Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar Landsting och regioner för ambulanssjukvården och att det finns ambulansresurser. Ett ambulansuppdrag börjar då larmcentralen får ett larm och slutar när patienten överlämnas på mottagande enhet, det vill säga sjukhus eller vårdcentral. Prehospital akutsjukvård inkluderar vård och behandling av patienten innan ankomst till sjukhus. Ambulanspersonal utsätts för ett flertal arbetsrelaterade risker som till exempel trafikolyckor där ambulans är involverad. Förutsättningarna för patentsäkerhet inom ambulanssjukvården och vårdarnas arbetsmiljö är utmanande i avseende att kombinera vårdarbete och yrkesmässig bilkörning. Varje trafikolycka förorsakar omfattande lidande och kostnader både för ambulansorganisationen inblandad ambulanspersonal och patienter. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser av att ha varit inblandad i en trafikolycka i tjänsten. Studien är en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats som består av sju intervjuer med ambulanssjuksköterskor i Västra Götalandsregionen och tre i Nu-sjukvården. Efter bearbetning enligt kvalitativ innehållsanalys framkom fyra kategorier; Upplevelse av rädsla, Patientperspektiv direkt vid olyckstillfället, Personliga konsekvenser, och Patientperspektivet efter olyckan med tillhörande åtta underkategorier. Efter att ha varit inblandad i en olycka upplever informanterna att de har fått mer förståelse för hur patienterna känner sig när de tillexempel ligger fastspända på båren, vilket ger möjlighet att anpassa arbetssättet för att underlätta för patientens välmående. Hastigheten visade sig vara en betydande upplevelse till att olyckor sker, väglag och omgivande miljö var en annan. Genom utbildning och träning ökas förståelsen hur fordonet beter sig i olika situationer och olika väglag

Inledning: Omvårdnad i en prehospital vårdmiljö är utmanande då ingen situation är den andra lik och ambulanssjuksköterskan är utlämnad till situationens omständigheter när denne ska utföra omvårdnadsåtgärder, vilket ställer höga krav på ambulanssjuksköterskans förmåga att anpassa omvårdnaden till rådande förhållanden för att säkerställa god vård.  Syfte: Syftet med studien är att undersöka ambulanssjuksköterskors upplevelse av prehospital vårdmiljö samt vilka faktorer som påverkar omvårdnaden och patientsäkerhet på skadeplats. Metod: Semi-strukturerade intervjuer med sex ambulanssjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Efter analysen kunde resultatet delas in i tre teman: upplevelse av vårdmiljö, faktorer som påverkar omvårdnad och patientsäkerhet och skapa bättre vårdmiljö. Under intervjuerna med ambulanssjuksköterskorna framkom att många faktorer kunde påverka omvårdnaden och patientsäkerheten på skadeplats. Faktorer som togs upp var väderförhållanden, miljön runt patienten, om patienten befann sig på ett svårtillgängligt ställe, stökiga miljöer, hot mot både patient och ambulanssjuksköterskorna i form av trafik och andra människor på platsen, anhöriga som lade sig i omvårdnaden och ambulanssjuksköterskans möjligheter att förbättra vårdmiljön med de verktyg de har tillgång till.  Slutsats: Denna studie har visat att det finns ett flertal faktorer som påverkar omvårdnaden och patientsäkerheten på skadeplats. Mer forskning inom området behövs för att belysa problemet ytterligare samt att undersöka om strategier kan utvecklas för att förbättra omhändertagandet och patientsäkerheten på skadeplats i utmanande väderförhållanden.

Ambulanssjukvården i Sverige har de senaste 20 åren utvecklats från att vara en transportorganisation och köra in sjuka och skadade patienter till sjukhus, till att ambulanspersonalen utför kvalificerade medicinska bedömningar och behandlingar prehospitalt. Inom Svensk ambulanssjukvård används ett beslutstöd Rapid Emergency Triage and Treatment System (RETTS). Nya arbetssätt behöver skapas för att den prehospitala sjukvårdens kapacitet används optimalt till bedömningen av patientens kontaktorsak till rätt vårdnivå. Syftet med studien var att kartlägga ambulanssjuksköterskans grad av följsamhet till att följa riktlinjer för att utföra ambulant bedömning. Metoden var kvantitativ, prospektiv journalgranskning med datainsamling under fyra månader vilket inkluderade 100 patientjournaler. Materialet beskrevs kvantitativt med beskrivande statistik och bearbetats i statistikprogrammet SPSS. Resultatet visade att följsamheten hos ambulanssjuksköterskorna var låg till att följa riktlinjer för ambulant bedömning. Det var endast 58 patienter av 100 inkluderade som tillfrågades om medverkan i studien. Resultatet visar att det krävs åtgärder, fortbildning och mer forskning för att öka följsamheten till forskningsarbete hos ambulanssjuksköterskor.

Syfte: Att belysa ambulanssjuksköterskornas upplevelser av omvårdnad och trafiksäkerhet efter förändrad dygnstjänstgöring från tjugofyratimmarsskift till tolvtimmarsskift. Bakgrund:Ambulanssjuksköterskor upplever trötthet vid högarbetsbelastning eller vid för lite sömn. Vid högarbetsbelastning avstår sjuksköterskor från att utföra omvårdnadsåtgärder och patientsäkerheten sjunker om arbetspasset är längre än åtta timmar. Sjuksköterskor som har arbetat tolv eller arton timmar jämfördes och det fanns ingen kognitiv skillnad före eller efter arbetspasset. Det saknas studier om hur ambulanssjuksköterskor upplever att arbeta tolvtimmarsskift gentemot tjugofyratimmarsskift. Design: Kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Metod: Ambulanssjuksköterskor som arbetat både innan och efter arbetstidsförändring valdes ut med bekvämlighetsurval. Sju semistrukturerade intervjuer utfördes i Oktober 2015. Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant, vilket resulterade i två kategorier och nio underkategorier. Resultat: Ambulanssjuksköterskorna upplever att omvårdnaden och trafiksäkerheten har förbättrats efter bytet från tjugofyratimmarsskift till tolvtimmarsskift eftersom de är mindre trötta. Sjuksköterskorna anser att de är mer uppmärksamma och därmed upplevs trafiksäkerheten förbättrad. I omvårdnaden upplever de mer engagemang och tålamod i mötet med patienten, främst nattetid. Dock finns kvarstående problem som de anser inte har förbättrats efter arbetstidsförändring, som stress vid högarbetsbelastning, utebliven rast och svårigheter att använda säkerhetsbälte under transport till sjukhuset. Slutsats:Om ambulanssjuksköterskorna är utvilade kan arbetsbelastningen på akutmottagningar minska. Ur ett samhällsperspektiv bör det vara mer kostnadseffektivt. När ambulanspersonalen upplever att de inte orkar arbeta tjugofyra timmar i sträck, skulle arbetsgivaren kanske kunna tänkas överväga en förkortning av arbetstid, eller tillsätta fler ambulanser i tjänst, i syfte att förbättra omvårdnaden.

För att underlätta och kvalitetssäkra dettidiga/prehospitala medicinskaomhändertagandet har olika hjälpmedel, såkallade beslutsstöd utvecklats. RETTS är ettav dessa beslutsstöd som används inomprehospital medicin för att triagera patienten.Genom att arbeta med triage bedöms denmedicinska svårighetsgraden samt identifierasde patienter som har störst samt lägstvårdbehov. Syftet med studien var attundersöka specialistutbildadeambulanssjuksköterskors upplevelser av attarbeta med RETTS som beslutsstöd i sambandmed prehospital omvårdnad. Studiengenomfördes med kvalitativ design genomintervjuer med ambulanssjuksköterskor somvarit yrkesverksamma minst två år innanRETTS beslutsstöd infördes i Region Halland.I resultatet framkom följande fyra kategorier;strukturerat hjälpmedel, ett tryggtomhändertagande, bra kommunikation samtkräver erfarenhet. Vi rekommenderar attvidare forskning fokuserar på patienternasupplevelser av att bli triagerade utifrånRETTS, för att identifiera och belysaytterligare för- och nackdelar med RETTSbeslutsstöd.

SAMMANFATTNING Patienter som drabbas av höftfrakturer är en vårdkrävande och utsatt patientgrupp inom sjukvården. Riktlinjer för handläggning av misstänkta höftfrakturer har utformats för ett snabbare omhändertagande, så kallat snabbspår. Dessa används för att optimera och förkorta handläggningstiden, förbättra behandlingen samt minska risken för komplikationer. I Västernorrlands län tillämpas detta snabbspår, vilket medför att delar av den behandling som tidigare utfördes på akutmottagningen, nu utförs av ambulanssjuksköterskor redan i den prehospitala vården. Dessa medicinska och omvårdnadsmässiga åtgärder utförs i varierande och ibland svåra vårdmiljöer. Därför finns ett behov av att studera ambulanssjuksköterskornas upplevelser och erfarenheter av att vårda patienter med misstänkt höftfraktur. Syftet med studien var att beskriva ambulanssjuksköterskors upplevelser och erfarenheter vid omhändertagande av patienter med misstänkt höftfraktur. Kvalitativ ansats användes och designen var semistrukturerade intervjuer som analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys. Studiepopulationen bestod av åtta ambulanssjuksköterskor stationerade i Ångermanland. I resultatet framkom att ambulanssjuksköterskorna innehar både positiva och negativa erfarenheter av att arbeta med misstänkta höftfrakturer. Äldre människor utgjorde den största patientgruppen och dessa patienter led ofta av demenssjukdomar samt andra sjukdomar och tillstånd som försvårade kommunikation och interaktion, vilket skapade svårigheter i handläggningen av dessa patienter. Vårdmiljön försvårade arbetet ytterligare för ambulanssjuksköterskorna och innebar ofta svåra förflyttningar och lyft. Positivt för både patienten och ambulanssjuksköterskorna var att det strukturerade omhändertagandet gav en snabbare vårdkedja och likvärdig vård för patienterna samt mer tid för omvårdnad. Andra aspekter som framkom var att ambulanssjuksköterskorna hade en del förutfattade meningar gällande patientgruppen och svårigheter att få patienten tillräckligt smärtlindrad. Själva omhändertagandet uppgavs vara alltför strukturerad, handläggningen tog lång tid och att det var svårt att få patienten tillräckligt smärtlindrad utan biverkningar. Slutsatsen var att ambulanssjuksköterskorna hade både positiva och negativa erfarenheter kring det strukturerade omhändertagandet, samt en del förutfattade meningar. Samtliga informanter ansåg att de hade mer tid för omvårdnaden och att de på så vis fick lära känna patienten bättre, därför kunde de enklare utvärdera behandlingsresultatet. De positiva erfarenheterna var att omhändertagandet gav en snabbare handläggning med bättre struktur och därigenom en likvärdig vård i hela länet gällande denna patientgrupp. Det accepterades att uppdragen tog längre tid och därför fick personalen även mer tid tillsammans med patienterna. Ambulanssjuksköterskorna kunde se ett konkret resultat av omhändertagandet. De negativa erfarenheterna innefattade att patientgruppen var svårbedömd på grund av eventuella tidigare sjukdomar och läkemedelsbehandlingar. Att anhöriga och vårdpersonal ibland trängde sig in i vårdrummet, med syfte att vara behjälplig, men flyttade istället fokus från patienten. / ABSTRACT Patients with hip fractures are a care-intensive and vulnerable patient population in health care. Guidelines for dealing with suspected hip fractures have been designed for a faster disposal, so-called fast track. These are used to optimize and shorten the processing time, improve treatment and reduce the risk of complications. Västernorrland county has applied a fast track, which means that parts of the processing previously performed in the emergency department, now is performed by ambulance nurses already in the prehospital care. These medical and nursing activities performed in varying and sometimes difficult healthcare environments. Therefore there was a need to study the ambulance nurses' experiences of caring for patients with suspected hip fracture. AIM: The aim of the study was to describe Ambulance nurses experiences of treatment of patients with suspected hip fracture. Qualitative approach was used and the design was semi-structured interviews were analyzed using qualitative manifest content analysis. The study population consisted of eight ambulance nurses stationed in Ångermanland, Sweden. The result showed that ambulance nurses possess both positive and negative experiences of working with suspected hip fracture. Older people represented the largest group of patients and these patients often suffered from dementia and other diseases and conditions that impeded communication and interaction, which created difficulties in dealing with these patients. The healthcare environment complicated the work further for the ambulance nurses and often includes difficult movements and lifting. Positive for both the patient and ambulance nurses was that it structured the care provided faster care chain and equivalent care for patients as well as more time for care. Other aspects that emerged were that the ambulance nurses have some preconceptions regarding the patient group and the difficulties in getting the patient adequate pain relief. The fast track was described to be too structured, the processing takes a long time and that it was difficult to get the patient enough pain relief without side effects. The conclusion was that it emerged that the ambulance nurses had both positive and negative experiences of the structured care, and had some preconceptions. All the respondents felt that they had more time for care, and that they got to know the patient better, because they could more easily evaluate the treatment outcome. The positive experience was that the fast track provided faster processing with better structure and thereby an equal treatment throughout the county regarding this population. It was accepted that missions took longer therefore the staff spent more time with the patients. The ambulance nurses could see concrete result of the fast track. The negative experiences included that the patient group was difficult to assess because of past illnesses and drug treatments. Relatives and caregivers are sometimes forced into the nursing room, with the aim to be helpful, but instead moved focus from the patient.

Akut smärta är det vanligast förekommande symtom som den prehospitala akutsjukvården ställs inför. Behandlingsriktlinjerna presenterar intranasalt Fentanyl som ett alternativ för akut smärtlindring. Då det finns ett begränsat utbud av studier utförda på vuxna och inom prehospital akutsjukvård var syftet med studien att beskriva effekter av intranasal administrering av Fentanyl i prehospital akutsjukvård. Studien genomfördes med en kvantitativ metod och med en retrospektiv, deskriptiv design. Studien baserades på en granskning av 15 patientjournaler från Ambulanssjukvården i Region Halland och deras journalsystem Paratus. Journaler som inkluderades var de där Fentanyl administrerat. Resultatet visar att en majoritet av patienterna i studien drabbats av muskeloskeletal smärta. Resultatet visade på dokumentationsbrister i granskade patientjournaler. Vidare forskning av Fentanyl i den prehospitala akutsjukvården samt översyn av följsamhet till dokumentationsrutiner är nödvändig. / Acute pain is the most common symptom in the prehospital emergency care. The treatment guideline presents Fentanyl as an alternative for treating acute pain. As there is a limited range of studies conducted in adults and in prehospital emergency care the purpose of the study was to illustrate the effects of intranasal administration of Fentanyl in the prehospital emergency care. The study was conducted by a quantitative method and with a retrospective, descriptive design. The study was based on a review of patient records from the Ambulance Service in the Region of Halland and their record system Paratus. Fifteen patient records were Fentanyl was administrated were included in the study. The result showed that a majority of the patients included in the study suffered from musculoskeletal pain. The result showed a lack of documentation in the reviewed records. Further studies and an overview of the compliance of the routines for documentation as well are necessary.

No description available.

Abstract Introduction: Social development in Sweden points to an environment where shootings with firearms become an increasingly common phenomenon among criminal groups. With the Terrorist attack of April 7, 2017, the Civil Protection and Preparedness Authority (MSB) has been commissioned by the government to investigate what needs to be resolved in order for society to be better prepared for events with ongoing fatalities. It is important that the experiences created by the staff exposed to these challenges are taken care of and that you can integrate and identify the best strategies that you can use to prepare yourself best for the mission. Aim: The aim was to identify the strategies used by ambulance nurses for preparation during the drive out in a situation where a patient has received a gunshot wound. Method: The study has been conducted with a descriptive qualitative approach. Semi-structured interviews were used to collect retrospective data from 10 ambulance nurses. The collected data was analyzed by critical incident technique and resulted in five final categories. Result: The results show that ambulance nurses use both mental and practical strategies to prepare for the care of a patient with a gunshot wound. The five final categories identified during the analysis were as follows: To talk to the colleague and to get a common strategy for structuring and distributing work, reviewing and repeating relevant algorithms, searching for a policy and thinking about safety, mental stability through calm and structured thoughts with an open mind, going through which equipment is the priority for a life-threatening bleeding and where it is located. Clinical implications: The result of this research project helps staff in the field of ambulance care receive different strategies that can be used to prepare for the care of patients who have been shot. The preparations are linked to their own mental strategies, collaboration with colleagues, collaboration with other actors and preparation for patient care. Key words: Preparation strategies, prehospital care, ambulance nurses, shot injury, critical incident technique. / Abstrakt Introduktion: Samhällsutvecklingen i Sverige pekar mot en miljö där skjutningar med eldhandvapen blir en allt vanligare företeelse bland kriminella grupperingar. I och med terrordådet 7 april 2017 har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fått ett uppdrag av regeringen att utreda vilka behov som behöver lösas för att samhället ska kunna förberedas bättre inför händelser med pågående dödligt våld. Det är viktigt att de erfarenheter som skapas av den personal som exponeras för dessa utmaningar tas tillvara och att man kan integrera och identifiera de bra strategier som man kan använda för att förbereda sig på bästa sätt inför uppdraget. Syfte: Syftet var att identifiera de strategier som används av ambulanssjuksköterskor som förberedelse under utlarmning i en situation där en patient blivit skottskadad. Metod: Studien har genomförts med en deskriptiv kvalitativ ansats. Semi- strukturerade intervjuer användes för att samla in retrospektiv data från 10 ambulanssjuksköterskor. Insamlad data analyserades med kritisk incidentteknik och resulterade i fem slutkategorier. Resultat: Resultatet visar att ambulanssjuksköterskor använder sig av både mentala och praktiska strategier som förberedelser inför ett omhändertagande av en patient med skottskada. De fem slutkategorier som identifierades under analysen var följande: Att prata ihop sig med kollegan och skaffa sig en gemensam strategi för hur arbetet ska struktureras och fördelas, att gå igenom och repetera relevanta algoritmer, att söka samband med polis samt tänka säkerhet, att samla sig själv med hjälp av lugn och strukturerade tankar med ett öppet sinne, att gå igenom vilken utrustning som är prioritet för en livshotande blödning och var den är placerad. Kliniska implikationer: Resultatet av detta examensarbete bidrar till att personal inom ambulanssjukvård får ta del av olika strategier som kan användas som förberedelser under utlarmning till patient som blivit skottskadad. Förberedelserna är kopplade till egna mentala strategier, samverkan med kollega, samverkan med andra aktörer och förberedelser inför omvårdnaden av patienten. Nyckelord: Förberedande strategier, prehospital omvårdnad, ambulanssjuksköterskor, skottskada, kritisk incident teknik

SAMMANFATTNING Bakgrund: Varje år utförs cirka en miljon ambulansuppdrag i Sverige. Vanliga uppdrag är bröstsmärta, stroke, buksmärta och trauma. Akut prehospitalt omhändertagande innebär ofta lidande som är förknippat med smärta, rädsla, ångest och oro. Att identifiera lidande är en viktig del vid akut omhändertagande och det är av vikt ur ett vårdetiskt perspektiv och ur professionens roll att ambulanssjuksköterskan ser patientens lidande och kan ge den lindring som krävs. Tidigare forskning visar att patienten inte får adekvat lindring vid det akuta omhändertagandet och att det finns en kunskapslucka om hur patientens upplever sitt lidande. Den teoretiska utgångspunkten i detta arbete är lindra lidande utifrån Maria Armans vidareutveckling av Katie Eriksson teori. Syfte:  Belysa patientens upplevelse av lindrat lidande vid akut omhändertagande i prehospital miljö. Metod: En litteraturöversikt bestående av 18 artiklar med kvalitativ ansats. Avsikten var att skapa en tydlig bild av aktuell sammanställd forskning inom valt kunskapsområde. Innehållsanalys enligt Friberg (2022) användes för resultatsammanställning. Artiklarnas kvalitét granskades utifrån SBU:s kvalitets mall för artiklar med kvalitativa ansatser.  Resultat: Resultatanalysen resulterade i två huvudkategorier; beroende omvårdnadsåtgärder vid akut omhändertagande och oberoende omvårdnadsåtgärder vid akut omhändertagande. Faktorer som belystes av vikt för studiens syfte var ambulanssjuksköterskans kompetens och förmågan att ge god omvårdnad.  Slutsats: Av resultatet framkommer att det är en kombination av kompetens hos ambulanspersonalen och omvårdande åtgärder som leder till att patienten upplever sitt lidande lindrat i det akuta omhändertagandet.