, i syfte att förbättra omvårdnaden.