Syftet med denna uppsats är att ta reda på vad läraren bör ta hänsyn till vid planering av matematikundervisningen, med fokus på arbetsformerna undervisning i helklass och individuellt arbete, för att förbättra inlärningseffekterna hos eleverna på det svenska högstadiet, vilket undersöks med en text/dokumentstudie. Sedan 1990-talet har det blivit mer och mer fokus på individuellt arbete (med lärobok) i matematikundervisning på det svenska högstadiet med lärare som fungerar som handledare. Samtidigt visar internationella studier som PISA och TIMSS att elevernas matematikkunskaper på högstadiet har försämrats till en genomsnittlig nivå (eller under) sedan dess vilket innebär att den svenska skolan måste agera. Undersökningen i denna uppsats visar att arbetsformerna undervisning i helklass och individuellt arbete borde genomföras på rätt sätt, att mer undervisning i helklass – utfört på rätt sätt – och mindre individuellt arbete, i synnerhet på det sätt som det ofta utförts i Sverige, borde användas, att varken undervisning i helklass eller individuellt arbete som enda arbetsform är tillräcklig för inlärningen och att arbetsformerna borde varieras beroende på det matematiska området som ska läras eller på den förmåga som ska utvecklas samt klassammansättningen. Läraren borde utveckla planeringsstrategier i två dimensioner. För det första bör läraren planera i klassdimensionen (innehållet / förmågan och klassen som helhet i fokus). Utförandet av arbetsformerna måste sedan noggrant planeras så att, om möjligt, arbetsformernas möjligheter utnyttjas och hinder undviks. För det andra bör läraren sedan planera i den individuella dimensionen (den enstaka eleven i fokus) genom variation inom arbetsformen eller genom att erbjuda olika arbetsformer parallellt utifrån elevernas förutsättningar, intressen och behov samt inlärningsstilar.