Denna studie är baserad på förskollärares syn på sitt uppdrag att dokumentera och analysera barns lärande och utveckling i förskolan. Detta uppdrag förtydligades i och med läroplanens revidering 2010 och har visat sig vara svårtolkat för förskollärare att genomföra i praktiken. Samtidigt har ansvaret för att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete på förskolan framhävts. Syftet med detta arbete är att undersöka hur förskollärare tolkar och hanterar kraven på systematiskt kvalitetsarbete i förskolan. I synnerhet undersöks i vilken mån de använder dokumentationer och analyser av enskilda barns lärande som underlag för att bedöma och utveckla verksamheten. För att ytterligare belysa hur förskollärare tolkar och hanterar dessa krav analyserar vi vårt material med hjälp av begreppet transformativ bedömning. Vi har använt oss av en kvalitativ metod och genomfört intervjuer med sju förskollärare. Dessa arbetar antingen på en fristående eller en kommunal förskola i en större eller en mindre kommun i Mellansverige. Resultatet visar att förskollärarna i studien uppfattar läroplanens krav olika beroende på hur länge de har arbetat och om de arbetar kommunalt eller fristående. På kommunala förskolor framstår styrningen från statlig och kommunal nivå som mer påtaglig, men garanterar också en systematik i kvalitetsarbetet. På fristående förskolor upplevs inte styrningen som lika stark och kvalitetsarbetet här kan tolkas som mindre systematiskt i jämförelse. Flera förskollärare upplever detta uppdrag som tids- och resurskrävande och ställer sig frågande till för vems skull de ska genomföra detta. Förskollärarna använder i flera fall dokumentation som ett sätt att synliggöra sin verksamhet och sin profession. Bedömningar görs direkt eller indirekt och framstår som oundvikligen sammanvävda med förskollärarnas dokumentationspraktik, men kallas då för ”analys” eller ”reflektion”. I intervjupersonernas beskrivningar finns i vissa fall spår av transformativ bedömning. Denna bedömning innebär att man genom systematisk dokumentation av barn på individnivå kan finna sätt att bidra till att utveckla verksamheten på en övergripande nivå. Slutsatsen är att det förtydligade uppdraget tolkas olika och att det finns tecken på att förskollärare har ambitionen att vissa bedömningar ska bli transformativa.

Studiens syfte är att fördjupa förståelsen kring bedömningspraktiker i förskolan. Detta görs genom att synliggöra föreställningar om bedömning i sammanhanget utvecklingssamtal. Studien har utgångspunkt i de dokumentationsunderlag som används för utvecklingssamtal i förskolan. Det teoretiska perspektivet i studien är teorin om transformativ bedömning, vilket är lämpligt för studien då teorin ger stöd för tolkning och kritisk analys av förskolans användning av bedömning och dokumentation. I studien har semistrukturerade kvalitativa intervjuer använts för att skapa en flexibilitet under intervjuerna samt möjligheter att upptäcka vad de medverkande anser är viktigt i anknytning till ämnet. I samband med intervjuerna samlades även dokumentationsunderlag in från de olika förskolorna för att analyseras.  Slutsatser av resultatet visar att de föreställningar om bedömningar som framkommer är att bedömning inte ska förekomma i förskolans verksamhet. Istället ska fokus vara på positiva områden hos barnet, visa på utveckling och inte på vad barnet kan eller inte kan. En slutsats är att förskollärarna utgår från en norm kring var ett barn ska vara i sin utveckling och att det finns en osäkerhet kring dokumentationsunderlagen då de anses bidra till bedömning av det enskilda barnet. Slutsatser visar att föreställningar om bedömning som framkommer handlar om bedömningar kring hur långt barnet har kommit i sin utveckling gällande motorik, socialt samspel, språk och i rutinsituationer. Vidare framträder bedömning av verksamheten och hur den stödjer barnet i dess utveckling.