I avhandlingen analyseras möjligheter och hinder för samnyttjande av mark utifrån en fallstudie av skyfallsanpassning i Malmö och Köpenhamn. Som bakgrund står de klimatutmaningar i form av ökad framtida nederbörd och risk för översvämningar som städerna ställs inför, tillsammans med en tilltagande konkurrens om marken från allt fler behov. Fallstudien jämför hur de båda städerna planerat för och tagit sig an skyfallsanpassningen av befintliga stadsmiljöer. Fallstudiens huvudsakliga intresse utgörs dock inte av skyfallsanpassning som sådan, utan denna nyttjas främst för att ta reda på kommunernas inställning till möjligheten att samnyttja mark, samt vilka reella svårigheter samnyttjandet medför. Analysen av fallstudien sker med hjälp av governance-teorier där ett flertal institutionella hinder belyses såväl på strukturell nivå som inom det praktiknära genomförandet. Jämförelsen mellan städerna gör det tydligt att de institutionella förutsättningarna för samnyttjande ser olika ut, men att olikheten också förstärks av kommunernas förmåga att nyttja styrmedel för att möjliggöra skyfallsanpassning genom samnyttjande av mark. Analysen använder även teorier om allmänningar och urbana allmänningar för att belysa institutionella strukturer för samnyttjande av mark utan äganderättsliga anspråk. Avhandlingen har resulterat i att kunna beskriva två olika former av samnyttjande i termer av urban allmänning. Den första formen beskriver allmänningen som ett objekt och belyser i synnerhet materiella och institutionella aspekter. I samband med att ett stort antal markområden inom såväl kvartersmark som allmän platsmark anpassas att avlasta det allmänna va-ledningsnätet vid skyfall, bildas ett nätverk som kan besk- 14 rivas som en urban allmänning. Denna form av urban allmänning utgör ett objekt som sammanfogas genom dess funktionella samband men bibehåller ett diversifierat ägande och förvaltning. Den andra formen beskriver den urbana allmänningen som en process där möjligheten till samnyttjande inom allmän platsmark föranleder inkluderande invånarmedverkan. Genom invånardeltagande och uppmuntran till initiativtagande i den egna stadsdelen tillför samnyttjandet sociala värden till stadsrummet i form av trivsel, trygghet, tillhörighet och andra uttryck för livskvalitet. Denna invånarmedverkan utgör tydliga uttryck för den urbana allmänningen som process samtidigt som själva objektet, stadsrummet, kan fortsätta att räknas som endera en offentlig resurs under kommunal förvaltning eller en gemensam resurs under privat förvaltning. Avhandlingens slutsatser beskriver samnyttjandets möjligheter som en till stora delar outforskad potential att finna synergier och funktionell integration mellan olika markanvändningar och funktioner i stadsrummet. Med ett resursbaserat synsätt ses samnyttjande av mark som ett verktyg att överbrygga fastighetsindelning och de planerade användningsgränserna utan att äventyra egendomsrätten eller planinstrumentets intentioner. Det resursbaserade synsättet ger också samnyttjande möjlighet att låta såväl allmän platsmark som kvartersmark bidra med kvaliteter till staden genom positiva externa effekter. Samnyttjandets huvudsakliga hinder utifrån fallstudierna beskrivs från ett kommunalt institutionellt perspektiv med de tre faktorerna: ett snävt sektorsperspektiv, en strikt uppdelning mellan offentlig och privat mark samt betydelsen av styrmedel. Slutsatsen är att det finns goda möjligheter att berika städernas stadsrum med fler och mer integrerade funktioner genom att utveckla samnyttjande av mark. Denna omställning ställer emellertid krav på ett förhållningssätt av tvärsektoriell samverkan och institutionell förändring. / Based on a case study, comparing the municipal storm water adaptation plans and its recent implementation in the twin cities of Malmö and Copenhagen, the dissertation analyse the possibilities and practical challenges of combined use of urban land. The continuing process of urban densification, where urban land is seen as a strictly limited and often contentious resource, accompanied by the challenge of climate change through an expected increase of precipitation and risk of urban flooding, provides the background for this study. The ultimate concern, however, is not on storm water adaptation as such, but on the opportunities and obstacles to combine different uses of land within the same area, and how local governments approach this issue. In the analysis, governance theories are used to elucidate obstacles to combined use of land on structural level as well as within its practical realisation. A comparison between the cities demonstrates that the institutional preconditions for combined land use differ, but also, that the difference is reinforced by the ability of the local governments to make use of public policy instruments in order to implement storm water adaptation through combined use of land. The analysis also draws upon commons theory and theories of urban commons. These fields of research have similarities with combined use of land regarding the need of institutional structures to govern land management without claiming ownership. Furthermore, the dissertation describes two forms of combined use of land in terms of urban commons. The first form views the urban commons as an object highlighting its material and institutional aspects. 16 Here, the urban commons forms a network of both public and private property, each one adapted to bring relief to the common sewage system, in order to avoid it from being flooded in case of cloudbursts. This form of urban commons constitutes an object where its parts are associated through its functional relatedness, but keeps its diverse ownership and management. The second form describes the urban commons as a process, where the opportunity to combine different land uses opens up for inclusive participation from the citizens. Through initiatives from citizens and encouragement from the municipality for citizens to participate in the planning of public space, social values are created and added to the local community. Values such as well-being, sense of security and belonging as well as other aspects of liveability. This citizen participation produces expressions of the urban commons as a process, while the object itself, the physical urban space, will continue to be regarded either as a municipally owned public resource, or as a common resource within private ownership. The opportunities of combined use of land is described in the dissertation as a largely uncharted potential to seek synergies and functional integration between land uses and functions in the urban space. Looking from a resource-based perspective, combined use of land is seen as a tool to bridge boundaries in the urban space. Both boundaries that are created through planning, and those created through division into property units, although, without challenging the rights of ownership nor the intentions of physical planning. Through the resource-based perspective, combined use of land is able to equip both public space and private property with opportunities to contribute with qualities to the city, that is, positive external effects. The main obstacles, as extracted from the case studies, are explained from a municipal institutional perspective and contains three main elements: a narrow sectional perspective, a strict division between public and private land, and the importance of public policy instruments. The dissertation concludes by indicating rich opportunities for both local governments and private property owners to develop urban space through developing combined use of land. This requires institutional 17 change towards collaboration and cooperation, not the least within the municipal organisation itself, where land can be considered the scarce resource it is, and therefore needs to be shared and used as beneficially as possible.